2026-07-11, 06:18
  #1
Medlem
Teofrastuss avatar
Motivet att kullkasta den västerländska civilisationen fick fäste vid amerikanska universitet genom påståendet att den var en fabrikation utformad för att främja militarism. Enligt James Hankins (här) och Stanley Kurtz (The Lost History of Western Civilization, 2020, här) startade denna berättelse med en grov osanning, nämligen att västerländsk civilisation var en konstruktion från 1900-talet som uppfunnits för att skicka unga män i krig med en patriotisk glöd för västvärlden. Huvudargumentet var att västerländsk civilisation inte är en verklig historisk tradition utan en ideologisk uppfinning avsedd att främja krigiskhet.

Detta fick genklang hos Vietnamgenerationen, som accepterade att västerländsk civilisation var skapad för militarism. Ett samtida påstående hävdade att den inte existerade alls, att den både var en ond imperialistisk kraft och en icke-existerande entitet. Detta fick vissa att insistera på att den inte borde ingå i undervisningen, för att förhindra introduktion av studenter. Detta gjorde att underminerandet av Västerlandet kom att ingå i läroplanen.

Viktiga källor är Gilbert Allardyces artikel från 1982, 'The Rise and Fall of the Western Civilization Course', som framställde västerländsk civilisation som en modern innovation skapad under första världskriget, och Lawrence W. Levines bok från 1996, The Opening of the American Mind, där vår civilisation framställs som en ideologisk konstruktion från 1900-talet formad av krigstida nationalism. Kurtz kritiserar dessa teser såsom falska (se '"Western Civ" Was Not a Late Invention', 2020, här). Hankins hävdar att kampanjen startade med en grov lögn som 1960-talets akademiska generation omfamnade och kom att förankra vid universiteten, något som snart ledde till avskaffandet av kurser med västerländskt tema.

Det första universitetet som anammade den anti-västerländska ideologin var University of California, Berkeley, 1988. Efter "Western Culture"-kontroversen avskaffade Berkeley kravet på en västerländsk läroplan och ersatte den med en mångkulturell sådan. Hankins identifierar detta som startpunkten, varefter ideologin spred sig även till Harvard, som vid den tiden ansågs mer konservativt i frågan.

Levine hävdar att en solid, tidlös västerländsk kanon är en myt och att läroplanen som konservativa försvarar aldrig var varaktig, traditionell och opolitisk, utan en innovation från 1900-talet driven av krigstida nationalism. Den mångkulturella vändningen är endast den senaste fasen av naturlig läroplansförändring. Levine menar att konservativa missförstår historien genom att föreställa sig en tidlös kanon som nyligen rivits ner av radikaler, när i själva verket denna kanon alltid varit flytande. Kurser på västerländskt tema skapades till stor del efter första världskriget för att inprägla amerikanska värderingar. Föreställningen om en gång enad och stabil kanon är i grunden nostalgisk. Levine ser mångkulturella skiften som en naturlig utveckling, inte en konspiration. Han bemöter kritiker som Allan Bloom, Roger Kimball, Dinesh D'Souza och Charles Sykes såsom saknande förankring i historien då de romantiserar ett icke-existerande förflutet. Han försvarar en inkluderande och demokratisk läroplan som låter sig utvecklas i takt med tidsandan, som ett uttryck för intellektuell vitalitet.

Allardyce hävdar att "västerländsk civilisation" som universitetskurs inte var någon hävdvunnen tradition utan en konstruktion från det tidiga 1900‑talet, formad av första världskrigets amerikanska nationalism och behovet av en enande allmänbildning. Den existerade inte innan tidigt 1900-tal, utan uppstod ur American Historical Associations ansträngningar, och kom därefter att dominera från första världskriget till 1960-talet. Den västerländska myten växte genom att erbjuda en storslagen berättelse som band samman Europa och Amerika och gav enhet under konflikt, men kom att kollapsa efter 1960-talet när eurocentrism ifrågasattes och nya begrepp som kvinnohistoria, världshistoria och social historieskrivning utvecklades. Påståendet att läroplanen bara överlevde ett halvt sekel som en krigstida konstruktion (idén som Levine sedermera tog över) är den grova osanning som Hankins angriper.

Berkeleys reform av läroplanen 1988 inspirerades inte enbart av Allardyce, även om hans tes rättfärdigade förändringen under Stanford-debatterna 1987-1988. Skeendet utgjorde snarare en del av ett större skifte som involverade mångkulturell aktivism, 1960- och 70-talens akademiska trender kring världshistoria, samt reformer inom universitetsvärlden. Den växande identitetspolitiska diskursen hade redan eroderat den västerländska normen. Vietnam-erans radikalism stämplade läroplanen som elitistisk och eurocentrisk, medan fakultetskommittéer och studentaktivism drev på förändringar av bildningsidealet.

