Jag vet precis hur jag menar, men det är svårt att uttrycka det med ord.
Nej det är det inte.
Om du verkligen vet vad du menar så går det att formulera sig på ett vis så att alla förstår vad du menar, annars har du en funktionsnedsättning som gör att du inte kan förklara och förmedla det du tänker och känner, precis som ett litet barn som inte har utvecklat sin hjärna fullt ut än.
Men de senaste dagarna har jag haft en brutal existentiell ångest. Allt började när jag var ute och kutade och hjärnan snurrade in på tankar om vårat liv här på jorden.
Ta en medelhög till hög dos psilocybinsvamp eller något. Det kommer vara jobbigt men det blir bara en gång och sen har du tänkt klart på det, det blir som att du blir av med problemet efter en fyra timmars jobbig resa.
Det finns en paradox i det du skriver. Du kan förstå propositionen "jag kommer att dö" intellektuellt. Men ditt medvetande kan inte riktigt föreställa sig sin egen frånvaro. Varje gång du försöker föreställa dig "jag existerar inte" finns det ju fortfarande ett jag som föreställer sig det. Därför känns det som att hjärnan bara kör fast och försöker lösa ett problem som kanske inte går att visualisera.
Du försöker avgöra värdet på ditt liv genom att titta på vad som finns kvar efter din död. Men varför skulle det vara måttstocken?
En måltid förlorar inte sitt värde därför att den tar slut.
En löprunda är inte meningslös eftersom du måste sluta springa.
En konversation med någon du älskar blir inte värdelös för att den personen kommer att dö.
Om du verkligen vet vad du menar så går det att formulera sig på ett vis så att alla förstår vad du menar, annars har du en funktionsnedsättning som gör att du inte kan förklara och förmedla det du tänker och känner, precis som ett litet barn som inte har utvecklat sin hjärna fullt ut än.
Men lol. Är du sjuk i huvudet eller?
Vem är du att säga till någon annan hur den ska tänka.
Särskilt när det kommer till psykologiskt utmanande ämnen som detta. Somna om för fan.
Intressant, trodde jag var ensam om detta. Eller, vet inte exakt hur dina tankar går men i mitt fall kommer och går perioder då jag kan få som "sömnfobi"; tanken på att vara tillsynes medvetslös i ca. åtta timmar upplevs lite otäckt... på nått vis.
Det finns ingen direkt koppling till mitt mående och de här attackerna har inte gjort mig räddare att gå och lägga mig, somna in och sova.
För min del tror jag att det snarare handlar om en ren kroppslig reaktion på än ändrad medvetandenivå, kanske en sorts kontrollförlust, när det medvetna jaget inte är med och styr hjärnan längre.
Jag är lite av ett kontrollfreak när det gäller mitt eget liv. Frontaloberna kanske inte vill släppa över styrspakarna till John Blund?
Vem är du att säga till någon annan hur den ska tänka.
Särskilt när det kommer till psykologiskt utmanande ämnen som detta. Somna om för fan.
Du tänker ju inte? Annars hade du ju kunnat formulera dina tankar i text.
Ingen har sagt till dig hur du ska tänka. Man gissar vad du vill ha hjälp med och försöker hitta en lösning till det du trodde var ett problem. Det är ju du som säger att du får existentiell ångest… och att du önskade att du inte var ateist.
Vad som är utmanande för din hjärna är inte alltid utmanande för någon annans hjärna.
Intressant, trodde jag var ensam om detta. Eller, vet inte exakt hur dina tankar går men i mitt fall kommer och går perioder då jag kan få som "sömnfobi"; tanken på att vara tillsynes medvetslös i ca. åtta timmar upplevs lite otäckt... på nått vis.
On topic: Ingen aning vad jag ska skriva för klokt för att ändra TS:s tankemönster
Ja gud vad läskigt att ligga i sin säng och sova, hemma.. i det trygga.
Det är en skön befrielse att få leva galenpanna i drömmarna några timmar. Man är så jävla modig och fri. Eller är det bara jag som har roliga drömmar och har lyckats vara trygg för att jag vet att jag drömmer? 💭 Är aldrig rädd.
