Hjälp mig att bedöma min novell

Hur går det med novellen? Jag är bevisligen inte rätt man att hjälpa dig, men uppskattar ändå tråden och din obevekliga kamp mot maximalismen!

Jag knåpar själv på ett filmmanus och då är less inte bara more utan ett måste. Kul utmaning, men klurig, så manuset har legat på is sen några veckor tillbaka.

Vårt utbyte gav mig lusten att fortsätta. Ska nu bara ”putsa fettet” (kapa allt överflöd) och sen är det klart. Minimalism var nyckeln, så tack för påminnelsen!

Ja, du jag gjorde ju ett experiment med min och skrev om den till dramamanus; typ Kammarspel; med repliker och scenanvisningar. Det hade nog funkat med två duktiga skådespelare.

Här är den fullständiga novellen i den form den för tillfället har. Du hittar nog ett par formuleringar i den som du inspirerat till.
Mina dialoger är inte lika rappa som dina. Jag vill ha det lite långsamt. Det passar mina karaktärer. Jag tänker mig att de är i yngre medelåldern.

Ge gärna kritiska synpunkter.

Namnlös novell:
Vi sätter den här kunden, eller hur, sa Elena.
”Ja, snacka om förmiddag.”
Markus slog sig ner bredvid henne i soffan. De tog sina lunchlådor från soffbordet.
”Vad har du för gott?”
Markus lyfte på locket. Han visade Elena.
”Grekisk sallad. Hemmagjord”.
”Samma här, fast Caesar. Ska vi byta?”
”Byta?”, sa han och tittade på Elenas sallad.
”Ja, det är inget gift i min.
De bytte sallad med varandra.

”Det kändes superbra idag”, fortsatte han, ”nästa vecka blir det hårdkörning”.
”Ja, precis som vanligt”, sa hon. ”Eller hade du något annat på gång”.
”Du var grym på mötet, förresten, superproffsig och påläst.”
Han tittade på henne, öppnade munnen för att säga något mer. När hon vände sig mot honom förblev han tyst.
”Vi var proffsiga. Vi är ett bra par”, rättade hon, nickade mot honom, log och tog en tugga av den grekiska salladen.
”Gott”
”Vi kanske drog ut på det lite väl länge”, sa han. ”Men nu är jag säker på att de fattar att vi kan leverera.”
”Ja, det tror jag med.”

De ställde ifrån sig de tomma matlådorna och flyttade över till det gemensamma skrivbordet. Markus öppnade utkastet till offerten. Elena lutade sig bakåt i stolen och blundade.
”Mina fötter är helt döda. Känns som vi har gått i ett hela förmiddagen. Men det var det värt, hoppas jag.”
Hon rätade upp sig men gav upp direkt, reste sig och sjönk ner i soffan igen. Hon lirkade av sig pumpsen, drog upp benen framför sig och började massera ena foten.
Markus satt kvar vid skärmen.
”Sådär, nu har jag lagt till ett litet förtydligande.”
Han släppte blicken från datorn och reste sig.
”Kolla här.”
Markus tog med sig laptopen, gick till soffan och satte sig tätt intill Elena. Han höll datorn på undersidan med ena handen. Hon tog emot den på samma sätt.
”Det är det blåmarkerade stycket där.”
Hon började läsa och håret föll fram och skymde ansiktet.
”Du tittar alltid på mig när jag läser”, sa hon utan att ta blicken från skärmen.
Han svarade inte.
Hennes fingrar började flyga över tangentbordet.
”Vad tror du om det här istället?”
Han lutade sig närmare för att läsa. Utan att släppa skärmen med blicken nickade han instämmande flera gånger.
”Där”, sa han. ”Där har du missat ett mellanslag”.
”Var då?”
Han la handen över hennes och styrde hennes långfinger till stället.
Hon placerade markören och tryckte på mellanslagstangenten.
”Klart!”. Hon petade lätt och kort med två fingrar i sidan på honom. ”Spara nu”.
Han gjorde det, sträckte sig framåt och ställde ner laptopen på soffbordet. Så landade han bredvid henne igen.