Dagens omfamning av mångkulturalism, massinvandring och den därpå följande kulturella upplösningen kan inte spåras enbart till Allardyce eller Levine. Deras argument bidrog till att tränga undan västerländsk kultur och civilisation inom universiteten, men det bredare skiftet har flera orsaker som ligger långt före läroplansdebatterna. Dessa var ett symptom, inte orsaken. Allardyce och Levine tillhandahöll ett intellektuellt rättfärdigande som ramade in västerländsk civilisation som en modern uppfinning, en krigstida konstruktion och en lögn, men de skapade inte mångkulturalism eller massinvandring. De institutionaliserade bara en världsbild som redan höll på att formas.

Djupare drivkrafter inkluderar 1960- och 70-talens ideologiska omvälvning som gav upphov till antikoloniala rörelser, medborgarrättsaktivism, antikrigsstämningar, misstänksamhet mot nationalism, akademisk radikalism och identitetspolitik, vilket kom att stämpla västerländsk civilisation som elitistisk och förtryckande. Ekonomisk globalisering från 1970-talet skapade efterfrågan på migrantarbetskraft, transnationella nätverk, öppna gränser och kosmopolitisk kultur, oberoende av akademisk teori. Demografiska förändringar efter 1945, inklusive avkolonisering, flyktingströmmar, kalla krigets allianser, människorättsnormer och 1965 års invandringslag, öppnade dörren för massinvandring. Akademiska paradigmskiften förde med sig postkolonial teori, kritisk rasteori, dekonstruktion, fokus på global historieskrivning, och mångkulturell utbildning.

Allardyce och Levine påverkade kommittéerna för läroplanen, krav på allmänbildning kring västerländsk civilisation såsom en konstruktion, men de orsakade inte de större fenomenen. Till detta lade Theodore H. Allen i The Invention of the White Race en analys av rasförtryck och konstruktionen av vithet som ett medel för social kontroll. Allardyces, Levines och Allens arbeten var inte de enda drivkrafterna, men de spelade en tydlig roll i att ogiltigförklara det västerländska fokuset inom akademin. Det bredare kulturella skiftet har sin grund i 1960- och 70-talens ideologier, den ekonomiska globaliseringen, den demografiska omvandlingen och olika paradigmskiften. Debatten kring västerländsk civilisation utgör en tråd i en mycket större väv.
Citera
2026-07-11, 08:21
  #2
Medlem
Sladdsnuss avatar
Den fientligheten finns alltid mellan alla kulturer/civilisationer. Det är bara att väst numera förhåller sig passivt till det.

De höll på likadant på 1800-talet. Läs böcker av dåtidens resenärer till MENA länderna, Asien eller hottentott öar så har du samma konflikter redan då.
Citera
2026-07-11, 08:58
  #3
Medlem
Teofrastuss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Sladdsnus
Den fientligheten finns alltid mellan alla kulturer/civilisationer. Det är bara att väst numera förhåller sig passivt till det.

De höll på likadant på 1800-talet. Läs böcker av dåtidens resenärer till MENA länderna, Asien eller hottentott öar så har du samma konflikter redan då.
Å andra sidan uttryckte filosofen och resenären Alexis de Tocqueville (i anteckningar, korrespondens och skrifter från sina resor i Algeriet samt sin studie av Koranen under 1830-1840-talen) uppfattningen att islam hade framkallat en påtaglig dekadens samt moralisk och social tillbakagång i de muslimska samhällen han studerade, och han rangordnade islam uttryckligen som mindre gynnsam än hedendomen. En representativ formulering (från hans reflektioner efter studiet av Koranen och i samband med nordafrikanska förhållanden) är att han kom fram till att det finns få religioner "så dödliga för människor som Muhammeds", att den var en huvudorsak till den synliga dekadensen i den muslimska världen, och att den (även om den är mindre absurd än den antika polyteismen) genom sina sociala och politiska tendenser utgjorde "en form av tillbakagång snarare än ett framsteg i förhållande till hedendomen".

de Tocqueville var skarpt kritisk mot vad han uppfattade som islams tendenser till fatalism, despotism och intellektuell/moralisk stagnation, samtidigt som han förblev en komplex och inte endimensionell observatör av kolonialpolitiken.
Citera
2026-07-11, 09:00
  #4
Medlem
SpontanEjakulations avatar
Frankfurtare.

Stalin planterade tesen om västs ondska i de "intellektuella" i väst på 30-talet och alla, från Papa Hemskingway till Jean Paul S@rtre, svalde det och fick som bonus ligga med akademiker till vänsterhäxor.

Det röda stuntet, har stått sig ända till idag när universiteten och kultureliten hamrar in det.
Citera
2026-07-11, 09:15
  #5
Medlem
Teofrastuss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av SpontanEjakulation
Frankfurtare.

