Vill ni hjälpa mig att få en uppfattning om huruvida jag ligger rätt utifrån stilen med denna novell?
Här är några frågor som, om ni vill hjälpa mig, jag önskar svar på.
1. Hur tolkar du meningen ”Jag stod kvar i montern och du gick och köpte plåster så att…”
2. Hur tolkar du: “då började det hända något i mig”?
3. När i texten förstod du att relationen mellan Elena och Markus inte bara är professionell?
4. Känns slutet verkligt, varför - varför inte?
5. Andra kommentarer?
Novellen är ett försök att skriva i en litterär stil som kallas ”Minimalism”.
Den kännetecknas av sparsmakad prosa, enkla meningar och fokus på yttre handling. Författaren är bara observatör av händelserna och undviker onödiga beskrivningar och litar på att läsaren själv fyller i det outsagda. Kända stilbildare är Raymond Carver och Ernest Hemingway.
Novellen:
Marcus satte sig bredvid Elena i soffan. De tog sina lunchlådor från soffbordet och öppnade dem.
”Jag tror att vi får den här kunden”, sa Elena.
Ja, det kändes riktigt bra idag, sa han. ”Och nästa vecka måste vi fokusera på vad vi har som våra konkurrenter inte har”.
”Ja, som vi alltid gör”, sa hon.
”Du var som vanligt proffsig på besöket”, fortsatte han. ”Vältalig och påläst”.
”Vi var professionella. Vi är ett bra par”, kompletterade hon honom.
”Vi kanske var där lite för länge”, sa han. ”Men nu har vi en bra bild av vad de önskar. Jag tror att de tänker att vi kan ge dem det”.
”Ja, så är det säkert”.
De åt färdigt. De lämnade lådorna på soffbordet och satte sig vid det gemensamma skrivbordet. Markus öppnade utkastet till offerten. Elena lutade sig bakåt och blundade.
”Mina fötter helt slut. Det kändes som vi gick hela förmiddagen. Men det var det förhoppningsvis värt”.
Hon reste sig och sjönk ner i soffan igen. Hon sparkade av sig pumpsen. Hon drog upp benen framför sig och började massera den ena foten.
Markus tittade på sin laptop.
”Så; nu gör jag ett litet förtydligande. Han tog blicken från skärmen och reste sig.
”Här ska du se”.
Markus tog laptopen. Han gick fram till soffan och satte sig bredvid Elena. Han la sin laptop i hennes knä. ”Det är det jag markerat med blått”. Hon böjde sig framåt och började läsa. Hennes hår dolde ansiktet. ”Du tittar alltid på mig när jag läser”, sa hon utan att titta upp. Markus sa inget. Hennes fingrar rörde sig över tangentbordet. ”Vad tror du om detta?” Hon satte sig bakåt mot soffans rygg igen. Hon vände laptopen mot Markus. Han läste och nickade flera gånger. Han tog laptopen, lutade sig över Elenas knä och ställde den på soffbordet. Han lät sig själv falla tillbaka mot soffans rygg intill Elena.
Elena tittade på sina fötter. Hon sträckte ner ena handen mellan sina knän. Markus följde rörelsen med blicken. Hon tog om hälen på den fot hon hade närmast honom.
”Du har skavsår också, sa han.
”Ja”.
”Det där gör ordentligt ont”.
Elena skrattade kort.
”Att jag aldrig lär mig att ta med ett par andra skor och plåster. Kommer du ihåg mässan förra året?”
”Ja, då var bägge dina hälar upprivna”.
”Jag stod kvar i montern och du gick och köpte plåster så att…”
Hon la handen på sin kind och tittade ut i rummet.
Markus tog laptopen igen. Han sparade det som Elena skrivit, reste sig och ställde tillbaka den på skrivbordet. Så satte han sig bredvid henne i soffan igen.
”Får vi den här kunden så är det din förtjänst”, sa han. ”Och det är de andra också”.
”Det är vår, Markus. Det är vi”.
Hon tittade framför sig. Sedan vände hon blicken mot honom.
”Markus, jag trodde länge att jag tog plats på kundbesöken. När jag förstod att du gav mig plats, då började det hända något i mig”.
De satt tysta och stilla. Så vände sig Markus mot henne.
Deras läppar rörde vid varandra.
”Vill vi det här?” viskade Markus.
Elena tittade honom i ögonen: ”Vi är två om det”.
Innan de kysstes igen sträckte sig Elena upp mot kontakten på väggen. Lysrören slocknade.
Efteråt låg de stilla bredvid varandra. Markus tittade på sitt armbandsur.
”Klockan är mycket”.
”Hur mycket? Jag ska hämta i stallet”, sa hon.
Han visade henne.
Hon blundade. ”Jag måste åka”, sa hon.
De reste sig och klädde på sig. Markus tände lysrören. Hans skjorta var skrynklig. Han strök med handflatan över den. Elena rätade till filtarna i soffan. Hon drog sin hårborste genom håret. Markus sparade det öppna dokumentet. Elena tog telefonen ur väskan. Hon tittade på displayen. Så stängde hon av ”tyst läge”.
Markus släckte skrivbordslamporna. Elena tog bägge lunchlådorna. Hon gav den ena till Markus. Han tog sin jacka från klädhängaren. Elena tog på sig pumpsen. Hon tog sin kappa över armen. Hon släckte lysrören.
De gick ut i den tomma korridoren. Markus sköt igen dörren.
Han tog på sig jackan.
”Bussen kommer snart”, sa han.
Han gick mot trapporna.
