Varför gömmer sig folk bakom döda tänkare i stället för att tänka själva?

Första frågan blir då: Vilka unika filosofiska tankar har du tänkt?

Om det mesta av dina tankar redan är tänkta av någon annan så finns det ingen anledning att uppfinna hjulet igen och du kan lika gärna återanvända tankar som visat sig hålla över tid.

Vilken nivå man förlägger sanningen? Nu märks det att du inte är så bra på att tänka själv.

Som jag sa, så finns det bara en eller ingen sanning om samma sak. Då börjar du svamla om vad vissa människor "anser" är sant. Inte vad som är sant och vrida och vränga på sanningen. I knarkarvärden finns bara flum, fantasier och drömmar.

Men utan att läst döda tänkare, skulle du inte kunna debattera det här. Du tar upp saker som inte du har tänkt själv och tror att det kommer från dig, när du tar upp Phytagaros och kvantfysik och kommer inte din idé om skuggvärden från Plato? Hur skulle du kunna ha de idéerna utan att läst döda tänkare eller andra som framfört de åsikterna.

Tror vi missförstår varandra..
En cirkel snurrar bara runt i samma spår.
Med fler sanningar som uppenbarar sig kan man se det som att man trär sanningarna på ett pärlband i sin cirkel. Men tids nog kommer pärlorna att bli mindre och mindre för att få plats. Dom tappar i värde liksom ditt självvärde om du accepterar bullshit.
Några pärlor kan tynga extra och till den grad att cirkeln ändrar form.
Livet är lika organiskt som livet sig självt.

"Hur skulle du kunna ha de idéerna utan att ha läst döda tänkare?"

Det är precis det som är poängen. Pythagoras läste ingen Pythagoras. Platon läste ingen Platon. Mönstren fanns där innan någon skrev ner dem – de som skrev ner dem hittade dem genom att titta själva. Att flera personer oberoende av varandra landar i samma strukturer är inte ett argument mot idéerna. Det är det starkaste argumentet för dem.

Om jag säger något som råkar likna Platon har jag alltså två möjligheter: antingen har jag läst honom, eller så har vi tittat på samma sak. Du utgår från det första. Jag konstaterar bara att det andra är fullt möjligt – och historiskt vanligt.

Men enligt dig är det löjeväckande. Vem är apan i förståelse här? Oftast den otrevligaste.

Sen det här med sanning. Du säger att det bara finns en sanning om samma sak. Visst. Men två ögon som tittar på samma föremål från olika vinklar ser inte olika sanningar – de ger tillsammans djupseende. Yttre förståelse (det mätbara) och inre förståelse (det upplevda) står inte mot varandra. De är två perspektiv på samma verklighet, och den som bara använder ett öga ser plattare, inte sannare.

Ironiskt nog är det fysiken själv som komplicerat din bild av "bara det mätbara". Kvantmekaniken krossade idén att världen är fullständigt beskrivbar oberoende av observation. Mätproblemet är olöst efter hundra år. Bohr, Heisenberg, Wheeler, Wigner – knappast några knarkare – tog alla frågan om observatörens roll på fullaste allvar. Så din position är inte ett vetenskapligt faktum. Den är en filosofisk trosats – en 1800-talsbild av vetenskap som fysikerna själva lämnade för länge sedan.

Frågan är varför den bilden ändå lever kvar. Jag tror svaret är historiskt.

Efter andra världskriget var imperativet att bygga. Att återuppbygga, växa och producera. Den yttre världen var inte bara en prioritet – den var en moralisk nödvändighet. Den inre fick vänta.

Vetenskapen följde samma rörelse.

Och ändå pekade några av fysikens mest skarpsinniga tänkare redan då åt ett annat håll. Planck, Schrödinger och Bohr hade nått fram till gränsen för något som den materialistiska världsbilden inte kunde omfatta. Schrödinger skrev uttryckligen om medvetande och icke-dualism. Planck betraktade medvetandet som fundamentalt – materien, med hans egna ord, som härledd ur det.

Är du smartare än dessa herrar?