Stalin planterade tesen om västs ondska i de "intellektuella" i väst på 30-talet och alla, från Papa Hemskingway till Jean Paul S@rtre, svalde det och fick som bonus ligga med akademiker till vänsterhäxor.

Det röda stuntet, har stått sig ända till idag när universiteten och kultureliten hamrar in det.
Ja, sovjetisk propaganda och den franska vänsterns fascination för Stalin påverkade många kulturpersonligheter, såsom Hemingway, Sartre, Gide, m.fl., och det skapade en långvarig tradition av att se väst som moraliskt korrumperat och "imperialistiskt".

Men det räcker inte som förklaring till den samtida fientligheten mot västerländsk civilisation. Det är snarare en av flera historiska strömningar som senare vävdes in i universitetsvärlden: postkolonial teori, kritisk rasteori, identitetspolitik, 60‑talets radikalism, Vietnam‑erans anti‑militarism, och den akademiska omtolkningen av västerländsk civilisation som en "modern konstruktion".

Sartre och Stalin är en del av bakgrunden, men inte hela bilden. Den ideologiska omvandlingen är bredare och har rötter i både 1800-talets reseskildringar, 1930-talets intellektuella klimat och 1960-talets akademiska revolution. Det är först när man ser hela kedjan som dagens situation blir begriplig.

Man kan absolut säga att kulturkonflikter alltid har funnits, men den samtida viljan att nedvärdera eller avskaffa den västerländska civilisationen är något mer specifikt än "evig fientlighet mellan kulturer". Det handlar om ett ideologiskt projekt som vuxit fram under flera decennier och som fått fäste i akademi, medier och kulturinstitutioner. Det finns åtminstone fyra ytterligare dimensioner:

Västvärlden har gått från att se sin egen tradition som normativt positiv (vetenskap, rättsstat, individuell frihet) till att se den som ett moraliskt problem. Det är en omkastning där civilisationens egna ideal används för att kritisera den (mänskliga rättigheter, jämlikhet, antikolonialism) men i en form som gör väst till huvudfienden.

När identitetspolitiken etablerades blev "västerländsk civilisation" en symbol för makt, dominans och privilegier. Det skapar en situation där kritik av väst inte bara är historisk eller politisk, utan moralisk och existentiell. Civilisationen blir ett hinder för "frigörelse".

Tidigare epoker som kritiserade väst (romantiken, marxismen, existentialismen) hade åtminstone en föreställning om ett alternativ. Dagens kritik saknar det: den är dekonstruktiv, inte konstruktiv. Målet är att upplösa, inte ersätta. Det är därför man talar om "avkolonisering" av allt från matematik till museer.

När en viss världsbild institutionaliseras i universitetens kursplaner, forskningsfält och rekryteringsprocesser får den en egen tröghet. Den reproducerar sig själv. Det är därför viljan att nedmontera västerländsk civilisation inte bara är en åsikt, utan ett systematiskt ramverk.

Det handlar om en specifik ideologisk vilja att underminera den västerländska civilisationen, driven av historiska, akademiska och politiska strömningar som är unika för vår tid.
__________________
Senast redigerad av Teofrastus 2026-07-11 kl. 10:09.
Citera
2026-07-11, 09:26
  #6
Medlem
Nix-registrets avatar
Det finns flera saker här att hålla isär.

Idén om "västerländsk civilisation" är äldre än första världskriget - den berättelse om krigsfrämjande du kritiserar är falsk - men inte så mycket äldre, och den är inte mindre fiktion för den sakens skull. Västs kraft har aldrig kommit från civilisation utan från dygder.

Den kritik mot civilisationskritik som du lyfter kommer också från vänster, rent av en krigsbejakande vänster i många fall, som det är befogat att kritisera just för att den åberopar "västerländsk civilisation" för att propagera för galna krig. Inte minst är detta aktuellt genom att sionister försöker få folk att kriga för Israel utifrån olika sagor om civilisation, och även fiktionen att Israel skulle vara en del av Väst.

Det finns en äldre och rikare civilisationskritik från höger, som hela tiden har attackerat hela begreppet. Hos Oswald Spengler är till exempel "civilisation" närapå en synonym till dekadens. Spengler beskriver civilisation som ett andefattigt tillstånd som inträder när en kultur har tappat bort de dygder och attityder som en gång fick den att lyfta, och det som återstår är ett aningslöst upprepande av alltmer obegripliga ritualer med äldre rötter, eller alltmer meningslös förfining inom borgerliga hantverk (patriotisk stolthet över sin matkultur, underhållningsindustri, sportstjärnor som tagit lekar till perfektion och så vidare).

En koncis och träffande skildring av civilisation är Monty Pythons sketch Royal society for putting things on top of other things. Jag skulle säga att den är oavsiktligt civilisationskritisk på konservativt vis.