Hon stod med kappan hängande över armen. Så vände hon sig om och gick mot hissen.
Här är några frågor som, om ni vill hjälpa mig, jag önskar svar på.
1. Hur tolkar du meningen ”Jag stod kvar i montern och du gick och köpte plåster så att…”
2. Hur tolkar du: “då började det hända något i mig”?
3. När i texten förstod du att relationen mellan Elena och Markus inte bara är professionell?
4. Känns slutet verkligt, varför - varför inte?
5. Andra kommentarer?
Novellen är ett försök att skriva i en litterär stil som kallas ”Minimalism”.
Den kännetecknas av sparsmakad prosa, enkla meningar och fokus på yttre handling. Författaren är bara observatör av händelserna och undviker onödiga beskrivningar och litar på att läsaren själv fyller i det outsagda. Kända stilbildare är Raymond Carver och Ernest Hemingway.
Novellen:
Marcus satte sig bredvid Elena i soffan. De tog sina lunchlådor från soffbordet och öppnade dem.
”Jag tror att vi får den här kunden”, sa Elena.
Ja, det kändes riktigt bra idag, sa han. ”Och nästa vecka måste vi fokusera på vad vi har som våra konkurrenter inte har”.
”Ja, som vi alltid gör”, sa hon.
”Du var som vanligt proffsig på besöket”, fortsatte han. ”Vältalig och påläst”.
”Vi var professionella. Vi är ett bra par”, kompletterade hon honom.
”Vi kanske var där lite för länge”, sa han. ”Men nu har vi en bra bild av vad de önskar. Jag tror att de tänker att vi kan ge dem det”.
”Ja, så är det säkert”.
De åt färdigt. De lämnade lådorna på soffbordet och satte sig vid det gemensamma skrivbordet. Markus öppnade utkastet till offerten. Elena lutade sig bakåt och blundade.
”Mina fötter helt slut. Det kändes som vi gick hela förmiddagen. Men det var det förhoppningsvis värt”.
Hon reste sig och sjönk ner i soffan igen. Hon sparkade av sig pumpsen. Hon drog upp benen framför sig och började massera den ena foten.
Markus tittade på sin laptop.
”Så; nu gör jag ett litet förtydligande. Han tog blicken från skärmen och reste sig.
”Här ska du se”.
Markus tog laptopen. Han gick fram till soffan och satte sig bredvid Elena. Han la sin laptop i hennes knä. ”Det är det jag markerat med blått”. Hon böjde sig framåt och började läsa. Hennes hår dolde ansiktet. ”Du tittar alltid på mig när jag läser”, sa hon utan att titta upp. Markus sa inget. Hennes fingrar rörde sig över tangentbordet. ”Vad tror du om detta?” Hon satte sig bakåt mot soffans rygg igen. Hon vände laptopen mot Markus. Han läste och nickade flera gånger. Han tog laptopen, lutade sig över Elenas knä och ställde den på soffbordet. Han lät sig själv falla tillbaka mot soffans rygg intill Elena.
Elena tittade på sina fötter. Hon sträckte ner ena handen mellan sina knän. Markus följde rörelsen med blicken. Hon tog om hälen på den fot hon hade närmast honom.
”Du har skavsår också, sa han.
”Ja”.
”Det där gör ordentligt ont”.
Elena skrattade kort.
”Att jag aldrig lär mig att ta med ett par andra skor och plåster. Kommer du ihåg mässan förra året?”
”Ja, då var bägge dina hälar upprivna”.
”Jag stod kvar i montern och du gick och köpte plåster så att…”
Hon la handen på sin kind och tittade ut i rummet.
Markus tog laptopen igen. Han sparade det som Elena skrivit, reste sig och ställde tillbaka den på skrivbordet. Så satte han sig bredvid henne i soffan igen.
”Får vi den här kunden så är det din förtjänst”, sa han. ”Och det är de andra också”.
”Det är vår, Markus. Det är vi”.
Hon tittade framför sig. Sedan vände hon blicken mot honom.
”Markus, jag trodde länge att jag tog plats på kundbesöken. När jag förstod att du gav mig plats, då började det hända något i mig”.
De satt tysta och stilla. Så vände sig Markus mot henne.
Deras läppar rörde vid varandra.
”Vill vi det här?” viskade Markus.
Elena tittade honom i ögonen: ”Vi är två om det”.
Innan de kysstes igen sträckte sig Elena upp mot kontakten på väggen. Lysrören slocknade.
Efteråt låg de stilla bredvid varandra. Markus tittade på sitt armbandsur.
”Klockan är mycket”.
”Hur mycket? Jag ska hämta i stallet”, sa hon.
Han visade henne.
Hon blundade. ”Jag måste åka”, sa hon.
De reste sig och klädde på sig. Markus tände lysrören. Hans skjorta var skrynklig. Han strök med handflatan över den. Elena rätade till filtarna i soffan. Hon drog sin hårborste genom håret. Markus sparade det öppna dokumentet. Elena tog telefonen ur väskan. Hon tittade på displayen. Så stängde hon av ”tyst läge”.
Markus släckte skrivbordslamporna. Elena tog bägge lunchlådorna. Hon gav den ena till Markus. Han tog sin jacka från klädhängaren. Elena tog på sig pumpsen. Hon tog sin kappa över armen. Hon släckte lysrören.
De gick ut i den tomma korridoren. Markus sköt igen dörren.
Han tog på sig jackan.
”Bussen kommer snart”, sa han.
Han gick mot trapporna.
Hon stod med kappan hängande över armen. Så vände hon sig om och gick mot hissen.