Jag är verkligen ingen som normalt sätt tänker på döden, eller ”vad som händer sen”..
Men de senaste dagarna har jag haft en brutal existentiell ångest. Allt började när jag var ute och kutade och hjärnan snurrade in på tankar om vårat liv här på jorden.
Så att ni får en bakgrund.. Normalt sätt så bryr jag mig inte ett skit om döden eller lidande. Jag är den första som säger -”söv mig!” vid en operation, trots att läkarn vill ryggmärgsbedöva (vi vet varför han vill göra det..wink wink.)
Men åter till ämnet. Som sagt jag har aldrig tidigare brytt mig ett dugg om döden. Jag tänker på döden ungefär som jag tänker på när man sover - alltså att man är ju inte medveten och man lider inte, så varför skulle då döden vara något annorlunda. -Jag led ju inte innan jag föddes och jag kan inte tänka mig att det kommer vara något annat när jag dör heller.
Men nu kommer vi till själva grejen. Det jag har snöat in mig på nu är när man tänker ett extra varv på döden. Extra varv låter lite flashigt, men bortse i från det och bara försök att greppa det jag nu säger..
Som jag ser det så när man dör, så dör man. Alltså då är man maskföda. Livet är finito. Vår existens upphör. Jag kan tänka mig att religiösa människor tänker annorlunda här, men jag råkar vara icke-troende. (Vilket jag kanske ångrar nu..?) Men så ser det ut i vart fall.
Ok. Vi dör. Fine. Jag är helt OK med det.
Men så har jag börjat tänka ett steg längre. Alltså jag är ju jag, och mitt medvetande är ju allt jag känner till. På gott och ont. Men det enda jag vet är ju hur det känns att leva. Visst, jag somnar på nätterna, men så vaknar jag på morgonen och livet fortsätter..
Men när jag är död.. - hur fan blir det då? Jag kommer ju inte att finnas längre.
Min hjärna kan liksom inte greppa detta hur jag än försöker resonera och tänka kring det. Och ju mer jag tänker på det ju mer ångest får jag. Just nu är jag i stadiet att jag tänker att ”vi kommer ju ändå att upphöra att existera så inget spelar ju nån roll”. Jag kan ju bli en massmördare eller skolskjutare - om 30 år spelar det ju ändå ingen roll. När jag dör så upphör ju min existens. Ungefär så.
Jag säger inte att jag vill bli en massmördare så klart, men det är så tankarna går.
Jag vet inte om allt det här gjorde nån klokare. Förmodligen inte, men jag säger så här avslutningsvis- Jag har en grov existentiell ångest just nu och det vore trevligt om nån kunde komma med input om hur man kan tänka kring sånt här. Jag tänker att kanske om jag får andra perspektiv på detta så kanske döden blir lite mer greppbar.
Grattis, du är nu en upplyst människa på gott och ont.
Att veta att man skall dö som enda art på jorden är tyvärr nåt vi människor måsta leva med, det kan kännas meningslöst men kan också vara en styrka.
Ångest borde egentligen vara en normal sinnestillstånd hos människan eftersom vi har medvete.
Många filosofer har tänkt om detta, men den du skall läsa är den norska Peter Wessel Zapffe, och särskild "den sista Messias" och "om det tragiska" där han briljant sätter ord på denna ångest och om hur medvetet om döden formar våra liv.
Ja gud vad läskigt att ligga i sin säng och sova, hemma.. i det trygga.
Det är en skön befrielse att få leva galenpanna i drömmarna några timmar. Man är så jävla modig och fri. Eller är det bara jag som har roliga drömmar och har lyckats vara trygg för att jag vet att jag drömmer? 💭 Är aldrig rädd.
Låter nice med roliga drömmar! Jag drömmer bara mardrömmar, det eller såna där febriga och skeva ångestpräglade varianter
Du kanske har ångest - över någonting i det verkliga livet - som du inte vill ta tag i just nu. Sen konstruerar du dödsångesten, för att känna att oron är mer normal. Alltså kanske så att dödstankarna egentligen - omedvetet - handlar om något annat.