Den skildrar i praktiken Storbritanniens normandiska överklass efter många generationer av civiliserat tillstånd. Långt bak i tiden hade den ett kreativt driv och skapade kultur och meningsfull samhällsordning. Sedan blev den civiliserad och dess kultur stelnade i ritualer, formaliteter och sammanslutningar som gjorde saker bara för att man alltid hade gjort det. Dessa aktiviteter blev alltmer perifera och obegripliga för dess civiliserade (och därmed okreativa) medlemmar.

Sketchen skildrar detta inifrån de civiliserade normandernas föreställningsvärld: det går inte heller för tittaren att förstå hur någonting de gör kan ha uppstått ur någonting meningsfullt, vilket tydliggör deras totala oförmåga att återvitalisera sin egen grupp. Det finns ingen glöd kvar som skulle kunna blåsas igång och uppdateras för dagens förhållanden. Civilisation är när glöden har slocknat.
__________________
Senast redigerad av Nix-registret 2026-07-11 kl. 09:36.
Citera
2026-07-11, 11:32
  #7
Medlem
Anybodykillers avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Nix-registret
Det finns flera saker här att hålla isär.

Idén om "västerländsk civilisation" är äldre än första världskriget - den berättelse om krigsfrämjande du kritiserar är falsk - men inte så mycket äldre, och den är inte mindre fiktion för den sakens skull. Västs kraft har aldrig kommit från civilisation utan från dygder.

Den kritik mot civilisationskritik som du lyfter kommer också från vänster, rent av en krigsbejakande vänster i många fall, som det är befogat att kritisera just för att den åberopar "västerländsk civilisation" för att propagera för galna krig. Inte minst är detta aktuellt genom att sionister försöker få folk att kriga för Israel utifrån olika sagor om civilisation, och även fiktionen att Israel skulle vara en del av Väst.

Det finns en äldre och rikare civilisationskritik från höger, som hela tiden har attackerat hela begreppet. Hos Oswald Spengler är till exempel "civilisation" närapå en synonym till dekadens. Spengler beskriver civilisation som ett andefattigt tillstånd som inträder när en kultur har tappat bort de dygder och attityder som en gång fick den att lyfta, och det som återstår är ett aningslöst upprepande av alltmer obegripliga ritualer med äldre rötter, eller alltmer meningslös förfining inom borgerliga hantverk (patriotisk stolthet över sin matkultur, underhållningsindustri, sportstjärnor som tagit lekar till perfektion och så vidare).

En koncis och träffande skildring av civilisation är Monty Pythons sketch Royal society for putting things on top of other things. Jag skulle säga att den är oavsiktligt civilisationskritisk på konservativt vis.

Den skildrar i praktiken Storbritanniens normandiska överklass efter många generationer av civiliserat tillstånd. Långt bak i tiden hade den ett kreativt driv och skapade kultur och meningsfull samhällsordning. Sedan blev den civiliserad och dess kultur stelnade i ritualer, formaliteter och sammanslutningar som gjorde saker bara för att man alltid hade gjort det. Dessa aktiviteter blev alltmer perifera och obegripliga för dess civiliserade (och därmed okreativa) medlemmar.

Sketchen skildrar detta inifrån de civiliserade normandernas föreställningsvärld: det går inte heller för tittaren att förstå hur någonting de gör kan ha uppstått ur någonting meningsfullt, vilket tydliggör deras totala oförmåga att återvitalisera sin egen grupp. Det finns ingen glöd kvar som skulle kunna blåsas igång och uppdateras för dagens förhållanden. Civilisation är när glöden har slocknat.
Har "västerländsk kultur" blivit ett urvattnade av nationella kulturer? Det verkade förr som att man såg mer skillnader mellan tex latinsk, germansk, keltisk, fransk, slavisk och anglosaxisk kultur/samhälle/civilisation.

Det är som att det europeiska i reaktion mot det icke europeiska hittar varandras likheter och således homogeniseras.

Det verkar dessutom som att grekerna och romarna lade ett sorts fundament till tanken om den europeiska civilisationen.
Citera
2026-07-11, 11:32
  #8
Medlem
Teofrastuss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Nix-registret
Det finns flera saker här att hålla isär.

Idén om "västerländsk civilisation" är äldre än första världskriget - den berättelse om krigsfrämjande du kritiserar är falsk - men inte så mycket äldre, och den är inte mindre fiktion för den sakens skull. Västs kraft har aldrig kommit från civilisation utan från dygder.

Den kritik mot civilisationskritik som du lyfter kommer också från vänster, rent av en krigsbejakande vänster i många fall, som det är befogat att kritisera just för att den åberopar "västerländsk civilisation" för att propagera för galna krig. Inte minst är detta aktuellt genom att sionister försöker få folk att kriga för Israel utifrån olika sagor om civilisation, och även fiktionen att Israel skulle vara en del av Väst.

