Citat:
Ursprungligen postat av
Genz
Jag uppskattar att du orkat läsa åtminstone delar av inlägget och försökt ge ett bra svar!
Mitt sätt att skriva haha? Hur då? Jag försökte bara uttrycka mig klart och så korrekt jag kunde, men mina andraspråksdrag går nog ändå att lägga märka till. Svenska är också ett av mina sämsta ämnen så jag undrar om du bara var ironisk? Jo, jag får väl hålla med om det att min energi inte alltid räcker till. Det som emellertid förvånar mig är att miljön jag befann mig i på högstadiet var MYCKET värre än den på gymnasiet, även om det endast gick ca. 450-500 elever i 7-9-skolan. Min klass var stökig och jag blev till på köpet mobbad. Däremot har det antagligen bidragit till att jag numera är klassens stumme pojke ("quiet kid").
Haha nej, jag var inte ironiskt. Min nivå är sämre många gånger, . Jag slarvar mycket särskilt här på flashback/mobilen när man skriver..
Såhär jag ska omformulera mig angående din energi. Jag tror du höll ut länge i högstadiet.. För att sedan krascha energimässigt i gymnasiet.. Det blev för mycket är min uppfattning. Låter mest rimligt utifrån hur du skriver. Sen så kräver gymnasiet mycket mer planering, eget ansvar och självständighet än högstadiet. Så därav din energi dipp tror jag.
Jävligt trist med mobbing..
Citat:
Skulle du kunna ge några konkreta exempel på att jag tänker svartvitt? Du är inte den enda som har sagt så och jag vill gärna själv kunna se varför jag uppfattas som fyrkantig. Nej, det skulle jag inte säga att jag gör. Jag råkar bara ha en tendens att föreställa mig det värsta och att tänka att just JAG inte kommer klara mig bra i livet. Jag är såklart medveten om att det finns framgångsrika människor, vilka haft en trasslig skolgång och därmed hoppat av. Annars känner jag en som bytt från gymnasium till folkhögskola och som verkar vara nöjd med sitt beslut.
I mitt fall handlar det mycket om att jag kommer från en kultur där betyg och sådant är viktigt. Även om jag är uppvuxen i Sverige har jag påverkats av det och jag har ju fortfarande kontakt med släktingar i hemlandet. De tror att jag är en mycket flitig pojke och att jag är en mönsterelev (jag har kanske varit det en gång i tiden), och det är inte ovanligt att man får frågan "Hur går det med studierna?".
Exempelvis kring dina "svartvita sidor". Du ser bara två utgångar: Antingen klarar du gymnasiet nu på ett bräde, ELLER så blir du en arbetslös 30åring som lever på bidrag hos morsan. Det finns inga tusentals nyanser däremellan i din kalkyl.. Nu vill jag bara säga att många tänker så utan Autism också.
Intressant nog har du dubbelstandarden för dig själv. Andra kan lyckas även om dom tar alternativa vägar men du kan inte göra det varför? Svaret kanske du också har därför du har en viss, vad ska vi kalla de, programmering? Att du har bara belönats i livet genom kanske betyg och prestation. Då är det enda som räknas. Risken här är prestige, prestige. Det blir för mycket helt enkelt. Här behöver man öva på att ta andra vägar exempelvis paus och utnyttja sen korrekt, samt förmodligen sänka kraven på dig själv.
Min krasch kom istället på universitetet, då hoppade jag av 1 år.. arbetade inom yrket (vården) jag skulle bli, och reste endel runt om i världen.. När jag kom tillbaka var jag en ny människa igen, ny energi .och skolan blev mycket lättare tack vare erfarenhet och perspektiven jag fick. Annars var jag faktiskt också i tankarna på att ge upp.
Citat:
Jag ser ändå en poäng med det du skrev. Egentligen tror jag att det hade varit bra för mig att ta en paus från skolan, i syfte att "låta min motor svalna" som du skrev. Hur menar du med att tid inte är bortkastad? Just nu ångrar jag flera beslut jag tagit och jag är rädd att en paus inte gör det bättre. Skolan är det enda jag är något bra på så jag vet inte ens vad jag skall sysselsätta mig med.
Som sagt ja, du har mycket upplevd press från släkten och kulturen du befinner dig i. Att bära på en hel släkts förväntningar och skammen över att inte vara "mönstereleven" längre är en enorm börda... Så jag hoppas du hittar sätt att få ner dom där kraven på dig själv. Vi kan ju tyvärr inte helt förhindra andras känslor/åsikter till 100% men vi kan styra lite hur vi själva vill leva och vad som är värt.
Citat:
Jag vill verkligen inte ändra bilden de har av mig, för jag kan bara inte göra dem besvikna på mig. Vad gäller skolan kan jag hur som helst hålla med om att jag tänker fyrkantigt.
Fattar men... Tänk så här rent logiskt.. Vad gör dem mest besvikna i längden? Att du tar ett år extra/läser i en långsammare takt och faktiskt tar dig i mål som en fungerande vuxen? ELLER att du kör slut på dig själv så hårt att du hamnar i en permanent krasch (eller inte finns kvar alls)?
Jag hade önskat att du kunde tala om för dom(familjen) hur läget ligger till även om det känns sjukt jobbigt.
Och kanske hur du tänker planera genom en paus. För att få dom "bästa" betygen om det är viktigt för dig. Alternativet hittar något annat att säga för att nå dit.
Hur kan en paus inte vara slöseri med tid? Antingen tar du mitt exempel ovan kring min resa osv. Eller så ser du det som att din motor/kropp skär sig om du inte tar en paus. Alternativet att fortsätta som du gör kanske inte finns. Att ta en paus betyder inte att du ska sitta och rulla tummarna och bli rastlös. Men kraven måste sänkas på vardagen så du kan ladda upp igen.
Ibland är vi bara mer rädd för den skam eller press vi lägger på oss själva. Och vill undvika den till varje pris. Blir inte lyckat bara. Men nästan vi alla ska gå igenom i livet med något som vi bär som blir för mycket, som vi förmodligen behöver göra nåt åt för att det ska bli en balans i oss själva. Utbrändhet är = obalans. Orsaken har du också svar på. Och du kan göra nåt åt det, vilket är guld. Men inte alltid kul. Men det blir bättre sen..
En fråga; Vad händer om dom blir besvikna på dig tror du?
