Citat:
Bra analys!
Europa kan nog i längden stå på egna ben och ha rimligt goda förbindelser åt olika håll - både med USA; Ryssland, Indien och Kina - men det förutsätter att man säger upp sin blinda subordination under Pax Americana-konceptet, slutar se USA som Guds ställföreträdare på jorden, och att länderna här återtar sin egen suveränitet (EU som wannabe superstat är nämligen inget att hoppas på, de borde som jag ser det gå tillbaka till att vara primärt en gemensam marknad, inte en wannabe geopolitisk aktör, ett toppstyrt "United States of Europe").
Men en sådan förskjutning bort från Washington och Bryssel som ledarhundar kommer också att innebära att man får ge upp ett par viktiga illusioner från tiden efter 1990. Framför allt tanken att världen skulle vara på väg mot ett stadium där i stort sett alla länder samlades i en international av demokratier efter anglosaxisk modell, implicit under USA:s ledning (Fukuyama: "the End of History"). Denna rosiga vision ter sig idag helt orealistisk, och den leder faktiskt bara till fortsatta "forever wars" eftersom den ställer upp "den Fria Världen" (under ledning av USA) och diktaturerna/ resten av världen som konträra motsatser. Denna tro att hela världen skall och kommer att förvandlas till ett slags utvidgat NATO är inte trovärdig, och för Europa är den destruktiv eftersom den trycker ner oss i rollen som kommande slagfält och hjälpgummor till Onkel Sam (vars land självt i modern tid är praktiskt taget omöjligt att utsätta för invasion i vanlig mening).
När 1900-talets historia berättas brukar den beskrivas som en gigantisk tvekamp mellan demokrati och diktatur, och en strävan efter att göra demokratin till just den där världsvida internationalen. En av de blinda fläckarna i detta narrativ är att det framställs som om demokratiernas krig och krigsplanering inte hade något att göra med strävan att bygga upp eller bevara imperier, med geopolitik. Imperier, det ses som något som bara diktaturerna drev krig för, och som det demokratiska Väst efter hand frivilligt avvecklade, där det fanns några, Den vanliga berättelsen om WW2 lämnar det helt utanför bilden att både Storbritannien och USA hade viktiga motiv som gällde deras imperier och handelsvägar, att bevara sin geopolitiska dominans. Istället framställs det som om de till stor del bedrev ett oegennyttigt krig för att skydda mänskliga rättigheter och principerna om varje lands okränkbara suveränitet, förbud mot angreppskrig osv. Kontentan är att USA och de demokratiska västländerna aldrig själva aktivt har startat några krig, utom när det handlade om att "stå upp för Friheten" osv.
Denna historieskrivning hänger nära ihop med Pax Americana, numera känt som "the Rules-based International Order",. och den kommer att behöva omprövas en del ifall NATO, lett av USA, blir mindre centralt för Europa framöver.
Men en sådan förskjutning bort från Washington och Bryssel som ledarhundar kommer också att innebära att man får ge upp ett par viktiga illusioner från tiden efter 1990. Framför allt tanken att världen skulle vara på väg mot ett stadium där i stort sett alla länder samlades i en international av demokratier efter anglosaxisk modell, implicit under USA:s ledning (Fukuyama: "the End of History"). Denna rosiga vision ter sig idag helt orealistisk, och den leder faktiskt bara till fortsatta "forever wars" eftersom den ställer upp "den Fria Världen" (under ledning av USA) och diktaturerna/ resten av världen som konträra motsatser. Denna tro att hela världen skall och kommer att förvandlas till ett slags utvidgat NATO är inte trovärdig, och för Europa är den destruktiv eftersom den trycker ner oss i rollen som kommande slagfält och hjälpgummor till Onkel Sam (vars land självt i modern tid är praktiskt taget omöjligt att utsätta för invasion i vanlig mening).
När 1900-talets historia berättas brukar den beskrivas som en gigantisk tvekamp mellan demokrati och diktatur, och en strävan efter att göra demokratin till just den där världsvida internationalen. En av de blinda fläckarna i detta narrativ är att det framställs som om demokratiernas krig och krigsplanering inte hade något att göra med strävan att bygga upp eller bevara imperier, med geopolitik. Imperier, det ses som något som bara diktaturerna drev krig för, och som det demokratiska Väst efter hand frivilligt avvecklade, där det fanns några, Den vanliga berättelsen om WW2 lämnar det helt utanför bilden att både Storbritannien och USA hade viktiga motiv som gällde deras imperier och handelsvägar, att bevara sin geopolitiska dominans. Istället framställs det som om de till stor del bedrev ett oegennyttigt krig för att skydda mänskliga rättigheter och principerna om varje lands okränkbara suveränitet, förbud mot angreppskrig osv. Kontentan är att USA och de demokratiska västländerna aldrig själva aktivt har startat några krig, utom när det handlade om att "stå upp för Friheten" osv.
Denna historieskrivning hänger nära ihop med Pax Americana, numera känt som "the Rules-based International Order",. och den kommer att behöva omprövas en del ifall NATO, lett av USA, blir mindre centralt för Europa framöver.
Den "regelbaserade världsordningen" har Trumps regering effektivt tagit död på. Den var å andra sidan redan urholkad och falsk.
FN har därmed tappat i betydelse eftersom den inte längre är ett redskap för den västerländska synen på världen efter WW2.
Det är sorgligt på så vis att det ändå fanns guldkorn i det regelverket såsom att definiera vad som är folkmord och krigsbrott och hur man behandlar krigsfångar och politiska flyktingar osv.
Idag är vi plötsligt tillbaka hur det var för 100 år sedan igen. När stormakterna i Security Council är i krig med varandra så faller hela konceptet med sanktioner osv.
Vi befinner oss i det tredje världskriget och när det lider mot slut (det kan pågå ett decennium) kommer världskartan att ritas om igen och kanske får vi se FN återskapas med nya regler?
Jag gissar på att huvudkontoret flyttas från NYC till New Delhi för att illustrera global maktförskjutning. Inte för att Indien skulle vara starkast utan för att de är den folkrikaste nationen.
Det gamla Europa kommer då att vara ett bihang i utkanten av the Eurasian Continent som domineras av Kina, Ryssland och Indien.
Skillnaden är att han är mindre realistisk än dessa herrar, han har helt enkelt ingen vana vid att analysera och planera för olika utfall innan han drar ut i krig, och han har inte heller något tålamod med folk som är mer vana vid att göra detta.