Det finns en äldre och rikare civilisationskritik från höger, som hela tiden har attackerat hela begreppet. Hos Oswald Spengler är till exempel "civilisation" närapå en synonym till dekadens. Spengler beskriver civilisation som ett andefattigt tillstånd som inträder när en kultur har tappat bort de dygder och attityder som en gång fick den att lyfta, och det som återstår är ett aningslöst upprepande av alltmer obegripliga ritualer med äldre rötter, eller alltmer meningslös förfining inom borgerliga hantverk (patriotisk stolthet över sin matkultur, underhållningsindustri, sportstjärnor som tagit lekar till perfektion och så vidare).

En koncis och träffande skildring av civilisation är Monty Pythons sketch Royal society for putting things on top of other things. Jag skulle säga att den är oavsiktligt civilisationskritisk på konservativt vis.

Den skildrar i praktiken Storbritanniens normandiska överklass efter många generationer av civiliserat tillstånd. Långt bak i tiden hade den ett kreativt driv och skapade kultur och meningsfull samhällsordning. Sedan blev den civiliserad och dess kultur stelnade i ritualer, formaliteter och sammanslutningar som gjorde saker bara för att man alltid hade gjort det. Dessa aktiviteter blev alltmer perifera och obegripliga för dess civiliserade (och därmed okreativa) medlemmar.

Sketchen skildrar detta inifrån de civiliserade normandernas föreställningsvärld: det går inte heller för tittaren att förstå hur någonting de gör kan ha uppstått ur någonting meningsfullt, vilket tydliggör deras totala oförmåga att återvitalisera sin egen grupp. Det finns ingen glöd kvar som skulle kunna blåsas igång och uppdateras för dagens förhållanden. Civilisation är när glöden har slocknat.
Man kan absolut använda Spengler för att förstå civilisatorisk nedgång, övergången från vital kultur till andefattig civilisation, men hans modell har flera svagheter. Hans analys gör förfallet oundvikligt och lämnar ingen plats för kulturell förnyelse eller oförutsedda historiska händelser. Kristendomens ankomst innebar exempelvis en vitalisering av den romerska världen som gjorde det möjligt för den västerländska civilisationen att födas. Civilisationer går inte alltid under, de kan också förvandlas, ungefär som dinosaurier lever vidare som fåglar. Spengler har svårt att förklara sådana andra andningar.

Han bortser dessutom från ekonomi, teknologi, institutioner och geopolitik, faktorer som ofta avgör civilisatorisk styrka. I den moderna världen är teknologin särskilt betydelsefull för vår fortlevnad, även om den samtidigt skapar en illusion av framgång medan kulturell nedgång pågår i bakgrunden, vilket var Jacques Elluls centrala tes (jfr. The Technological Society, 1964).

Men det går inte att komma ifrån att mycket av den samtida fientligheten mot västerländsk civilisation passar in i Spenglers mönster. En civilisation som inte längre tror på sina egna principer börjar inte bara försvagas utan också aktivt nedvärdera sig själv. Den förlorar sin formande energi och blir mottaglig för ideologier som vill avskaffa eller omtolka den.

Förstörelselusten är i dag enorm. Frankrike och England står på randen till sammanbrott. Svenskarna röstar konsekvent för massinvandring men vill inte bo där invandrare bor. Förstörelselusten framstår som en psykisk störning. Kanske måste vi förstå den i termer av Freuds dödsdrift (destrudo, mortido, Thanatos).

Den svenske psykoanalytikern Poul Bjerre menade att den cirkulära rörelsen mellan död och förnyelse är en grundläggande faktor i människolivet. Begreppet dödsdrift kan jämföras med Nietzsches idéer, som hävdade att kriget är något väsentligt och oupplösligt förbundet med människans villkor. Nietzsche låter Zarathustra säga:
Mycket för många leva, och mycket för länge hänga de vid sina grenar. Måtte en storm komma och skaka allt det murkna och maskstungna från trädet.

Måtte det komma predikare av den bråda döden. De skulle vara de rätta stormarna och skakarna i livsträden. Men jag hör blott den långsamma döden predikas och tålamod med allt jordiskt.
Det verkar som om människorna i västvärlden är besatta av Nietzsches destruktiva ande. Svenskarna, som jag trodde var ett fredsälskande folk, har förvandlats till krigshetsare. Det är en förbluffande vändning.
__________________
Senast redigerad av Teofrastus 2026-07-11 kl. 11:46.
Citera
2026-07-11, 11:40
  #9
Medlem
Teofrastuss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Anybodykiller
Har "västerländsk kultur" blivit ett urvattnade av nationella kulturer? Det verkade förr som att man såg mer skillnader mellan tex latinsk, germansk, keltisk, fransk, slavisk och anglosaxisk kultur/samhälle/civilisation.

Det är som att det europeiska i reaktion mot det icke europeiska hittar varandras likheter och således homogeniseras.

