Jag är en yngling i övre tonåren med självmordstankar. Jag vet att jag är väldigt ung och att det nog finns mycket att se framemot och lära sig under livets resa, fast jag känner likväl att jag har levat tillräckligt länge här. Att det finns sådana som befinner sig i en betydligt värre sits än jag gör är jag också medveten om.
Som någon med åtskilliga autistiska drag skulle jag säga att livet inte har varit så enkelt för mig. Det har emellertid alltid gått framåt och jag har åtminstone kunnat ha en någorlunda positiv framtidsutsikt. Samma dag som jag påbörjade min gymnasieutbildning tog det däremot stopp. Det jag klarade av utan svårigheter i högstadiet kändes nu jobbigt och så småningom blev jag en så kallad "hemmasittare".
På den kommunala högstadieskolan fanns det i stort sett inga tecken på att detta skulle ske. De som kände till mig bland elever och lärare visste att jag lade ner mycket energi på skolarbete och dylikt, att skolan utgjorde större delen av mitt liv så att säga. Mina betyg vittnade även om detta, och om någon främling skulle få för sig att ta en titt på de betyg jag erhållit från sjätte klass till grundskolans avgångsbetyg, hade väl de flesta inte ens kunnat föreställt sig att jag skulle bli en "hemmasittare" i längre perioder nu på gymnasiet.
• * *
Numera är jag betydligt mer misstänksam mot andra, inklusive mina lärare efter det jag varit med om sedan tidigare, och som om det inte vore nog med det, har min motivation har sjunkit otroligt mycket sedan grundskolan. Dessutom upplever jag att jag bara har mig att räkna med, för jag har varken släktingar eller vänner, som försöker "pusha" mig. Min motivation beror nästan helt på att jag själv håller den uppe, vilket fungerade alldeles utmärkt i grundskolan, trots de mindre gynnsamma förutsättningar jag har. Som jag antytt gör det emellertid inte längre det.
Rädslan för att jag inte kan avlägga gymnasieexamen är ständigt närvarande hos mig. Att behöva lära mig att vänja mig vid det nya betygssystemet med ämnesbetyg eller sifferbetygen 1-10 (jobbigt nog med A-F), har jag ingen lust att göra och jag vill annars bara få det överstökat, för att kunna gå vidare i livet. Dessutom vill jag inte slösa med en massa extra tid på gymnasiet, då jag anser att jag kan få ut mycket mer av annat, som inte ger mig ångest i lika stor utsträckning.
• * *
Jag vet att skolan inte är allt, fast i mitt fall är den nästan det (gymnasieexamen fordras väl också för de flesta yrken vad jag vet). Känslan av skam håller på att dränka mig, och inte ens mina gamla fritidsintressen är till någon hjälp. Jag vill betona att det är inte endast på grund av skolan som dessa självmordstankar hemsöker mig, utan det är även mycket annat, som antingen direkt eller indirekt påverkats av min skolsituation.
Även om jag nu varit en hemmasittare minst en tredjedel av gymnasiet, känner jag att djupt inne har jag kvar lite av mitt gamla jag, som jag så länge trott var försvunnen. De gånger jag lyckats uppbåda mina krafter till att orka plugga har skrivningarna gått ungefär lika bra som förut och trots den höga frånvaron har jag kunnat skrapa ihop godkända, om än mediokra, betyg på tillräckligt många kurser för att slippa gå om.
Jag har hur som helst en del att ta igen utöver tredje ringens kurser och jag känner att risken för att jag inte klarar det är stor. Något som förvånar mig än mer än den skarpa kontrasten mellan högstadiet och gymnasiet är att FLERA av de lärare jag haft har sagt att jag är begåvad eller har talang (det gäller några teoretiska ämnen jag fått bättre betyg i), och en har till och med talat om för mig att jag är en av de smartaste h*n känner - allt det här torde vara något halvbra försök att muntra upp mig tänker jag, men så som jag lärt känna just dessa lärare har jag lite svårt att tro att de säger sådant utan att mena det.
• * *
Jag känner en som är 30+ och som än idag bor hos sin mor och är arbetslös (varit det sedan gymnasieexamen typ). Annars har jag hört att det finns sådana (egentligen arbetsförda) som i princip lever på bidrag och bara tanken av att jag kan vara just den personen i framtiden skrämmer mig. Jag må vara tämligen udda som person, men jag är tillräckligt frisk (bortsett från den mentala hälsan då) för att kunna arbeta och bidraga i samhället. Att leva på andras bekostnad/vara en ekonomisk börda för att jag är lat, anstår mig verkligen inte, såvida inte jag hade en svår sjukdom eller något åt det hållet förstås, vilket är något helt annat.
Det är så jag ser mig själv för närvarande i framtiden och bara det får mig att tänka att det är lika bra att jag försvinner innan allt det här hinner ske (Vad för slags nytta gör jag då, jag som vill ha något att leva för). Dessutom tror jag att saker bara kommer att bli värre och värre i framtiden (AI, klimatförändringar, extremister, politiker, sociala livet, verkligheten m. m.). Jag har redan försökt med psykolog och kurator och gett upp om någon tänkt föreslå det. För övrigt vet jag om att komvux och högskoleprovet finns men jag ser ingen poäng med att slösa med pengar på sådant. Att hoppa av är verkligen inget alternativ och eftersom jag i grunden är teoretiskt lagd och har allmänt svårt för det praktiska är inte yrkesutbildning något jag kan tänka mig som nästa steg åtminstone.
