Jag upplever texten som mer lättläst nu, så det är ett steg i rätt riktning! Ska bli intressant att se hur du knyter ihop det sen.
Tack för kommentarer.
Ge gärna en synpunkt på denna mening. Den fungerar inte så bra tycker jag. Det känns som att Elena inte skulle uttrycka sig så här.
Det är det fetade jag tänker på.
”Det är tack vare oss, Markus. Det är vi två.”
Hon tittade rakt fram en kort sekund innan hon vände sig mot honom.
[b]”Markus... under ganska lång tid var jag rädd att jag var för framfusig på kundbesöken.”
Hon tittade ner i golvet.
”Jag försökte ju lugna ner mig, men det kändes som du puschade mig ännu mer då”.
Hon vände blicken mot honom.
”Fan, Markus, fan. När jag fattade; varför sa jag inget. Varför sa du inget”.
Ge gärna en synpunkt på denna mening. Den fungerar inte så bra tycker jag. Det känns som att Elena inte skulle uttrycka sig så här.
Det är det fetade jag tänker på.
”Det är tack vare oss, Markus. Det är vi två.”
Hon tittade rakt fram en kort sekund innan hon vände sig mot honom.
[b]”Markus... under ganska lång tid var jag rädd att jag var för framfusig på kundbesöken.”
Hon tittade ner i golvet.
”Jag försökte ju lugna ner mig, men det kändes som du puschade mig ännu mer då”.
Hon vände blicken mot honom.
”Fan, Markus, fan. När jag fattade; varför sa jag inget. Varför sa du inget”.
Nåt som sticker ut är att hon tilltalar Markus med förnamn, vilket är ganska ovanligt i Sverige (om man inte pratar med barn). Det behöver inte va fel, men jag tycker ofta att det känns konstlat när jag ser det i repliker mellan svenska karaktärer. Vi är mer för att du:a varandra, typ ”Men du…”
Exakt hur Elena skulle uttrycka sig är svårt för mig veta, men hon tar ju ett ganska stort kliv här, så vill du etablera tvekan är detta tillfället att göra det. Perfekt läge för lågmäld konflikt också!
Markus tog datorn utan att säga nåt. Han sparade Elenas ändringar och ställde tillbaka den på skrivbordet.
”Om vi får den här kunden är det helt och hållet din förtjänst!”
Markus satte sig bredvid henne i soffan. Elena masade sig undan.
”Äh, du överdriver…”
Markus skakade på huvudet.
”Nej, jag gör faktiskt inte det. Alla vi som jobbar här har dig att tacka för mycket. Du är fantastisk! Du är det.”
Elena rodnade. Markus sa nåt mer, men hon hörde inte. Efter lång tystnad svarade hon:
”Jag har alltid känt att jag tar för mycket plats. Du vet, på kundbesöken.”
Elena pillade på tyget till soffan.
”Det kändes inte bra. Inte rätt. Och jag försökte backa, jag gjorde det, men det kändes bara som att du puschade mig ännu mer då”.
Hon vände blicken mot honom.
”Det är vår förtjänst, Markus. Det är vi. Du och jag. Det är vi två tillsammans.”
Markus andades tungt. Elena såg mot utgången. Exit-skylten blinkade.
”Fan, Markus. Fan! När jag fattade; varför sa jag inget? Varför sa du inget?”
Utan att se på varandra satt de kvar i tystnaden som uppstod. Elena la sin hand i soffan. Markus la sin hand ovanpå. Han lutade sig närmare.
”Vill du det här?”
Elena drog tillbaka handen och reste sig. Hon tog sina pumps och gick mot dörren. Markus såg efter henne.
”Fan, förlåt. Jag trodde…”
Elena ställde pumpsen i tamburen och la handen på strömbrytaren.
”Vi är två om det här.”
Lysrören slocknade.
Jag förstår inte riktigt svaret ”vi är två om det här” på frågan ”vill vi det här?”
Ändrade till ”vill du”, men tycker fortfarande att det låter konstigt.
Nåt som sticker ut är att hon tilltalar Markus med förnamn, vilket är ganska ovanligt i Sverige (om man inte pratar med barn). Det behöver inte va fel, men jag tycker ofta att det känns konstlat när jag ser det i repliker mellan svenska karaktärer. Vi är mer för att du:a varandra, typ ”Men du…”
Exakt hur Elena skulle uttrycka sig är svårt för mig veta, men hon tar ju ett ganska stort kliv här, så vill du etablera tvekan är detta tillfället att göra det. Perfekt läge för lågmäld konflikt också!
Markus tog datorn utan att säga nåt. Han sparade Elenas ändringar och ställde tillbaka den på skrivbordet.