Det verkar dessutom som att grekerna och romarna lade ett sorts fundament till tanken om den europeiska civilisationen.
Ja, det är vad som händer. Den globalistiska liberalismen förkväver nationerna och deras kulturer. Yoram Hazony, i Nationalismens dygd, hävdar att den moderna liberalismen, när den universaliseras, blir ett nytt slags imperium. Den strävar efter att påtvinga alla nationer en enda politisk modell, den berövar nationell särart dess legitimitet, den behandlar avvikande nationer som moraliskt bristfälliga och den utvidgar den byråkratiska makten bortom nationell ansvarighet. I denna mening är det liberala imperiet bara den senaste varianten av ett urgammalt mönster. Hans tes, sammanfattad i en enda mening, är att en värld av självständiga och kulturellt sammanhållna nationalstater är mer rättvis, mer fri och mer stabil än något universellt imperium, vare sig antikt eller modernt, och att denna vision i grunden är biblisk.
Citera
2026-07-11, 12:06
  #10
Medlem
Nix-registrets avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Anybodykiller
Har "västerländsk kultur" blivit ett urvattnade av nationella kulturer? Det verkade förr som att man såg mer skillnader mellan tex latinsk, germansk, keltisk, fransk, slavisk och anglosaxisk kultur/samhälle/civilisation.

Det är som att det europeiska i reaktion mot det icke europeiska hittar varandras likheter och således homogeniseras.

Det verkar dessutom som att grekerna och romarna lade ett sorts fundament till tanken om den europeiska civilisationen.
Homogeniseringen skulle jag säga är en konsekvens av kapitalism och, i mindre mån, teknik, snarare än någonting specifikt västerländskt. Pengaväldet skapar incitament att kränga samma skräp till alla, och att prioritera konsumtion och skuldsättning framför liv, vilket drabbar alla.

Citat:
Ursprungligen postat av Teofrastus
Man kan absolut använda Spengler för att förstå civilisatorisk nedgång, övergången från vital kultur till andefattig civilisation, men hans modell har flera svagheter. Hans analys gör förfallet oundvikligt och lämnar ingen plats för kulturell förnyelse eller oförutsedda historiska händelser. Kristendomens ankomst innebar exempelvis en vitalisering av den romerska världen som gjorde det möjligt för den västerländska civilisationen att födas. Civilisationer går inte alltid under, de kan också förvandlas, ungefär som dinosaurier lever vidare som fåglar. Spengler har svårt att förklara sådana andra andningar.

Han bortser dessutom från ekonomi, teknologi, institutioner och geopolitik, faktorer som ofta avgör civilisatorisk styrka. I den moderna världen är teknologin särskilt betydelsefull för vår fortlevnad, även om den samtidigt skapar en illusion av framgång medan kulturell nedgång pågår i bakgrunden, vilket var Jacques Elluls centrala tes (jfr. The Technological Society, 1964).

Men det går inte att komma ifrån att mycket av den samtida fientligheten mot västerländsk civilisation passar in i Spenglers mönster. En civilisation som inte längre tror på sina egna principer börjar inte bara försvagas utan också aktivt nedvärdera sig själv. Den förlorar sin formande energi och blir mottaglig för ideologier som vill avskaffa eller omtolka den.

Förstörelselusten är i dag enorm. Frankrike och England står på randen till sammanbrott. Svenskarna röstar konsekvent för massinvandring men vill inte bo där invandrare bor. Förstörelselusten framstår som en psykisk störning. Kanske måste vi förstå den i termer av Freuds dödsdrift (destrudo, mortido, Thanatos).

Den svenske psykoanalytikern Poul Bjerre menade att den cirkulära rörelsen mellan död och förnyelse är en grundläggande faktor i människolivet. Begreppet dödsdrift kan jämföras med Nietzsches idéer, som hävdade att kriget är något väsentligt och oupplösligt förbundet med människans villkor. Nietzsche låter Zarathustra säga:
Mycket för många leva, och mycket för länge hänga de vid sina grenar. Måtte en storm komma och skaka allt det murkna och maskstungna från trädet.

Måtte det komma predikare av den bråda döden. De skulle vara de rätta stormarna och skakarna i livsträden. Men jag hör blott den långsamma döden predikas och tålamod med allt jordiskt.
Det verkar som om människorna i västvärlden är besatta av Nietzsches destruktiva ande. Svenskarna, som jag trodde var ett fredsälskande folk, har förvandlats till krigshetsare. Det är en förbluffande vändning.
Spengler var inte den första civilisationskritikern från höger, det var bara ett exempel. Angående Roms fall och kristendomens uppgång betraktade han den kristna civilisationen som någonting eget, inte som ett nytt uppsving för den antika hedniska civilisationen. Han har absolut svagheter (Heidegger såg hans teser som nietzscheanism för vulgära räknenissar, och de har åldrats sämre än originalet) men han bortsåg inte från någon av de saker du tar upp.