Elena tog grepp om sin ena häl.
”Har du fått skavsår också?” frågade han.
”Ja.”
Markus tittade på hennes fötter.
”Det där ser ut att göra riktigt ont.”
Elena skrattade till.
”Att jag aldrig lär mig att ta med sneakers och skavsårsplåster. Kommer du ihåg mässan förra året?”
”Ja, då var båda dina hälar helt upprivna”, sa han.
”Du gick till iväg och köpte åt mig.”
”Ja”.
Hon tystnade, la handen mot kinden och blickade ut i rummet.
Markus tog datorn igen utan att säga något. Han stängde offerten. Sedan reste han sig och ställde laptopen på skrivbordet innan han satte sig bredvid henne i soffan igen.
”Det är en sak jag tänkt på länge. Elena såg på honom. Han tittade ner.
Vadå?”
”Äsch…”
”Nej, säg.”
Han log svagt.
”Tänkte du på kunden idag? Alla frågor de hade… de vände sig hela tiden till dig.
”Tyst, sluta. Du var precis lika delaktig. Ditt lugna sätt. Vi är ett par, du ska ha lika mycket credit som jag”.
Hon tittade rakt fram på väggklockan som tickade fram sekund för sekund.
Hon vände sig mot honom.
”Markus... under ganska lång tid var jag rädd att jag var för framfusig på kundbesöken.”
Hon tittade ner i golvet. Hon sänkte rösten.
”Jag försökte ju lugna ner mig, men det kändes som du puschade mig ännu mer då”.
Hon vände blicken mot honom, och fortsatte lika tyst.
”Fan, Markus, fan. När jag fattade; varför sa jag inget. Varför sa du inget”.

De satt helt tysta i stillheten som uppstod. Sedan böjde sig Markus fram. Han la en hand på hennes kind. Deras läppar möttes i en lätt kyss.
”Vill vi det här?” viskade han.
Elena såg honom djupt i ögonen.
”Vi är två om det.”
Innan de kysstes igen sträckte sig Elena upp och tryckte på strömbrytaren på väggen. Lysrören slocknade.


Efteråt låg de stilla bredvid varandra.
”Både du och jag har förstått sedan länge, eller hur”, sa hon.
”Och nu vet vi”. Han såg på henne.
Hon satte sig upp i soffan och svepte en filt omkring sig.
”Ångrar du dig?”
”Ångrar mig, Markus, det fattar du väl att jag inte gör”.
Elena sökte Markus blick.
”Du då?”
Han reste sig och kröp in under hennes filt.
”Jag kommer aldrig att ångra att jag varit nära dig”.

De satt tysta tätt intill varandra.

”Vad är klockan”? Markus tittade upp mot väggen. Han suckade.
”Hon hämtar alltid i stallet numera”.
”Du måste hem”. Elena sträckte ut benen.
”Det måste väl du också”.
”Ja, han är nog redan igång med maten”.
”Fredagstacos”?
”Ja ungarna älskar det ju”.
Han kysste henne på kinden.
”Om det vore vi, då skulle du och jag hämta i stallet och fixa tacos”, sa hon.
”Ja, det är vardagen”.
”Vardagen med dig”, svarade hon.

Han reste sig och började klä på sig. Hans skjorta var skrynklig. Han strök med handflatan över den.
Elena satt kvar i soffan och tittade ut i rummet.
”Fan, jag vill inte Markus. Inte nu. Jag vill inte”.
”Vi måste”.
Hon plockade upp sina kläder från golvet och klädde på sig.
Markus tände lysrören. Elena rätade till filtarna i soffan. Hon drog sin hårborste genom håret. Hon tog upp telefonen ur väskan tittade på på displayen och suckade.
”Har du fått något”?
Han tog upp telefonen och tittade.
”Nej, hon är väl fortfarande i stallet, Emma brukar vilja att vi filmar. Men du har fått?”
”Ja, tre frågetecken”.

Markus släckte skrivbordslamporna. Elena tog bägge lunchlådorna. Hon gav den ena till Markus. Han tog på sig sin jacka. Elena tog på sig pumpsen. Så tog hon sin kappa över armen. Hon släckte lysrören.

De gick ut i den tomma korridoren. Markus sköt igen dörren. ”På måndag jobbar vi igen”, sa han. ”Ja, vi jobbar igen”, sa hon. De kysstes och blev sedan stående och tittade på varandra. ”Ja då tar jag väl hissen ner till garaget”, sa hon. ”Min buss kommer snart”, svarade han.

Mer visuellt. Tydligare. Karaktärerna känns mänskligare. Två tummar upp!

Hur går det med del två?

Litteratur --> Egna texter: noveller och lyrik
/Moderator

Jag inbillar mig att du kan skära bort 75% och få en förbättrad version. Om du slipar på strukturen på meningarna.

Det känns spontant som att du förklarar för mycket.

