Citat:
Ursprungligen postat av
ViribusUnitis
Vilken kontraelit kan konservatismen bygga på i dag? Historiskt har aristokratin, kyrkan och jordägande skikt varit viktiga, vid sidan av det bredare folkliga stödet från bönder, men de är i dag kraftigt försvagade eller absorberade av den borgerliga ordningen. Hur kan ett verkligt alternativ till borgerlig makt formuleras utan en aristokratisk klass? Eller tror ni aristokrati kan återskapas?
Jag tänker att industriellt, platsbundet kapital har intressen som skiljer sig från rörligt, globaliserat finanskapital, och kan därför alliera sig med en nationalkonservativ politik. Problemet är att detta fortfarande är borgerlig makt -- det löser inte det jag efterlyser, en makt som inte är marknadslegitimerad.
Annars finns Nya högerns metapolitiska lösning (de Benoist, GRECE) -- det kanske mest intellektuellt ärliga svaret på just min fråga. De Benoist inser explicit att ingen materiell kontraelit finns, och vänder på Gramsci: eftersom vänstern vann genom kulturell hegemoni innan den vann politisk makt, måste högern göra samma sak -- bygga en intellektuell/kulturell kontraelit först, utan att ha någon ekonomisk maktbas, och låta politisk makt följa senare. Detta är alltså ett medvetet erkännande av att det materiella problemet jag beskriver saknar lösning inom nuvarande ägandeförhållanden, och att kontraeliten därför måste vara idéburen snarare än klassburen.
Försvarsmakten har i och för sig fördelen att den är platsbunden och knuten till stat och territorium, även om den i dag är integrerad i NATO-strukturer. Men rena militärstyren tenderar att vara kortsiktiga och övergående, och militären kan knappast ensam utgöra ett alternativ.
Jag finner det här intressant eftersom även om geopolitiska förutsättningar ändras radikalt och vi ser en upplösning av NATO, en fragmentering av EU, ett USA som blir mer isolationistiskt -- vem kan då ta över? Som det ser ut nu förefaller det mer sannolikt att nuvarande maktelit gör omprioriteringar men sitter kvar vid makten, än att vi får en motelit som ersätter styrande elit.
Det här är alltså en elitteoretisk fråga som går bortom allt vad partipolitik heter.
Religion eller en religionsliknande ideologi är väl enda svaret på hur samhällsordningen kan förändras från grunden. Ifall status quo idag (det som varit vår modersmjölk sedan generationer tillbaka) är en hel del liberala halmgubben och myter som urvattnats till den grad att ingen riktigt tror på det längre så är då frågan varför ingenting fyller dess tomrum?
Mitt antagande är att folk har splittrats till atomer till den graden att ingen massrörelse ens kan uppstå längre, då folk heltenkelt lever i deras egna virtuella bubblor och den brödraskap mellan folk, klasser, ideologier, troende som brukade finnas inte längre existerar. Inte ens en enhetlig fashion-rörelse existerar för 2020-talets splittrade människosläkte.
Ingen i Väst skulle idag vara villig att kriga för något överhuvudtaget. Den växande tron har väl blivit en sann icketro; vi tror inte längre på EU, liberalism, globalism, klimatalarmism, mångkultur, vetenskapen, feminism, NATO, lgbt, antisemitism, rasism, osv.
Denna icketro är en sann icketro olikt liberaler som trodde sig inte tro på något när de lämnade den kristna tron för att tillbe förnuftets altare. Dessa hade en stark brinnande hat ofta mot den tro som de lämnade bakom sig, mer en slags antitro än en icketro, samt en mycket stark tro på förnuftets förmåga att skapa den bästa av världar. Vi lever i Spenglers vinterfas där allt bleknar och forna generationers facklan har förlorat dess förmåga att kalla oss till kamp, ens att samla oss runt lägerelden är närmast omöjligt.
Vi må inte tro på liberalismens lögner, men tanken att vi skulle respektera någon kungs auktoritet så som man gjorde i 1700-talet är skrattretande. Att abstrakt tro på monarkin som överlägsen samhällsmodel gentemot demokratier är inte samma sak som att på riktigt vara villig att respektera en kung som om hans ställning villade på en gudomlig makt.
Vi tror givetvis inte på mångkulturalism men skulle aldrig kunna tänka oss att vara nationalistiska till den graden att vi skulle kunna dö för fosterlandet som i äldre dagar. Svenskar är "nationalistiska" till den graden att de ogillar Muhammed som stör och ställer till det i gatan när svenskarna bara vill vara ifred i deras individualism (och numera helt virtuella personal space).
Vi har splittrats till den graden att jag ifrågasätter hur en kontraelit ens i teorin kan uppstå?
Tänker mig att det närmsta jag kan finna är: en podcaster som får miljontals följare, som exempelvis Tucker Carlson, med hemliga kopplingar till CIA (från hans fader) men som klär sig som någon slags folkets man som bor i sin trästuga ute i skogen och klär sig som den uramerikanske vardagsmannen. Kanske är det så delar av deep state som vill skilja USA från Israel (av en rad olika anledningar) startar en virtuell rörelse av något slag?
Inget stort uppstår ju längre genom akademin där man lever vidare i samma tankevärld som uppstod någon gång strax efter andra världskriget. Tidningar hör idag till de levande döda och deras sista läsare är snart döda. Vi har inte en "vår tids stora författare" så som man kunde hitta i äldre dagar som ger samtiden en röst.
En-promille-eliten har det bättre än någonsin materiellt och är ointresserade i något annat än att delta i det gränslösa globala kapitalet till den graden att de kan fortsätta ha det bra oavsett vad som sker i hemlandet politiskt/ekonomiskt. Se på Angelicoussis-familjen och hur väl de fortfarande har haft det trots total ekonomisk misär för Grekland, tack vare just att de kunnat skilja sig från Grekland som nation och är mer kopplade till UK och Luxemburg än hemlandet.
Rikedom är sällan kopplat till land idag och till och med när det är det så kan ju land säljas till någon multinationell storföretag, så det är inte stor chans att den typen av kontraelit du efterfrågar reser sig pga just materiella variabler.
Denna kontraelit måste tro på något, och då räcker det inte att på någon abstrakt nivå inte tro på liberalismens myter. De måste tro på något alternativ så att deras själ verkligen brinner av denna tro.
Det ska ju nämnas att även de som fortfarande tror på liberalismens projekt har en mycket svag tro på denna projekt, liksom den mer röda vänsterns brinnande tro på olika saker sedan en tid tillbaka har slocknat. Blotta tanken att en vänsterintellektuell idag skulle likt George Orwell vara villig att gå och kämpa krig i något främmande land (Katalonien) emot fascismen är skrattretande. Likaså tanken att liberaler idag skulle vara villiga att kriga för liberala ideer likt landsfäderna i amerikanska revolutionen.