Förstörelselusten som sådan förstås bäst som ett uttryck för konflikt mellan grupper med olika egenintressen. Vi lever under en fientlig elit och den känner sig hotad av sådant som ger oss självkänsla eller hjälper oss att återupptäcka våra dygder.

Svagheter i motståndet och förmågan att slå tillbaka kan dock förstås som uttryck för dekadent civilisation. Att över huvud taget lyssna på en tjomme som Stanley Kurtz skulle jag säga är dekadent. En snabb sökning ger vid handen att han går till storms emot andra gruppers identitetspolitik, samtidigt som han själv knappt gör någonting annat än att syssla med judisk identitetspolitik. Man kan förstå det som ett uttryck för konflikträdsla till följd av en destruktiv civilisering att inte direkt påpeka det fula och manipulativa i hans projekt.

Nietzsches syn på förhållandet mellan krig och kultur är plockad från Herakleitos och är något helt annat än att försöka lura folk att kriga för Israel eller för att sprida liberalism. Det är snarare samma krigssyn som också finns i Heidenstams Åkallan och löfte, där man accepterar att kamp och strid är någonting helt fundamentalt i att vara människa, och att denna insikt är fundamental för förståelsen för mening, kultur, identitet och livskraft.
__________________
Senast redigerad av Nix-registret 2026-07-11 kl. 12:26.
Citera
2026-07-11, 13:40
  #11
Medlem
Teofrastuss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Nix-registret
Homogeniseringen skulle jag säga är en konsekvens av kapitalism och, i mindre mån, teknik, snarare än någonting specifikt västerländskt. Pengaväldet skapar incitament att kränga samma skräp till alla, och att prioritera konsumtion och skuldsättning framför liv, vilket drabbar alla.

Spengler var inte den första civilisationskritikern från höger, det var bara ett exempel. Angående Roms fall och kristendomens uppgång betraktade han den kristna civilisationen som någonting eget, inte som ett nytt uppsving för den antika hedniska civilisationen. Han har absolut svagheter (Heidegger såg hans teser som nietzscheanism för vulgära räknenissar, och de har åldrats sämre än originalet) men han bortsåg inte från någon av de saker du tar upp.

Förstörelselusten som sådan förstås bäst som ett uttryck för konflikt mellan grupper med olika egenintressen. Vi lever under en fientlig elit och den känner sig hotad av sådant som ger oss självkänsla eller hjälper oss att återupptäcka våra dygder.

Svagheter i motståndet och förmågan att slå tillbaka kan dock förstås som uttryck för dekadent civilisation. Att över huvud taget lyssna på en tjomme som Stanley Kurtz skulle jag säga är dekadent. En snabb sökning ger vid handen att han går till storms emot andra gruppers identitetspolitik, samtidigt som han själv knappt gör någonting annat än att syssla med judisk identitetspolitik. Man kan förstå det som ett uttryck för konflikträdsla till följd av en destruktiv civilisering att inte direkt påpeka det fula och manipulativa i hans projekt.

Nietzsches syn på förhållandet mellan krig och kultur är plockad från Herakleitos och är något helt annat än att försöka lura folk att kriga för Israel eller för att sprida liberalism. Det är snarare samma krigssyn som också finns i Heidenstams Åkallan och löfte, där man accepterar att kamp och strid är någonting helt fundamentalt i att vara människa, och att denna insikt är fundamental för förståelsen för mening, kultur, identitet och livskraft.
Kurtz råkar vara jude, men det gör honom inte till någon ensidig Israel‑entusiast. Hans engagemang ligger ju i ett brett konservativt projekt, i kulturkamp, institutionell kritik, motstånd mot progressiv ideologi, men inte i att bedriva lobbyism för Likud. Att reducera honom till "Israel‑vän" är bara ett sätt att slippa bemöta hans faktiska idéer.

Den kristna civilisationen kan inte vara "helt egen" eftersom den inte erbjuder ett politiskt program. Den ger inga detaljerade riktlinjer för statens utformning, lagstiftning eller utrikespolitik. Det enda tydliga politiska axiom som finns är principen om två regementen: att kyrkan och staten ska vara åtskilda och inte absorbera varandra. Därför är det missvisande att tala om kristendomen som om den vore ett självständigt politiskt system som kan ställas mot andra civilisationer på samma sätt som t.ex. islam eller marxismen.

Viktigt är att enligt kristendomen kan staten aldrig bli ett frälsningsprojekt. Den kan aldrig bli ett "Guds rike på jorden". Visserligen erkänner Augustinus att staten kan vara god i praktisk mening, då den upprätthåller ordning, men hans politiska filosofi är anti-utopisk i grunden.