Lämna utrymme åt läsaren att göra tolkningarna i större utsträckning.

Det är för mycket telling och inte så mycket "show not tell" om du förstår vad jag menar.

Och sen är det för mycket yttre handling i texten.

Det viktigaste är det relationella mänskliga perspektivet, mellan Elena och Markus. Det är där fokus ska ligga.

Vad som händer i dem.

Du har helt rätt.
Jag håller med dig helt och hållet. Fokus ska ligga på det relationella perspektivet. Det är för mycket yttre handling och för lite åt läsaren att tolka.
Det misslyckas jag med.

Jag har sedan jag startade den här tråden skrivit om novellen väldigt mycket. Nu är den mycket mer traditionell. Show not tell är till största delen borta. Jag kände att jag inte fixade att skriva så.

Jag är inte säker på att den har blivit bättre. Jag skickar den till dig som PM. Du får gärna tycka till om den.

Förlåt för att jag helt glömt av din novell. Iallafall så gillar jag verkligen hur du fortsätter att skriva, fixa och flytta på ord. Du har potential som skribent helt klart och särskilt när du är öppen för kritik och frågar människor såsom en annan som ofta spottar ur sig mer tveksamma alster.

Som sagt, roligt att följa hur du skiftar, fixar och ändrar. En konstnär i dig.

Tack! Jag har ändrat den väldigt mycket, sedan du läste den.
Om du har lust och ork att läsa och respondera på den så skickar jag den i PM.
M v h

Jag gör jättegärna det.

Problemet just nu är att jag håller på med mycket administrativa arbeten jag behöver ta itu med och har lagt i en blockeringsapp i min mobil för att bli av med skärmtid då jag är mobilberoende och behöver lära mig spendera tiden mer korrekt. Så min skärm blir låst, efter en viss tid.

Men om du kan vänta några dagar (jag kommer att gå igenom bägge novelluppslagen isåfall) så läser jag gärna i slutet av helgen. Jag kan dock inte korrekturläsa på annan nivå än som privatperson då jag inte har utbildning i skrivande mer än på gymnasienivå. Jag är ju i första hand läsare, inte skribent

Jag skickar PM till dig.
M v h

Mardröm att få en novell bedömd av dig.
Spelar väl ingen roll om den handlar om en bil eller en gurka.
Du hittar väl ett sätt att få det att handla om samhällets och männens orättvisor mot dig själv.

Men OnTopic- Det är för lite "styltigt", ingenting känns som en riktig konversation följt av massa nonsens.

"Jag tar av mig byxorna"
-gatlamporna släcktes i kvarteret
"Nej, jag är rädd för mörkret"
-en 740 som var ombyggd till Atraktor åkte förbi
"jag gillar att spela backgammon"

Skulle jag ens pröva att skriva den nonsenstexten:

Jag tar av mig byxorna.
Utanför fönstret slocknar gatlamporna en efter en, som om kvarteret plötsligt glömt bort att det finns.
Nej, jag är rädd för mörkret.
En 740, ombyggd till A-traktor, åker förbi ute på gatan. Ljudet dröjer sig kvar mellan husen en stund innan det försvinner.
Jag gillar att spela backgammon.
Sedan blir det tyst igen.
Och ingenting händer.

jag vet inte

Personen skulle inte skriva till mig, om den ansåg att jag som läsare eller andra läsare är ointressanta.

Jag tycker att det är kul att se en person verkligen försöka sitt bästa med olika tekniker osv. Alla börjar någonstans.

Att du inte gillar mig för att du gillar barn och försöker dölja det, är en bra bild av hur mina meningsmotståndare ofta ser ut. De har en himla massa skit som gör att de vill att folk som jag ska hålla käften eftersom vår kritik träffar era egon.

Det här är dock en person som filar på sitt skrivande och är väldigt ödmjuk i det också. Det är alltså någon som försöker utveckla sin konstnärlighet och likaväl kan såga mina texter rakt av då de inte passar personen. Det är med andra ord inte någon som ser Ronja Rövardotter som porr och där i ett inlägg råkade försäga sig om vad problemet är som den upplever med skribenter som är intresserade av sådant som barnskydd, att våldtäktsmän ställs inför rätta osv


Jag kommer fortsätta prata om mig då det retar skiten ur alla som varje dag måste dölja vilka de är för att försöka få falsk uppmärksamhet och jag hoppas att TS kommer fortsätta skriva och påta med sina texter. Däremot borde du få ditt internet avstängt.