Världen fokuserade på annat - och det var väl på sätt och vis väldigt förståeligt.

Det är därifrån din världsbild kommer. Inte från fysiken – utan från efterkrigstidens prioriteringar.

Du har hittills kallat mig dum, knarkare och svamlare, men inte bemött ett enda resonemang eller ställt en enda fråga. Det säger inget om mig – men det säger en del om hur trygg du är i din egen position. Du borde testa att argumentera mot det jag säger istället för mot den du tror att jag är.

För någon som predikar det mätbara svävar du anmärkningsvärt fritt.

Jag tror vi är närmare varandra än det verkar. Dina pärlor som blir mindre och mindre för att få plats – det är precis min poäng också (men i en annan diskussion). Delningen fortsätter tills bitarna är så små att något händer med själva blicken. Absolut.

Jag föredrar en spiral framför en cirkel. En cirkel snurrar i samma spår – en spiral kommer tillbaka till samma punkt, men på en ny nivå. Och jag tror inte man ska försöka låsa fast något i en absolut sanning, för det är hela grejen: det går inte. Precis som vetenskapen byter modell beroende på vad den vill förklara, måste vi byta förklaringsmodell beroende på var i varvet vi står.

Jag tycker att det är enklast att fånga med metaforer (eller rättare sagt, metaforer är det enda som inte låser fast utan låter hjärnan jobba på det sätt som visar vad man menar, utan ord)

"Sanningen är en levande cirkel –
rörlig, fri och ogreppbar.
Som ett barn som jagar en såpbubbla
vill vi fånga den.
Men handen som fångar är handen som spräcker.
Sanning som hålls för hårt vissnar och dör.
Bubblan kan bara landa
på en stilla, öppen hand.

Du kan inte beskriva något utan att förminska det.
Varje ord fångar en del – och missar resten.
Men symbolen pekar,
och håller ingenting fast.

Vår beskrivning av världen har gått så långt
att vi krympt oss in i våra bitar –
småfisk i medvetandets hav,
där den mindre till slut äts av den större.
Men varje extrem fullbordar ett varv.
Den som delar allt i tillräckligt små bitar
håller till slut helheten i handen –
och upptäcker att blicken kan flytta.

Fången i småfisken, fri i havet.
Samma du."
– https://www.holyparadox.com/sv/chapters/cirkeln

Och kanske är det därför AI känns så laddat just nu. Vi har delat världen ända ner till bitar – bokstavligen. Ettor och nollor. Vi flyttar in i våra skärmar, in i bitarna. Men den första delningen var äldre än så: jag och du. Förmågan att skilja sig själv från världen. Sedan dess har bitarna bara blivit mindre.

Så frågan är inte om delningen fortsätter – det gör den. Frågan är om vi fastnar i småfisken eller upptäcker havet. De som skriker och är aggressiva och tolkar tankar som fysiska angrepp och reagerar därefter är framtidens småfisk. Havet har inget behov av att försvara sig, eftersom det rymmer både fisken och hajen.

Du förblir fången i småfisken när hajen ständigt vakar. Om du provat otaliga gånger att vara fri i havet men ständigt blir bestraffad för det, finns till slut ingen energi kvar att fortsätta försöka.

Det finns fler varianter, att du läst om Platon. Att du läst nån som läst Platon och utvecklat hans idéer. Man kan förstås undersöka verkligheten och dra slutsatser av det. Men även det är ett sätt att utöka sina kunskaper. Men om du inte läst Platon eller om Platon, hur kan du då veta vad han kom fram till?

Pythagoras måste först själv lärt sig matte och funderat över geometriska figurer. Han utbildade sig väl i Egypten och fick till sig den tidens kunskap där. Han inspirerades själv av andra filosofer och matematiker. Sen hade han fel när det gällde annat. Men tror du verkligen att han kommit fram till det, om han växt upp som en obildad bonde, bara genom att tänka själv?