Att tala om "kamp" och "strid" i moralisk eller existentiell mening är något helt annat än att släppa bomber över civila. Herakleitos menade att världen hålls samman av en ständig spänning mellan motsatser, en dynamik där ingen pol får bli absolut. Striden är kosmisk, inte militär. Nietzsche däremot förvandlar striden till ett projekt för dominans: viljan att övervinna, att bli herre, att etablera hierarki. Det är en helt annan logik än Herakleitos balans mellan motsatser. Den filosofiska strid som Herakleitos talar om är något helt annat än Nietzsches dominanslogik.
Citera
2026-07-11, 14:38
  #12
Medlem
Nix-registrets avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Teofrastus
Kurtz råkar vara jude, men det gör honom inte till någon ensidig Israel‑entusiast. Hans engagemang ligger ju i ett brett konservativt projekt, i kulturkamp, institutionell kritik, motstånd mot progressiv ideologi, men inte i att bedriva lobbyism för Likud. Att reducera honom till "Israel‑vän" är bara ett sätt att slippa bemöta hans faktiska idéer.

Den kristna civilisationen kan inte vara "helt egen" eftersom den inte erbjuder ett politiskt program. Den ger inga detaljerade riktlinjer för statens utformning, lagstiftning eller utrikespolitik. Det enda tydliga politiska axiom som finns är principen om två regementen: att kyrkan och staten ska vara åtskilda och inte absorbera varandra. Därför är det missvisande att tala om kristendomen som om den vore ett självständigt politiskt system som kan ställas mot andra civilisationer på samma sätt som t.ex. islam eller marxismen.

Viktigt är att enligt kristendomen kan staten aldrig bli ett frälsningsprojekt. Den kan aldrig bli ett "Guds rike på jorden". Visserligen erkänner Augustinus att staten kan vara god i praktisk mening, då den upprätthåller ordning, men hans politiska filosofi är anti-utopisk i grunden.

Att tala om "kamp" och "strid" i moralisk eller existentiell mening är något helt annat än att släppa bomber över civila. Herakleitos menade att världen hålls samman av en ständig spänning mellan motsatser, en dynamik där ingen pol får bli absolut. Striden är kosmisk, inte militär. Nietzsche däremot förvandlar striden till ett projekt för dominans: viljan att övervinna, att bli herre, att etablera hierarki. Det är en helt annan logik än Herakleitos balans mellan motsatser. Den filosofiska strid som Herakleitos talar om är något helt annat än Nietzsches dominanslogik.
Får inte fram något från Stanley Kurtz som avviker från standardlinjen för judisk identitetspolitik just nu. Det vill säga en kombination av amerikansk liberalism i Väst och israelisk expansionism i Öst. Får till exempel fram att han länge har lobbat för att israelkritik ska vara portförbjuden vid institutioner för Mellanösternstudier. När han skriver om "västerländsk civilisation" är det i försvar av en amerikansk tradition som i grunden är antieuropeisk. Det är ren lögn att klistra "konservatism"-etiketter på sådant. Han är en jude som förutsägbart utgår från judiska egenintressen, inte någon som "råkar vara jude".

Det kristna är eget i betydelsen att det växte fram som någonting nytt som ersatte när den romerska civilisationen dog ut. Kristendomens högre tänkande om teologi är utvecklat ur platonismen, som definitivt hade en politisk dimension. Även om de överlappade tidsmässigt såg ju samtiden bevisligen konflikter mellan det äldre, befintliga och såväl Sokrates som Jesus.

Du verkar sedan även glida in på ett annat sionistiskt och neokonservativt diskussionsspår, som handlar om att demonisera islam å Israels vägnar snarare än att diskutera civilisationsbegreppet. Detta är del av en pro-israelisk krigshets och ingenting annat.

En civilisation är hur som helst inget politiskt program utan någonting som överskrider sådant, som styr i vilka banor folk över huvud taget tänker på politiska program. Augustinus och Thomas Aquinas har t.ex. haft enorm påverkan på politiskt tänkande, utan att för den sakens skull ha utvecklat detaljerade program att rulla ut.

Herakleitos' världsåskådning var immanent, så det finns ingen gränsdragning mellan det kosmiska (i kristendomen utomvärldsligt) och t.ex. militära angelägenheter. Det jag syftade på är hans kända fragment om Polemos som inrättare av alla ordningar och hierarkier. "Kriget är alltings fader, alltings härskare; vissa har det utpekat som gudar, andra som människor, vissa gjorde det till slavar, andra till fria". (Här finns f.ö. inte heller någonting utopiskt, eftersom ett sådant tänkande leder till insikten om det destruktiva i att drabbas av hybris. Behovet av syndafallsmotivet för att förebygga utopism uppstår som en konsekvens av transcendensläran; om utomvärldslig sanning finns och profeter finns borde det annars vara möjligt att skapa ett gudarike på jorden.)
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in