Tänk om en civilisation 2 miljoner år före oss kan överföra vårt medvetande?

Då uppstår en ännu märkligare möjlighet: tänk om jag inte är ett medvetande som råkar finnas i den här kroppen, utan ett medvetande som just nu upplever världen genom den här kroppen. I så fall kanske kopiering, reinkarnation och ”förflyttning” egentligen är fel begrepp. Det kanske aldrig har funnits något att flytta.

Universum är inte skapat.

Vad är skillnaden menar du på "tänk om jag inte är ett medvetande som råkar finnas i den här kroppen" och "utan ett medvetande som just nu upplever världen genom den här kroppen." ?

EDIT: Eller jaha! Jag tror jag fattar. Att medvetandet (en själv) är på samma plats hela tiden, och att nya kroppar att uppleva världen genom kommer och går? Är det så du menar?

Nej, det är en kopia. Men det är inte det stora problemet, utan snarare hur du hade tänkt dig att överföringen skulle gå till.

En människas person är en manifestation av det exakta fysiska tilståndet hos 10^14 synaptiska kopplingar mellan 86 miljarder neuroner, som alla har en bestämd fysisk koordinat. För att fullständigt beskriva denna modell på molekylnivå krävs 10^14 TB av data och 10^43 flops i beräkningskraft för att hantera problemet under rimlig tid.

Än svårare är då att under kort tid 3d-skriva denna konfiguration i något kompakt material av hjärnvävnad, så att alla de 10^14 synaptiska kopplingarna fixeras i de 86 miljarder neuronerna, tillsammans med övriga kopplingar mot organismen (ögon, nerver med mera).

Man kan alltså inte bara överföra någon luddig form av "information" till en redan existerande struktur; personen är strukturen.

Två miljoner år hit eller dit, problemet förefaller vara olösligt.

Ja, ungefär så... fast jag skulle inte nödvändigtvis säga att ”jag” befinner mig på en bestämd plats heller. Det var egentligen själva poängen. Vi brukar intuitivt tänka att jag = en kropp som har ett medvetande, medan den andra möjligheten är jag = ett medvetande som för tillfället upplever världen genom en kropp.
Om den senare modellen skulle vara riktig blir födelse, död, kopiering och reinkarnation plötsligt mycket märkligare begrepp. Då kanske frågan ”vart tog medvetandet vägen?” bygger på ett antagande som aldrig var riktigt korrekt från början.

Kanske är det inte medvetandet som befinner sig i kroppen. Kanske är det kroppen som befinner sig i medvetandet.

Men man kan även tänka att så är det nog inte och kommer aldrig att bli. Medvetandet finns i hjärnan som finns i kroppen, inte tvärtom. Finns inga belägg för några fria medvetanden, fria från kroppen.
Det är väl lite som man sysslat med i filosofin. Om man ersätter någon med en exakt kopia, är det då samma person. Men det är det inte.

Är det verkligen personen?

Eller är det bara informationen om personen?

Om jag kopieras perfekt och kopian vaknar upp och säger ”jag är jag”, medan originalet fortfarande sitter kvar någonstans, har då mitt medvetande flyttats?

Tänk om det faktiskt finns en civilisation någonstans i universum som ligger ungefär 2 miljoner år före oss teknologiskt.

Inte 2 000 år. Inte 20 000. Utan två miljoner år.

Vi har ingen aning om vad en sådan civilisation skulle kunna göra.

Vi kan idag knappt föreställa oss vad som händer med människan om 1 000 år. Så vad händer om man lägger ytterligare 1 999 000 år av teknologisk utveckling ovanpå det?

Jag började tänka på detta utifrån frågan om medvetandet.

Tänk er exempelvis en framtida teknik där man kan läsa av allt som finns i en människas hjärna. Minnen, erfarenheter, personlighet, kunskap, associationer osv.

Man kan sedan överföra denna information till en dator eller annan bärare och skapa en kopia av personen.

Men då kommer det stora problemet:

Är det verkligen personen?

Eller är det bara informationen om personen?

Om jag kopieras perfekt och kopian vaknar upp och säger ”jag är jag”, medan originalet fortfarande sitter kvar någonstans, har då mitt medvetande flyttats?

Eller har man bara skapat en ny individ som har exakt samma minnen som jag?

Och om man kan göra tusen kopior?

Då har man plötsligt tusen personer som alla minns samma liv och alla anser sig vara originalet.

Det är här jag tycker att den verkliga frågan börjar.

Medvetandet är den hårda nöten.

Att överföra information kanske inte är det stora problemet. Det stora problemet är om den subjektiva upplevelsen faktiskt kan överföras.

Men tänk om en civilisation två miljoner år före oss redan har löst detta?

De behöver inte använda någon primitiv ”hjälm” som vi själva kanske skulle kunna föreställa oss. Som vi använde då, för att ladda ner vår hjärna. Den typen av teknik kanske de använde för över en miljoner år sedan.

Nu har de något helt annat.

De har kanske kommit fram till hur man faktiskt kan överföra den subjektiva kontinuiteten.

Och sedan upptäcker de plötsligt jorden.

Vad händer då?

De kanske kan överföra människor till sina egna kroppar eller syntetiska kroppar på sin planet.

Och då uppstår något ännu märkligare:

Man fortsätter leva på jorden.

Samtidigt finns man också på deras planet.

Alltså inte en kopia som bara innehåller mina minnen, utan en faktisk fortsättning av mitt medvetande.

Jag finns på två platser.

På jorden fortsätter jag mitt vanliga liv.

På deras planet vaknar en annan version av mig i en kropp som är anpassad till deras atmosfär, syre, gravitation och andra förhållanden som vi kanske inte ens känner till.

Och den personen minns jorden.

Den minns sitt liv.

Den minns att den satte sig ner en dag och sedan vaknade någon helt annanstans.

Den lever vidare.

Inte i 80 år.

Inte i 200 år.

Kanske i 675 000 år.

Då blir frågan om identitet helt absurd.

Efter 100 000 år har de två versionerna naturligtvis levt helt olika liv.

Men båda har samma ursprung.

Båda kan säga:

”Jag är jag.”

Och kanske har båda rätt.

Det är egentligen det som fascinerar mig.

Vi utgår hela tiden från jorden.

Vi antar att liv betyder ungefär det som livet betyder här.

Att en individ har en kropp.

Att medvetandet finns i hjärnan.

Att en planet har en viss typ av befolkning.

Att döden inträffar vid en viss tidpunkt.

Att civilisationer behöver ungefär samma saker som vår civilisation.

Men tänk om universum innehåller saker som ligger helt utanför våra kategorier?

Och tänk om en civilisation som ligger 2 miljoner år före oss redan har löst några av de problem som vi fortfarande inte ens vet hur vi ska formulera?

Framför allt:

Kan medvetandet kopieras?

Kan det flyttas?

Kan det förgrenas?

Kan samma människa existera på två platser samtidigt?

Och om svaret är ja:

Vilken av dem är då originalet?

Eller är frågan om originalet helt enkelt felställd?

Det är den delen jag tycker är mest intressant.

För kanske är universum mycket märkligare än våra begrepp om ”jag”, ”liv” och ”död”.

Och kanske är det just medvetandet som är den verkliga teknologiska gränsen.

Inte att bygga en dator.

Inte att resa snabbare.

Utan att förstå vad det överhuvudtaget innebär att vara någon.