”Om vi får den här kunden är det helt och hållet din förtjänst!”
Markus satte sig bredvid henne i soffan. Elena masade sig undan.
”Äh, du överdriver…”
Markus skakade på huvudet.
”Nej, jag gör faktiskt inte det. Alla vi som jobbar här har dig att tacka för mycket. Du är fantastisk! Du är det.”
Elena rodnade. Markus sa nåt mer, men hon hörde inte. Efter lång tystnad svarade hon:
”Jag har alltid känt att jag tar för mycket plats. Du vet, på kundbesöken.”
Elena pillade på tyget till soffan.
”Det kändes inte bra. Inte rätt. Och jag försökte backa, jag gjorde det, men det kändes bara som att du puschade mig ännu mer då”.
Hon vände blicken mot honom.
”Det är vår förtjänst, Markus. Det är vi. Du och jag. Det är vi två tillsammans.”
Markus andades tungt. Elena såg mot utgången. Exit-skylten blinkade.
”Fan, Markus. Fan! När jag fattade; varför sa jag inget? Varför sa du inget?”
Utan att se på varandra satt de kvar i tystnaden som uppstod. Elena la sin hand i soffan. Markus la sin hand ovanpå. Han lutade sig närmare.
”Vill du det här?”
Elena drog tillbaka handen och reste sig. Hon tog sina pumps och gick mot dörren. Markus såg efter henne.
”Fan, förlåt. Jag trodde…”
Elena ställde pumpsen i tamburen och la handen på strömbrytaren.
”Vi är två om det här.”
Lysrören slocknade.
Jag förstår inte riktigt svaret ”vi är två om det här” på frågan ”vill vi det här?”
Ändrade till ”vill du”, men tycker fortfarande att det låter konstigt.
För att ta det sista först:
”Vill vi det här?”
”Vi är två om det”
Markus menar ”vill vi gå hela vägen och ligga med varandra”.
Elena svarar ”ja, jag vill det och jag tar lika mycket ansvar som du för konsekvenserna”
Om du ändrar till ”vill DU det här” så missar du att Markus är tydlig med att det är delat ansvar. Så tänker jag.
Tilltal: jo jag håller med dig, men i förtroliga (ursäkta det något gammalmodiga ordet) situationer är det inte fel. Det signalerar en djupare samhörighet. Titta på i vilka lägen hon tilltalar honom med förnamn. Det är i sådana lägen.
Men som sagt jag kan hålla med dig. Jag blir själv irriterad och får bita mig i tungan speciellt när någon som jag inte har någon relation med, tilltalar mig med mitt förnamn.
Exempel: bilreparatören räcker fram fakturan och säger något i stil med ”Ja Sture, fakturan landade på xxxx tusen, du har till den xx i augusti på dig att betala”.
Sådant signalerar översitteri, känner jag.
För att ta det sista först:
”Vill vi det här?”
”Vi är två om det”
Markus menar ”vill vi gå hela vägen och ligga med varandra”.
Elena svarar ”ja, jag vill det och jag tar lika mycket ansvar som du för konsekvenserna”
Om du ändrar till ”vill DU det här” så missar du att Markus är tydlig med att det är delat ansvar. Så tänker jag.
Det framgick. Det är jag som uttrycker mig illa. Ordens innebörd är bra, men det är nåt med replikföljden som skaver.
Vill vi det här?
Vi är två om det här.
Elena tackar aldrig ja? Hon svarar på en annan fråga? Jag vet inte, men det känns som att det saknas ett replikutbyte.
Vill vi det här?
Jag vill. Vill du?
Ja, men tänk om du ångrar dig?
Vi är två om det här.
Ovan är inget förslag, jag försöker bara illustrera vad jag menar. Men det outtalade kanske är ett medvetet minimalistiskt move?
Citat:
Ursprungligen postat av RFT
Tilltal: jo jag håller med dig, men i förtroliga (ursäkta det något gammalmodiga ordet) situationer är det inte fel. Det signalerar en djupare samhörighet. Titta på i vilka lägen hon tilltalar honom med förnamn. Det är i sådana lägen.
Men som sagt jag kan hålla med dig. Jag blir själv irriterad och får bita mig i tungan speciellt när någon som jag inte har någon relation med, tilltalar mig med mitt förnamn.
Exempel: bilreparatören räcker fram fakturan och säger något i stil med ”Ja Sture, fakturan landade på xxxx tusen, du har till den xx i augusti på dig att betala”.
Sådant signalerar översitteri, känner jag.
Ja, att tilltalas med förnamn är lite av en klapp på huvudet, som när man är extra tydlig med sina barn för att de ska inse allvaret. Men som sagt, det behöver inte va fel, exempelvis i förtroliga (fint ord, förstår att det hänger kvar) samtal. Smeknamn använder vi också ganska flitigt, men det passar sig kanske inte här. Lite lökigt?
