Motivet att kullkasta den västerländska civilisationen fick fäste vid amerikanska universitet genom påståendet att den var en fabrikation utformad för att främja militarism. Enligt James Hankins (
här) och Stanley Kurtz (
The Lost History of Western Civilization, 2020,
här) startade denna berättelse med en grov osanning, nämligen att västerländsk civilisation var en konstruktion från 1900-talet som uppfunnits för att skicka unga män i krig med en patriotisk glöd för västvärlden. Huvudargumentet var att västerländsk civilisation inte är en verklig historisk tradition utan en ideologisk uppfinning avsedd att främja krigiskhet.
Detta fick genklang hos Vietnamgenerationen, som accepterade att västerländsk civilisation var skapad för militarism. Ett samtida påstående hävdade att den inte existerade alls, att den både var en ond imperialistisk kraft och en icke-existerande entitet. Detta fick vissa att insistera på att den inte borde ingå i undervisningen, för att förhindra introduktion av studenter. Detta gjorde att underminerandet av Västerlandet kom att ingå i läroplanen.
Viktiga källor är Gilbert Allardyces artikel från 1982, 'The Rise and Fall of the Western Civilization Course', som framställde västerländsk civilisation som en modern innovation skapad under första världskriget, och Lawrence W. Levines bok från 1996,
The Opening of the American Mind, där vår civilisation framställs som en ideologisk konstruktion från 1900-talet formad av krigstida nationalism. Kurtz kritiserar dessa teser såsom falska (se '"Western Civ" Was Not a Late Invention', 2020,
här). Hankins hävdar att kampanjen startade med en grov lögn som 1960-talets akademiska generation omfamnade och kom att förankra vid universiteten, något som snart ledde till avskaffandet av kurser med västerländskt tema.
Det första universitetet som anammade den anti-västerländska ideologin var University of California, Berkeley, 1988. Efter "Western Culture"-kontroversen avskaffade Berkeley kravet på en västerländsk läroplan och ersatte den med en mångkulturell sådan. Hankins identifierar detta som startpunkten, varefter ideologin spred sig även till Harvard, som vid den tiden ansågs mer konservativt i frågan.
Levine hävdar att en solid, tidlös västerländsk kanon är en myt och att läroplanen som konservativa försvarar aldrig var varaktig, traditionell och opolitisk, utan en innovation från 1900-talet driven av krigstida nationalism. Den mångkulturella vändningen är endast den senaste fasen av naturlig läroplansförändring. Levine menar att konservativa missförstår historien genom att föreställa sig en tidlös kanon som nyligen rivits ner av radikaler, när i själva verket denna kanon alltid varit flytande. Kurser på västerländskt tema skapades till stor del efter första världskriget för att inprägla amerikanska värderingar. Föreställningen om en gång enad och stabil kanon är i grunden nostalgisk. Levine ser mångkulturella skiften som en naturlig utveckling, inte en konspiration. Han bemöter kritiker som Allan Bloom, Roger Kimball, Dinesh D'Souza och Charles Sykes såsom saknande förankring i historien då de romantiserar ett icke-existerande förflutet. Han försvarar en inkluderande och demokratisk läroplan som låter sig utvecklas i takt med tidsandan, som ett uttryck för intellektuell vitalitet.
Allardyce hävdar att "västerländsk civilisation" som universitetskurs inte var någon hävdvunnen tradition utan en konstruktion från det tidiga 1900‑talet, formad av första världskrigets amerikanska nationalism och behovet av en enande allmänbildning. Den existerade inte innan tidigt 1900-tal, utan uppstod ur American Historical Associations ansträngningar, och kom därefter att dominera från första världskriget till 1960-talet. Den västerländska myten växte genom att erbjuda en storslagen berättelse som band samman Europa och Amerika och gav enhet under konflikt, men kom att kollapsa efter 1960-talet när eurocentrism ifrågasattes och nya begrepp som kvinnohistoria, världshistoria och social historieskrivning utvecklades. Påståendet att läroplanen bara överlevde ett halvt sekel som en krigstida konstruktion (idén som Levine sedermera tog över) är den grova osanning som Hankins angriper.
Berkeleys reform av läroplanen 1988 inspirerades inte enbart av Allardyce, även om hans tes rättfärdigade förändringen under Stanford-debatterna 1987-1988. Skeendet utgjorde snarare en del av ett större skifte som involverade mångkulturell aktivism, 1960- och 70-talens akademiska trender kring världshistoria, samt reformer inom universitetsvärlden. Den växande identitetspolitiska diskursen hade redan eroderat den västerländska normen. Vietnam-erans radikalism stämplade läroplanen som elitistisk och eurocentrisk, medan fakultetskommittéer och studentaktivism drev på förändringar av bildningsidealet.
Dagens omfamning av mångkulturalism, massinvandring och den därpå följande kulturella upplösningen kan inte spåras enbart till Allardyce eller Levine. Deras argument bidrog till att tränga undan västerländsk kultur och civilisation inom universiteten, men det bredare skiftet har flera orsaker som ligger långt före läroplansdebatterna. Dessa var ett symptom, inte orsaken. Allardyce och Levine tillhandahöll ett intellektuellt rättfärdigande som ramade in västerländsk civilisation som en modern uppfinning, en krigstida konstruktion och en lögn, men de skapade inte mångkulturalism eller massinvandring. De institutionaliserade bara en världsbild som redan höll på att formas.
Djupare drivkrafter inkluderar 1960- och 70-talens ideologiska omvälvning som gav upphov till antikoloniala rörelser, medborgarrättsaktivism, antikrigsstämningar, misstänksamhet mot nationalism, akademisk radikalism och identitetspolitik, vilket kom att stämpla västerländsk civilisation som elitistisk och förtryckande. Ekonomisk globalisering från 1970-talet skapade efterfrågan på migrantarbetskraft, transnationella nätverk, öppna gränser och kosmopolitisk kultur, oberoende av akademisk teori. Demografiska förändringar efter 1945, inklusive avkolonisering, flyktingströmmar, kalla krigets allianser, människorättsnormer och 1965 års invandringslag, öppnade dörren för massinvandring. Akademiska paradigmskiften förde med sig postkolonial teori, kritisk rasteori, dekonstruktion, fokus på global historieskrivning, och mångkulturell utbildning.
Allardyce och Levine påverkade kommittéerna för läroplanen, krav på allmänbildning kring västerländsk civilisation såsom en konstruktion, men de orsakade inte de större fenomenen. Till detta lade Theodore H. Allen i
The Invention of the White Race en analys av rasförtryck och konstruktionen av vithet som ett medel för social kontroll. Allardyces, Levines och Allens arbeten var inte de enda drivkrafterna, men de spelade en tydlig roll i att ogiltigförklara det västerländska fokuset inom akademin. Det bredare kulturella skiftet har sin grund i 1960- och 70-talens ideologier, den ekonomiska globaliseringen, den demografiska omvandlingen och olika paradigmskiften. Debatten kring västerländsk civilisation utgör en tråd i en mycket större väv.
