Citat:
Opinionen. Just nu idag...
Det har förekommit en del mätningar sedan 1991
Folkomröstningen 1991 (Självständighet från Sovjet)
När Ukraina röstade om självständighet från Sovjetunionen i december 1991 röstade en majoritet i hela landet "ja".
Resultat på Krim: 54,1 % röstade för ukrainsk självständighet.
Resultat i Sevastopol: 57 % röstade för.
1990-talet: Separatismens första våg
Under början av 90-talet var den ekonomiska krisen i Ukraina djup. 1994 valdes den uttalat pro-ryske Jurij Mesjkov till Krims president (en post som fanns då). Han ville ha en folkomröstning om anslutning till Ryssland. Många trodde att gamla kommunismen kunde hjälpa. Men det var lika illa i Ryssland.
Opinionsmätningar vid denna tid visade ett starkt stöd för Ryssland, men Ryssland under Boris Jeltsin var svagt och prioriterade goda relationer med väst och erkände Ukrainas gränser (Budapestuppgörelsen 1994). Det glömer många kring detta med att hålla löften och AVTAL!
Ukraina avskaffade Krims presidentpost 1995 för att stoppa separatismen, utan att det ledde till något folkligt uppror. Mesjkov överskred sin bfogenheter.
2000-talet till 2008
Genomfördes flera mätningar av bland annat Razumkov Centre (en ukrainsk tankesmedja) och UNDP (FN:s utvecklingsprogram).
Stödet för att Krim skulle tillhöra Ryssland pendlade ofta mellan 30 % och 40 %. D v s 60-70% var pro-Kiev.
En stor grupp föredrog "självstyre inom Ukraina" eller var nöjda med status quo.
Identiteten var ofta dubbel: man såg sig som "krimbo" först, men hade inga problem med att vara en del av den ukrainska staten så länge ryska språket och kulturen respekterades. Ungefär som en gotlänning eller skåning.
2009–2011: UNDP:s mätningar
FN-organet UNDP genomförde kvartalsvisa mätningar på Krim under flera år. Frågan: "Vilket skulle vara det bästa beslutet för Krims status?"
Resultaten för "Anslutning till Ryssland" såg ut så här:
2009: 40 %
2010: 38 %
2011: 33 %
Fallande intresse! Minst 60% ville tillhöra Kiev.
2013. Precis innan krisen. En mätning av International Republican Institute (IRI) i maj 2013 (bara månader före Maidan-protesterna började) frågade: "Hur bör Krim styras?"
23 % svarade: "Som en del av Ukraina, men med rysk kontroll" (en otydlig formulering).
53 % svarade: "Som en autonom del av Ukraina".
Endast 23 % svarade att Krim borde separeras och bli en del av Ryssland.
Alltså inte någon majoritet för Ryssland.
Maj 2014. Hur kunde det svänga från 23 % till "97 %" på nio månader? Ja, 97% är det stora citationstecken kring.
Statsvetare pekar på tre faktorer som förklarar diskrepansen mellan mätningen i maj 2013 och händelserna i mars 2014:
Rädslan som katalysator.
Under Maidan-protesterna i Kiev (vintern 2013/2014) förändrades narrativet på Krim radikalt via rysk TV. Budskapet var att en "fascistisk junta" tagit makten och var på väg till Krim för att förbjuda ryska språket och utöva våld. Vi vet att rysk propaganda är stark
I en opinionsmätning kan "rädsla" flytta den stora mittengruppen (de 53 % som ville ha autonomi) mot det radikala alternativet för att de söker skydd. De tror att de är hotade.
Har någon sett att Kiev hotade Krim 2014, med "åtgärder"?
Valet av alternativ i folkomröstningen. Det är intressant.
I folkomröstningen 2014 fanns inget alternativ för "Status Quo" (att stanna som en autonom del av Ukraina).
Man kunde bara rösta för att ansluta sig till Ryssland eller för att återinföra 1992 års konstitution (vilket i praktiken innebar självständighet).
Bojkott: De som var starkt pro-ukrainska (inklusive en stor majoritet av krimtatarerna) bojkottade omröstningen 2014 eftersom de ansåg den olaglig och övervakad av rysk militär. När en sida bojkottar, blir resultatet för den andra sidan alltid extremt högt. Under vapenhot röstade folket. Visst känns det som en frivillig omröstning.
På tal om folkomröstningar. Endast den styrande makten kan utropa eller anordna folkomröstningar.
IRI-mätningen från 2013 bevisar att det fanns en stark kulturell och språklig dragning till Ryssland, men att det inte fanns en politisk vilja hos majoriteten att byta land. Nej varför då? INget Sovjetunionen då är vi egna. Det var vad man kom fram till 1991.
Det man kan lära sig av siffrorna är att de flesta på Krim ville ha "både och". De ville bo i Ukraina (av praktiska och legala skäl) men ha rysk kultur och ryska kopplingar. När händelseutvecklingen i Kiev tvingade dem att välja "antingen eller" – påskyndat av rysk militär närvaro och propaganda – kollapsade den moderata mittengruppen. Rädsla kan ändra din uttalade ståndpunkt.
Bonus. I samma mätning (maj 2013) svarade 40 % av krimborna att de hade en positiv inställning till EU, vilket var en ökning från tidigare år.
Så visst såg Putin att Ukraina höll på att glida honom ur händerna.
Edit. Inser att jag kom på plats 34 eller något...
Det har förekommit en del mätningar sedan 1991
Folkomröstningen 1991 (Självständighet från Sovjet)
När Ukraina röstade om självständighet från Sovjetunionen i december 1991 röstade en majoritet i hela landet "ja".