Du harvar på.
Din novell har varken flykt eller flyt.
Att författa instruktionsböcker/manualer vore kanske något?
Det är inte så att du saknar talang. Men inte för att beskriva, och låta läsaren ryckas med i, känslor och stämningar.
Kan inte sätta fingret på det som stör mig, isf vore jag väl själv en litterär begåvning.
Du vill ha detaljstyrning och lektörhjälp, kanske för att genren inte passar dig.
Har läst ditt utkast till en novell tidigare, och kan egentligen bara upprepa det jag skrev då: mig påminner den om en regianvisning, ett manus.
Tror faktiskt att du skulle vara en jävel (ursäkta franskan) på just manusförfattande, och regi. Just pga din strävan att vara tydlig. Har du funderat på att skriva om en text, vilken som helst, på ”ditt” sätt?
Lite roligt att uppfattningar om att använda förnamnet för att ge eftertryck åt något, är så vitt skilda:
I min värld gör man det om man vill delge något personligt, något remarkabelt - men om en snorkig serviceperson använde det till mig (eller om jag själv hade en underordnad roll) är det väl som ni skriver, ett sätt att hunsa någon.
I min värld gör man det om man vill delge något personligt, något remarkabelt - men om en snorkig serviceperson använde det till mig (eller om jag själv hade en underordnad roll) är det väl som ni skriver, ett sätt att hunsa någon.
Det är inte så att du saknar talang. Men inte för att beskriva, och låta läsaren ryckas med i, känslor och stämningar.
Kan inte sätta fingret på det som stör mig,
Du har ju skrivit det själv. Du rycks inte med.
Jag förstår det.
Det finns inget att ryckas med i, tyvärr.
Det enda som händer är att de sitter och pratar.
Jag har själv flera gånger funderat över om texten har något existensberättigande.
Är det en novell?
Är det ett dramamanus?
Det skulle utan större svårigheter kunna skrivas om till ett drama; ett psykologiskt kammarspel; med dialog och korta scenanvisningar.
Två duktiga skådespelare skulle nog kunna ge nerv och liv åt det. De skulle kunna gestalta spänningen mellan Elena och Markus på ett sätt som jag i text inte fixar.
Markus tog datorn utan att säga nåt. Han sparade Elenas ändringar och ställde tillbaka den på skrivbordet.
”Om vi får den här kunden är det helt och hållet din förtjänst!”
Markus satte sig bredvid henne i soffan. Elena masade sig undan.
”Äh, du överdriver…”
Markus skakade på huvudet.
”Nej, jag gör faktiskt inte det. Alla vi som jobbar här har dig att tacka för mycket. Du är fantastisk! Du är det.”
Elena rodnade. Markus sa nåt mer, men hon hörde inte. Efter lång tystnad svarade hon:
”Jag har alltid känt att jag tar för mycket plats. Du vet, på kundbesöken.”
Elena pillade på tyget till soffan.
”Det kändes inte bra. Inte rätt. Och jag försökte backa, jag gjorde det, men det kändes bara som att du puschade mig ännu mer då”.
Hon vände blicken mot honom.
”Det är vår förtjänst, Markus. Det är vi. Du och jag. Det är vi två tillsammans.”
Markus andades tungt. Elena såg mot utgången. Exit-skylten blinkade.
”Fan, Markus. Fan! När jag fattade; varför sa jag inget? Varför sa du inget?”
Utan att se på varandra satt de kvar i tystnaden som uppstod. Elena la sin hand i soffan. Markus la sin hand ovanpå. Han lutade sig närmare.
”Vill du det här?”
Elena drog tillbaka handen och reste sig. Hon tog sina pumps och gick mot dörren. Markus såg efter henne.
”Fan, förlåt. Jag trodde…”
Elena ställde pumpsen i tamburen och la handen på strömbrytaren.
”Vi är två om det här.”
Lysrören slocknade.
Fyndigt! Oväntad vändning.
När jag läser det du skrivit, här och tidigare, får jag bilden av Elena som att hon triggar Markus. Hon har fattat vad han känner för henne och nu ”utnyttjar” hon det.
Min Elena är inte alls sådan. Hon är mer återhållsam och tvekande.
Men om du får för dig att göra något eget av det hela så har du ju en bra dynamik mellan dem. Det har inte jag. Min Elena och min Markus är ju lika på så sätt att ingen av dem vågar ta initiativ, fastän de uppfattar signalerna. Och det beror nog på att de har familjer därhemma. Men när det till slut händer något så är det Elena som är den som ger en liten öppning: ”Du tittar alltid på mig när jag läser”.