Det med kvantfysiken, går mot det du själv säger. Att man inte kan förklara saker betyder inte, att det inte finns någon sanning, även om man inte vet vad den är. Du har förstås själv läst om kvantfysiken, uppenbart. Utifrån den har du kommit fram till dina åsikter. Utan att läst om den, skulle du inte kunnat skapa den åsikten. Även om den inte är unik. Många som försöker dra långtgående slutsatser utifrån kvantfysiken, till och med sånt som måste ses som religiöst.

Det om betraktande är bara flummigt och säger ingenting. Att man kan se objekt på olika sätt, betyder ingenting. Det är bara ett resultat av hur hjärna tolkar den information som den får. Men objektet är förstås samma. Det förändras inte genom hur man upplever dem. Men i och med vetenskapen och mätningar, kan vi idag se och förstå det Platon inte kunde. Se hans skuggvärld.

Du har inte bemött det jag säger, utan förkastar det bara. "Efterkrigstiden". Det är mer du som följer den. Postmodernismen, som uppstod efter kriget, förkastandet av verkligheten. Narrativet eller orden skapar verkligheten. Alla kan ha sin egen sanning eller verklighet. Men som sagt, det kan man inte alls, bara sin åsikt om sanningen och verkligheten, men har ändå lärts ut som sanningar på högre utbildningar, speciellt sista trettio åren. Men det är bara flum och handlar egentligen om annat, om man sätter sig in i det. Om att utöva makt.

Jag har visst ställt frågor som du inte bemött, som hur kan du ha åsikter om kvantfysiken om du inte läst döda tänkare? Hur kan du ha åsikter om Pythagoras om du inte läst om honom. Hur kan du veta något Platons/Sokrates idévärld. För Platon var förstås starkt påverkad av Sokrates, som han själv tillskriver åsikterna. Så förmodligen var det egentligen Sokrates tankar han själv baserade sina på och från honom kom sedan Aristoteles tankar.

Men ditt "tänka själv" är uppenbart baserat på döda tänkare och motsäger det du påstår om att "tänka själv". Så jag argumenterar nog mot det du säger och har gjort det hela tiden. Du är inte fri från döda tänkare och andras tänkande.

Okej, jag tror jag har både en och två.

Svar på din fråga:
Jag anser mig förstå hur medvetandets struktur har missförståtts, utnyttjats och format den dogmatiska abrahamitiska religionen. Konsekvenserna ser vi idag: krig, inre tomhet, en automatisk tilltro till yttre auktoriteter och en total oförståelse för non-dualistiskt tänkande. Det är ingen liten sak.

Så här:
Upplevelse kräver tre relationer – det som minns, det som är (nuet) och det som blir. Det var denna struktur mystikerna skådade, men den kläddes i dåtidens språk: en far, en son och rörelsen däremellan. Eftersom det patriarkala samhället rådde och medvetandet inte lät sig förklaras enkelt, förenklade man principen genom yttre former (Fadern, Sonen, Anden) Effektivt som pedagogik – förödande som arv. Det som var tänkt att peka inåt mot medvetandets egen struktur började peka utåt. Formen blev bokstavlig, och den ursprungliga förståelsen försvann helt. Plötsligt skulle formen dyrkas och mellan individen och direktupplevelsen ställde man auktoritete, kyrkan och stängde förståelsen. Nu kunde människan kontrolleras.

På tekniskt språk kan man säga att upplevelse är en feedback-loop som matar in föreställningar om dåtid och framtid i nuet.

När denna levande dynamik stelnar till bokstavlig tro på en Far, en Son och en Ande får det ödesdigra konsekvenser. Istället för att se hur allt hänger ihop strider man för Gud mot Satan; det goda mot det onda. Med den uppdelningen kan varje krig motiveras – och har motiverats. Kollektivet har varit förfört i tvåtusen år; det som var avsett att frigöra blev ett redskap för kontroll.

Vi har kört så djupt i diket gällande denna förståelse att ordet "Gud" inte längre går att ta på allvar. Den berättelse som folk bokstavligen tror på anses normalt bara för att den delas av många.

Därför måste allt tänkas om – och förklaras på nytt.

Nej, jag har inte uppfunnit hjulet. Jag har grävt fram det.

