Vad är egentligen problemet i dejtingen med svenska kvinnor (40+)?

Eftersom män raggar på vad de tror är kvinnor på wordfeud, i spelchattar, på Facebook, på flashback är det inte så enkelt som att bara undvika dejtingappar. Och som sagt finns väl hoppet att träffa den rätta genom dem.

Det du talar om är ju inte dejting utan ofredande. Bara apparna som gäller idag.

Att blockera och ta bort är bara grundläggande gränssättning och att göra rent bord för att slippa framtida trams. Det är inte barnsligt utan det kallas självrespekt och att värdera sin egen tid.

Ett vuxet sätt är att använda sina ord. Att skriva att man inte ser någon anledning att fortsätta kommunikationen och därför avböja densamma.

Skulle motparten då bli klängig eller stalkig, då blockar man.

Ett vuxet sätt är precis vad jag gjorde: jag använde mina ord, sa rakt ut att det inte fungerar för mig och avslutade kontakten.
När man väl har sagt det och tackat för sig varför ska man då ha kvar profilen öppen i inkorgen på en dejtingsajt? Man har avslutat, man blockar/tar bort så båda slipper se varandra i flödet, och går vidare. Det finns ingen som helst anledning att ha kvar en främling man inte ska träffa.

För övrigt, angående din kommentar om att jag inte skulle få dejter: lugna dig lite, min vän 😁 .
jag började dejta i januari och fram till idag (15/08) har jag faktiskt dejtat väldigt många kvinnor. Så brist på dejter handlar det absolut inte om bara att jag vet mitt eget värde och inte slösar tid på velande.
Obs : Jag har inte dejtat hela mitt liv då jag var gift i 7 år och singel i 3 år.

Återigen hur resonerade du när du kom fram till att kvinnan i fråga antagligen har det mycket bättre utan en man som gör livet svårare och det var anledningen till att hon inte ville dejta samtidigt som hon är aktiv på Mötesplatsen?

Men herregud. Hon letar väl vidare bara. Hade du tagit första bästa?

Jag har ingenstans (i denna tråd) skrivit att kvinnan har det mycket bättre utan en man. Jag vet inget om henne. Det är lika svårt att svara på den frågan varje gång du ställer den eftersom den bygger på nåt jag aldrig skrivit.

Svenska äldre kärring 40 plössare är extremt svekfulla medan unga är patalogiskt glömska (tror jag, lever i lalaland). Skräp båda grupperna.

1) Skrev ni bara? Om ni velar så, så är det väl enklare att ta upp luren och prata med varandra istället.
2) Tåget har redan gått. Du är gammal och alla bra kvinnor är redan tagna sedan länge sedan. Kvar är bottenskrapet. Antingen de som aldrig hittade någon partner eller de som blivit frånskilda. Inget av skälen är ju särskilt positivt.

Satan vad du är trög, har du någon diagnos?

Det handlade inte om nätdejting på samma sätt som i ditt fall. Och kanske är inte situationen egentligen alls ens relevant som ett exempel, beror väl på hur man ser det.

Jag befann mig hur som helst i stor sorg och den här personen hörde av sig spontant till mig, en bekant som jag kände till sen innan. Singel. Han hörde av sig och jag tog det bara som omtanke i situationen, för han visste ju omständigheterna, men han fortsatte höra av sig och han svarade alltid snabbt. Till slut skrev vi många meddelanden om dagarna varje dag och det var roligt och trevligt. Jag blev förtjust i honom. Jag lät medvetet bli att initiera kontakten för jag hade svårt att tro att han egentligen menade något, och ville på det viset liksom ge honom möjlighet att dra sig ur, om man kan säga så. Inte som något test. Men han fortsatte initiera kontakt och det blev att vi typ turades om att initiera. Efter ett par veckor frågade jag om att ses, och det gjorde vi. Och vi sågs en gång till efter det. Jag frågade till sist om att ses en tredje gång och vi bestämde det. Men nånting hände för honom antar jag, och han avbokade för att han var sjuk, men vet alltså inte om han verkligen var sjuk. Jag tänkte att nu lämnar jag över till honom att fråga tillbaka om han vill ses, för jag hade redan frågat flera gånger. Ingen fråga kom men vi fortsatte skriva men lite mindre intensivt vill jag minnas, och till slut frågade jag honom hur han såg på vår ”relation”. Jag fick då svaret att han behövde jobba på sig själv och egentligen borde gå i terapi och att han inte såg oss som något romantiskt. Men han gick alltså inte i terapi. Men han ville gärna vara min vän… och skickade hjärtan och sånt. Typ så.

Jag menar att jag var ganska tydlig i mitt flirtande och så. Jag blev så arg och ledsen över hur man kan vara så obetänksam, och visa så mycket intresse och sen bara dra sig in tillbaka i sin lilla grotta. Han kunde ha sagt något långt innan eller visat mindre intresse. Allt detta pågick under totalt typ 2,5 månad.

Jag tänker att detta var en person som ville sitta kvar i sin trygga lilla borg och egentligen bara skriva och få sin bekräftelse, kanske lite som ”dina” kvinnor, fast en man då.

Väldigt okänsligt att bete sig så mot dig när du var i sorg. I ett sånt läge bör man verkligen tänka ett extra varv. Hoppas du kunde komma vidare från det.