Som någon med åtskilliga autistiska drag skulle jag säga att livet inte har varit så enkelt för mig. Det har emellertid alltid gått framåt och jag har åtminstone kunnat ha en någorlunda positiv framtidsutsikt. Samma dag som jag påbörjade min gymnasieutbildning tog det däremot stopp. Det jag klarade av utan svårigheter i högstadiet kändes nu jobbigt och så småningom blev jag en så kallad "hemmasittare".
På den kommunala högstadieskolan fanns det i stort sett inga tecken på att detta skulle ske. De som kände till mig bland elever och lärare visste att jag lade ner mycket energi på skolarbete och dylikt, att skolan utgjorde större delen av mitt liv så att säga. Mina betyg vittnade även om detta, och om någon främling skulle få för sig att ta en titt på de betyg jag erhållit från sjätte klass till grundskolans avgångsbetyg, hade väl de flesta inte ens kunnat föreställt sig att jag skulle bli en "hemmasittare" i längre perioder nu på gymnasiet.
• * *
Numera är jag betydligt mer misstänksam mot andra, inklusive mina lärare efter det jag varit med om sedan tidigare, och som om det inte vore nog med det, har min motivation har sjunkit otroligt mycket sedan grundskolan. Dessutom upplever jag att jag bara har mig att räkna med, för jag har varken släktingar eller vänner, som försöker "pusha" mig. Min motivation beror nästan helt på att jag själv håller den uppe, vilket fungerade alldeles utmärkt i grundskolan, trots de mindre gynnsamma förutsättningar jag har. Som jag antytt gör det emellertid inte längre det.
Rädslan för att jag inte kan avlägga gymnasieexamen är ständigt närvarande hos mig. Att behöva lära mig att vänja mig vid det nya betygssystemet med ämnesbetyg eller sifferbetygen 1-10 (jobbigt nog med A-F), har jag ingen lust att göra och jag vill annars bara få det överstökat, för att kunna gå vidare i livet. Dessutom vill jag inte slösa med en massa extra tid på gymnasiet, då jag anser att jag kan få ut mycket mer av annat, som inte ger mig ångest i lika stor utsträckning.
• * *
Jag vet att skolan inte är allt, fast i mitt fall är den nästan det (gymnasieexamen fordras väl också för de flesta yrken vad jag vet). Känslan av skam håller på att dränka mig, och inte ens mina gamla fritidsintressen är till någon hjälp. Jag vill betona att det är inte endast på grund av skolan som dessa självmordstankar hemsöker mig, utan det är även mycket annat, som antingen direkt eller indirekt påverkats av min skolsituation.
Även om jag nu varit en hemmasittare minst en tredjedel av gymnasiet, känner jag att djupt inne har jag kvar lite av mitt gamla jag, som jag så länge trott var försvunnen. De gånger jag lyckats uppbåda mina krafter till att orka plugga har skrivningarna gått ungefär lika bra som förut och trots den höga frånvaron har jag kunnat skrapa ihop godkända, om än mediokra, betyg på tillräckligt många kurser för att slippa gå om.
Jag har hur som helst en del att ta igen utöver tredje ringens kurser och jag känner att risken för att jag inte klarar det är stor. Något som förvånar mig än mer än den skarpa kontrasten mellan högstadiet och gymnasiet är att FLERA av de lärare jag haft har sagt att jag är begåvad eller har talang (det gäller några teoretiska ämnen jag fått bättre betyg i), och en har till och med talat om för mig att jag är en av de smartaste h*n känner - allt det här torde vara något halvbra försök att muntra upp mig tänker jag, men så som jag lärt känna just dessa lärare har jag lite svårt att tro att de säger sådant utan att mena det.
• * *
Jag känner en som är 30+ och som än idag bor hos sin mor och är arbetslös (varit det sedan gymnasieexamen typ). Annars har jag hört att det finns sådana (egentligen arbetsförda) som i princip lever på bidrag och bara tanken av att jag kan vara just den personen i framtiden skrämmer mig. Jag må vara tämligen udda som person, men jag är tillräckligt frisk (bortsett från den mentala hälsan då) för att kunna arbeta och bidraga i samhället. Att leva på andras bekostnad/vara en ekonomisk börda för att jag är lat, anstår mig verkligen inte, såvida inte jag hade en svår sjukdom eller något åt det hållet förstås, vilket är något helt annat.
Det är så jag ser mig själv för närvarande i framtiden och bara det får mig att tänka att det är lika bra att jag försvinner innan allt det här hinner ske (Vad för slags nytta gör jag då, jag som vill ha något att leva för). Dessutom tror jag att saker bara kommer att bli värre och värre i framtiden (AI, klimatförändringar, extremister, politiker, sociala livet, verkligheten m. m.). Jag har redan försökt med psykolog och kurator och gett upp om någon tänkt föreslå det. För övrigt vet jag om att komvux och högskoleprovet finns men jag ser ingen poäng med att slösa med pengar på sådant. Att hoppa av är verkligen inget alternativ och eftersom jag i grunden är teoretiskt lagd och har allmänt svårt för det praktiska är inte yrkesutbildning något jag kan tänka mig som nästa steg åtminstone.
