Citat:
Ursprungligen postat av
Roerlig
Plocka ner dina halmgubbar och försök ta till det det skrivna istället.
Jag har aldrig påstått och upprepat femti gånger att jag inte hävdar att Dennett har ambitionen att bygga något ultimat, metafysiskt, ontologiskt, eller vad det är, ansvar.
Det jag påstår är att han försöker bygga ett kompatibilistiskt ansvar. Vilket är ett annat ansvar än ett rent instrumentellt sådant. Vi kan kompatibilistiskt, i faktisk mening, förtjäna straff, klander, beröm och vår belägenhet. Inte på något magiskt vis, utan detta, faktiska, ansvar utvinns naturalistiskt, enligt kompatibilismen.
Kan du bekräfta att du är med så långt? Och gärna upprepa i en mening så det framgår att saken förstås.
Min invändning är att det inte är möjligt att bygga ett ansvar annat än ett strikt instrumentellt sådant (det vill säga som incitament osv). Det är inte möjligt att, någonsin eller i någon enda grad, faktiskt förtjäna straff, klander, beröm eller sin belägenhet utan att ta till magi. Det är helt enkelt inte möjligt för ett system att förtjäna sin belägenhet grundat på vilka funktioner och kalibreringar det råkar vara försett med. Jag efterlyser hur det skulle kunna gå till.
Eftersom manövern inte är möjlig, så framkommer det till slut att Dennett, när det kommer till kritan, motiverar det system i vilket straff och klander kan förtjänas utilitaristiskt, med nytta, det vill säga instrumentellt.
Och min fråga blir då, vad är det kompatibilismen syftar till att hålla kompatibelt med en naturalistisk tillvaro? Ett faktiskt ansvar och möjligheten att förtjäna klander och beröm kan det inte handla om när detta motiveras instrumentellt. Det kan knappast handla om att hålla naturalistisk tillvaro kompatibel med med utilitarism?
Försök nu att ta till dig denna frågeställning och förklara på vilken punkt jag misstar mig. Piper du om halmgubbe igen så är allt meningsutbyte avslutat.
Det kärlekskranka systemet tas ej ur den oändliga regressen. Hur det råkar vara kalibrerat gällande kapacitet att omkalibreras av miljön och hur dess nya kalibreringen råkar interagera med nya miljöer osv osv kan inte bygga ansvar (annat än instrumentellt sådant).
Nej, du kan inte ta till Dennett om du menar något annat än att en grundläggande valens hos organismen är nödvändig för varje handling, oavsett vilka lager som byggs ovanpå detta. Nej, jag menar inte att vi springer runt och söker njutning i varje tilltag. Men varje tilltag vilar, ytterst och med nödvändighet, på den grundläggande organismella funktion man neutralt kan benämna valens.
I ditt första stycka har du inte fel, men det var inte hans enda syfte.
Tre grundpelare finns:
Att försvara "en fri vilja som är värd att vilja ha"
Dennett menade att filosofer och forskare har slösat bort århundraden på att leta efter en omöjlig, absolut frihet – idén att våra val måste vara helt oberoende av fysikens lagar. Han kallade detta för en "spöklik" form av frihet. Hans syfte var att få oss att fokusera på en "free will worth wanting" (en fri vilja värd att vilja ha)
Att visa att evolutionen har gett oss "svängrum"
I stället för att se människan som en hjälplös robot, menade Dennett att evolutionen har designat oss till att bli flexibla beslutsfattare. Han använde benämningen "elbow room" för att beskriva syftet med vår biologiska struktur. En bakterie har inget svängrum, men en människa kan föreställa sig framtiden, överväga konsekvenser och välja den bästa vägen. Det är där vår frihet ligger
Att bevara moraliskt ansvar
Många moderna neuroforskare hävdar att "fri vilja är en illusion" och att vi därför inte kan straffa eller belöna någon. Dennett såg det som sitt syfte att motbevisa detta. Han menade att moraliskt ansvar är ett högst verkligt, mänskligt system. Genom att vi kan förstå regler och förutse straff eller beröm, blir vi moraliskt kompetenta varelser som kan hållas ansvariga för våra handlingar
Det finns en direkt logisk koppling mellan Dennetts syn på gradvis ansvar och hans syn på straffsystemets instrumentella värde.
Eftersom ansvar inte är ett allt-eller-inget-tillstånd, kan inte heller straffet eller samhällets reaktion vara likadan för alla.
För Dennett var gradvis ansvar diagnosen, och det instrumentella straffsystemet verktygslådan för att behandla problemet på det mest effektiva och humana sättet.
Den fria viljan (vår gradvisa moraliska kompetens) är den naturliga resursen som finns i världen.
Straffsystemet är det instrumentella verktyget som vi har byggt för att hantera, skydda och trimma denna resurs.
Jag har skrivit det flera gånger nu: ”The distinction between responsible moral agents and beings with diminished or no responsibility is coherent, real, and important.”
Dennett är tydlig:
Graderingen är vetenskapligt "verklig" (Real)
Dennett poängterar att gränsen mellan fullt ansvar och minskat (eller inget) ansvar drar en "empiriskt verklig linje". Denna linje baseras på verklig biologi och kognitionsvetenskap. Vi är alla olika, och vi har inte alla samma kognitiva förmåga att kontrollera oss själva. Det är inte en fiktion eller en social gissning; det handlar om mätbara skillnader i hjärnans förmåga att bearbeta information och förutse konsekvenser.
Konceptet är logiskt hållbart (Coherent)
determinister hävdar att om allt är förutbestämt, så blir det ologiskt att hålla någon ansvarig. Dennett kontrar med att idén om gradvis ansvar är helt logisk (coherent). Den lider inte av "allt-eller-inget-sjukan". Även om gränserna i gråzonen kan vara svåra att tillämpa i domstolen i specifika fall, gör det inte själva principen mindre meningsfull.
Skillnaden har ett fundamentalt värde (Important)
Sist men inte minst betonar han att denna distinktion är viktig för hur vi lever våra liv. Att erkänna att vi själva och andra är moraliska agenter – kapabla till ansvar – ger våra liv mening, värdighet och struktur. Samtidigt gör idén om minskat ansvar (diminished responsibility) att vi kan känna medlidande och anpassa våra system (såsom straffsystemet) för människor som lider av svårigheter, sjukdomar eller traumatiska uppväxtförhållanden.
Citatet visar alltså att Dennett vägrade gå med på tanken att vi antingen måste ha en magisk, absolut fri vilja eller ingen fri vilja alls. Genom att placera ansvaret på en glidande skala räddade han moralen utan att behöva förlita sig på övernaturliga förklaringar
Daniel Dennett menade att moraliskt ansvar kommer i grader. Han såg inte ansvar som en digital strömbrytare som antingen är helt på eller helt av, utan snarare som en biologisk och social kompetens som utvecklas och kan variera.