Hur kändes det innan du föddes? Har du existentiell ångest över den tiden?
Om vi ska dö, vad är det då för bevänt med att existera? Eftersom vi ska dö ter sig inte livet då som ett grymt ondskefullt skämt? Antiken får gärna ursäkta, men tror det är mer den typen av frågor som surar i huvudet på någon som har existentiell ångest. Att det inte kändes något innan man föddes är då ingen tröst, tvärtom öppnar det snarare upp en svart avgrund där man står här och nu.
Jag är verkligen ingen som normalt sätt tänker på döden, eller ”vad som händer sen”..
Men de senaste dagarna har jag haft en brutal existentiell ångest. Allt började när jag var ute och kutade och hjärnan snurrade in på tankar om vårat liv här på jorden.
Så att ni får en bakgrund.. Normalt sätt så bryr jag mig inte ett skit om döden eller lidande. Jag är den första som säger -”söv mig!” vid en operation, trots att läkarn vill ryggmärgsbedöva (vi vet varför han vill göra det..wink wink.)
Men åter till ämnet. Som sagt jag har aldrig tidigare brytt mig ett dugg om döden. Jag tänker på döden ungefär som jag tänker på när man sover - alltså att man är ju inte medveten och man lider inte, så varför skulle då döden vara något annorlunda. -Jag led ju inte innan jag föddes och jag kan inte tänka mig att det kommer vara något annat när jag dör heller.
Men nu kommer vi till själva grejen. Det jag har snöat in mig på nu är när man tänker ett extra varv på döden. Extra varv låter lite flashigt, men bortse i från det och bara försök att greppa det jag nu säger..
Som jag ser det så när man dör, så dör man. Alltså då är man maskföda. Livet är finito. Vår existens upphör. Jag kan tänka mig att religiösa människor tänker annorlunda här, men jag råkar vara icke-troende. (Vilket jag kanske ångrar nu..?) Men så ser det ut i vart fall.
Ok. Vi dör. Fine. Jag är helt OK med det.
Men så har jag börjat tänka ett steg längre. Alltså jag är ju jag, och mitt medvetande är ju allt jag känner till. På gott och ont. Men det enda jag vet är ju hur det känns att leva. Visst, jag somnar på nätterna, men så vaknar jag på morgonen och livet fortsätter..
Men när jag är död.. - hur fan blir det då? Jag kommer ju inte att finnas längre.
Min hjärna kan liksom inte greppa detta hur jag än försöker resonera och tänka kring det. Och ju mer jag tänker på det ju mer ångest får jag. Just nu är jag i stadiet att jag tänker att ”vi kommer ju ändå att upphöra att existera så inget spelar ju nån roll”. Jag kan ju bli en massmördare eller skolskjutare - om 30 år spelar det ju ändå ingen roll. När jag dör så upphör ju min existens. Ungefär så.
Jag säger inte att jag vill bli en massmördare så klart, men det är så tankarna går.
Jag vet inte om allt det här gjorde nån klokare. Förmodligen inte, men jag säger så här avslutningsvis- Jag har en grov existentiell ångest just nu och det vore trevligt om nån kunde komma med input om hur man kan tänka kring sånt här. Jag tänker att kanske om jag får andra perspektiv på detta så kanske döden blir lite mer greppbar.
Du är en mycket vis sökare! Bravo.
Ditt medvetande har insett någonting viktigt - faktiskt, när allt kommer omkring, det viktigaste:
Icke-existens existerar inte. Det faller på sin egen orimlighet.
Du kan aldrig icke-existera, eftersom det är omöjligt, vilket innebär att du kommer leva för evigt (genom inkarnation osv) - Grattis!
Du är inte hela vägen hemma än, du förnekar sanningen som du råkade springa in i idag..... men det är oundvikligt.
Jag rekommenderar Martinus Tredje Testamentet. Lång är den - 3000 sidor, men ge den en chans. Läs ett kapitel.
Ännu en gång, grattis! Välkommen till ditt eviga äventyr.
Att du är ateist spelar givetvis ingen roll: ditt medvetande kommer att existera för evigt ändå, oavsett vad du tror eller tycker om det.