Säga upp sig utan en plan B?

Har någon här erfarenhet av att bara säga upp sig på dagen, efter många år på samma ställe, utan nytt jobb eller någon plan B?

Inte för att man har en genomtänkt karriärplan, utan för att man helt enkelt fått nog. Kanske blivit en zombie, tröttnat på jobbet, kollegorna och rutinerna, eller fått en uppenbarelse om att man håller på att ruttnar bort. Kanske gått in i väggen eller fått en ordentlig livskris?

Vad hände när ni eller någon ni kände tog steget?

Och framför allt: ångrade ni er, byttes en ångest ut mot en annan, eller var det bästa beslutet ni tagit?

Har man inga pengar så kommer nog ångesten - annars så kör på

Brukar inte bli bra, sätt ordentlig fart på ditt jobbsökande, skit i karriärplan, leta dig till något du tror du kan vara ok med om du bara måste bort från där du är nu

Jag har aldrig sökt jobb när jag redan haft ett, jag tycker det är skönt att ta några månaders semester mellan jobben. Så länge du har pengar för några månader så hittar du nog något, så klart beroende på vad du har för erfarenheter osv.

Mitt råd, sök jobb och få ett nytt först innan du säger upp dig.
Det är alltid lättare att få ett nytt jobb om du redan har ett där du sköter dig och funkar. Sen att man inte trivs är en annan sak men som sagt, skaffa nytt först.
Sen kan du som någon annan skriver be om att få en senare start på nya jobbet om du nu vill ha lite ledigt mellan dem och om du har pengar för det. Tänk på att utgifterna inte blir mindre bara för att du inte jobbar utan de består och ska betalas.

Är det så här den unga generationen resonerar? Helt ogenomtänkt och impulsivt.
Lite konstigt att säga upp sig om man är löneberoende.
Om du tänker efter så inser du det.

Med tanke på att TS gick med 2011 tvivlar jag starkt på att hen tillhör någon "ung genration", men bra försök att skohorna in ett generationsgräl.
Med det sagt, gör det inte TS. Det är impulsivt och korkat, och finns inget jobb som är så hemskt att det är bättre att vara inkomstlös. Om du har gått in i väggen ska du försöka ta det med sjukvården.

Bra fångat. Är över 40. Min trådstart borde varit tydligare. Jag har en kollega som efter många många år i tjänst plötsligt sa upp sig på dagen. Lämnade sin arbetsutrustning och försvann. Fick kontakt med honom senare och det var ett plötsligt infall utan vidare plan. Det fick mig att reflektera över min egen situation och undrade om förfarandet är vanligare än man tror?

Har träffat på sådana ja, oftast psykiska problem eller en personlig kris som ligger bakom.
Själv har jag alltid sett till att ha ett nytt jobb när jag sagt upp mig förutom sista gången då jag "pensionerade mig" x antal år innan jag kunde börja lyfta pension. Visste jag hade mitt på det torra men det kom som en chock för både arbetskamrater och arbetsgivare.

Jag sa upp mig från mitt första jobb på det viset. Farsan blev skitförbannad kommer jag ihåg.

I mitt fall så fantiserade jag på hur mitt 80-åriga jag skulle se tillbaka på livet och hade jobbat kvar hela livet.
Det var inte ens ett alternativ så jag tog mig vidare genom att först säga upp mig, sen hitta vidareutbildning och därefter nytt jobb (som jag fortfarande jobbar med, nästan 30år senare.

Det är ett ganska effektivt sätt att göra det på. Tänk dig själv som pensionär, sittandes i en skön fåtölj och se tillbaka på ditt eget liv. Det är ganska lätt att lista ut om det är något som du kan tänka dig jobba med, eller om det är dags att leta något annat.

Har gjort så två gånger.

Den förra gången så resulterade det i ett lyckat branschbyte.
Nu har jag precis haft min sista dag och trivs som fisken i vattnet.

Har full a-kassa och besparingar. Samt låga utgifter.

Ruttnade på 9-5 lunken och alla jävla möten. IT-branschen har potential för mig personligen men var klar med min nuvarande arbetsgivare. Bra team men ledningen...

Kommer vara arbetsfri så länge det går eller tills jag vill ha ett jobb. Att ha helt öppna dagar är en befrielse för tillfället.

Jag sade upp mig i princip på dagen. Fick avgångslön i 4 månader. Startade sedan eget som funkade fint i 5-6 år, bytte branch med nytt företag som jag drevi typ 10 år sedan likviderade jag det bolaget också. Det gick jättebra men jag hade "vaknat" så att säga. Ingenting var värt den uppoffring jag gjorde dagligen. Har varit arbetsfri i typ 4 år nu. Inga bidrag, inga inkomster förutom eget pensionsuttag från eget pensionssparande. Mår prima. Är dock 58 år så ganska nära riktig pension? Inte så nära kanske. Funderar emellanåt på ta ett trevligt extrajobb mest för det sociala spelets skull.