Resultat på Krim: 54,1 % röstade för ukrainsk självständighet.
Resultat i Sevastopol: 57 % röstade för.
1990-talet: Separatismens första våg
Under början av 90-talet var den ekonomiska krisen i Ukraina djup. 1994 valdes den uttalat pro-ryske Jurij Mesjkov till Krims president (en post som fanns då). Han ville ha en folkomröstning om anslutning till Ryssland. Många trodde att gamla kommunismen kunde hjälpa. Men det var lika illa i Ryssland.
Opinionsmätningar vid denna tid visade ett starkt stöd för Ryssland, men Ryssland under Boris Jeltsin var svagt och prioriterade goda relationer med väst och erkände Ukrainas gränser (Budapestuppgörelsen 1994). Det glömer många kring detta med att hålla löften och AVTAL!
Ukraina avskaffade Krims presidentpost 1995 för att stoppa separatismen, utan att det ledde till något folkligt uppror. Mesjkov överskred sin bfogenheter.
2000-talet till 2008
Genomfördes flera mätningar av bland annat Razumkov Centre (en ukrainsk tankesmedja) och UNDP (FN:s utvecklingsprogram).
Stödet för att Krim skulle tillhöra Ryssland pendlade ofta mellan 30 % och 40 %. D v s 60-70% var pro-Kiev.
En stor grupp föredrog "självstyre inom Ukraina" eller var nöjda med status quo.
Identiteten var ofta dubbel: man såg sig som "krimbo" först, men hade inga problem med att vara en del av den ukrainska staten så länge ryska språket och kulturen respekterades. Ungefär som en gotlänning eller skåning.
2009–2011: UNDP:s mätningar
FN-organet UNDP genomförde kvartalsvisa mätningar på Krim under flera år. Frågan: "Vilket skulle vara det bästa beslutet för Krims status?"
Resultaten för "Anslutning till Ryssland" såg ut så här:
2009: 40 %
2010: 38 %
2011: 33 %
Fallande intresse! Minst 60% ville tillhöra Kiev.
2013. Precis innan krisen. En mätning av International Republican Institute (IRI) i maj 2013 (bara månader före Maidan-protesterna började) frågade: "Hur bör Krim styras?"
23 % svarade: "Som en del av Ukraina, men med rysk kontroll" (en otydlig formulering).
53 % svarade: "Som en autonom del av Ukraina".
Endast 23 % svarade att Krim borde separeras och bli en del av Ryssland.
Alltså inte någon majoritet för Ryssland.
Maj 2014. Hur kunde det svänga från 23 % till "97 %" på nio månader? Ja, 97% är det stora citationstecken kring.
Statsvetare pekar på tre faktorer som förklarar diskrepansen mellan mätningen i maj 2013 och händelserna i mars 2014:
Rädslan som katalysator.
Under Maidan-protesterna i Kiev (vintern 2013/2014) förändrades narrativet på Krim radikalt via rysk TV. Budskapet var att en "fascistisk junta" tagit makten och var på väg till Krim för att förbjuda ryska språket och utöva våld. Vi vet att rysk propaganda är stark
I en opinionsmätning kan "rädsla" flytta den stora mittengruppen (de 53 % som ville ha autonomi) mot det radikala alternativet för att de söker skydd. De tror att de är hotade.
Har någon sett att Kiev hotade Krim 2014, med "åtgärder"?
Valet av alternativ i folkomröstningen. Det är intressant.
I folkomröstningen 2014 fanns inget alternativ för "Status Quo" (att stanna som en autonom del av Ukraina).
Man kunde bara rösta för att ansluta sig till Ryssland eller för att återinföra 1992 års konstitution (vilket i praktiken innebar självständighet).
Bojkott: De som var starkt pro-ukrainska (inklusive en stor majoritet av krimtatarerna) bojkottade omröstningen 2014 eftersom de ansåg den olaglig och övervakad av rysk militär. När en sida bojkottar, blir resultatet för den andra sidan alltid extremt högt. Under vapenhot röstade folket. Visst känns det som en frivillig omröstning.
På tal om folkomröstningar. Endast den styrande makten kan utropa eller anordna folkomröstningar.
IRI-mätningen från 2013 bevisar att det fanns en stark kulturell och språklig dragning till Ryssland, men att det inte fanns en politisk vilja hos majoriteten att byta land. Nej varför då? INget Sovjetunionen då är vi egna. Det var vad man kom fram till 1991.
Det man kan lära sig av siffrorna är att de flesta på Krim ville ha "både och". De ville bo i Ukraina (av praktiska och legala skäl) men ha rysk kultur och ryska kopplingar. När händelseutvecklingen i Kiev tvingade dem att välja "antingen eller" – påskyndat av rysk militär närvaro och propaganda – kollapsade den moderata mittengruppen. Rädsla kan ändra din uttalade ståndpunkt.
Bonus. I samma mätning (maj 2013) svarade 40 % av krimborna att de hade en positiv inställning till EU, vilket var en ökning från tidigare år.
Så visst såg Putin att Ukraina höll på att glida honom ur händerna.
Edit. Inser att jag kom på plats 34 eller något...
Tillägg:
Det ryska "Presidentens råd för mänskliga rättigheter" råkade, troligen av misstag publicera en rapport kort efter folkomröstningen 2014. Där stod det att valdeltagandet på Krim sannolikt bara var omkring 30–50% och att endast omkring hälften av dessa röstade för anslutning till Ryssland.
Det skulle innebära att det faktiska stödet för anslutning låg någonstans runt 15–25 % av den totala befolkningen, vilket stämmer väl överens med IRI-mätningen från 2013 (23%).