Och jag tror inte att det är varje dag någon förklarar vad treenighet EGENTLIGEN betyder.
(Och nej, det är inte religiöst, tvärtom faktiskt!)

Här finns tankarna:

Länkar:
1. https://www.holyparadox.com/sv/chapters/relationer
Kapitlet där modellen byggs: medvetandets tre dimensioner, observatören, och treenigheten som medvetandets förklädda och missförstådda struktur.
2. https://www.holyparadox.com/sv/chapters/parallax
Kapitlet om de två perspektiven: rumtid och tidsrum som samma helhet sedd från varsitt håll.

Förstår du non-dualistiskt tänkande ser du också hur det ger en intuitiv förståelse för kvantfysikens observationsproblem. Det är inte samma sak – men två sidor av samma mynt. De kompletterar varandra på samma sätt som två ögon ger djupseende. Att "bevisa" något för dig är ointressant, för jag ser var du står. Jag förnekar inte vad du ser med ditt ena öga, men du har inte öppnat det andra.

Du fastnar i en klassisk falsk dikotomi av samma anledning – du kan bara se med ena ögat. Och jag undrar vem av oss som faktiskt har mest förståelse för just kvantfysikalisk teori? Att kunna lösa ekvationerna är en sak; att förstå vad de faktiskt betyder för verklighetens natur är något helt annat.

Du utgår från att man antingen läser döda tänkare och kopierar dem, eller så uppfinner man allt ur tomma intet. Hur resonerar det egentligen med förståelsen för superposition?

I en klassisk, mekanisk världsbild måste allt vara antingen A eller B, partikel eller tomrum, kopia eller hittepå. Men superposition visar att ett system bär potentialen för båda innan observationen sker.

Insikt om verklighetens struktur är inte en linjär stafettpinne som skickas från Platon till nästa person. Den är en underliggande potential i själva medvetandet. När Platon eller Pythagoras satte ord på den gjorde de sin observation av bergets geometri. När någon idag känner igen samma struktur görs en ny observation av samma underliggande fält. Att kräva en linjär kedja av "kopierad information" är att tvinga in kvantmekanisk logik i ett klassiskt raster. Du mäter med fel instrument.

När du avfärdar betraktandet som "bara hjärnans tolkning" avslöjar du var din låsning ligger: du utgår från att materia är det primära och att medvetandet bara är en passiv biprodukt. Det är det materialistiska paradigmets standardinställning.

Du har mina svar om du lär dig lyssna och inte ser varje grej som inte överensstämmer med ditt tänkande som ett hot.

Men absolut. Vi kan kalla SANNING för samma sak om vi ställer oss utanför jag och du, subjekt och objekt. Det som ÄR. Tills det observeras...

Det är ett vettigt svar.

Men jag tänker mig att oavsett hur tung situationen är så finns det ett val i förhållningssätt att ta.

I den yttre världen kan man kämpa sig till kunskap (materiell fakta). I den inre världen går det inte – förståelsen kommer när den kommer, och den som anstränger sig för hårt hittar den inte. Utåt vinner man genom att strida. Inåt vinner man genom att sluta strida. Den som strider inombords, får det jobbigt. I det inre vinner man alltså något via kapitulation. Stillhet. Tvärtemot segern i det yttre.

Motsatser som komplement -> upplevelse.
Härifrån utgår nödvändigheten i att förstå både den materiella basen som modell för upplevelse och medvetandet som bas. Väljer vi enbart den materiella basen blir vi mästare på den yttre världen, men vi reduceras till reaktiva passagerare som ägs av strukturer vi inte längre förstår att vi själva upprätthåller. Väljer vi å andra sidan enbart medvetandet riskerar vi att kapa förankringen i den fysiska verkligheten och förlora förmågan att agera, skapa och påverka i den konkreta tillvaron.

Varför spelar det roll? För att den som fattar det kan hantera situationer bättre. Föreställ dig dina tankar som att du sitter i en bur och försöker slå dig ut. Det funkar inte, för buren är inte världen omkring dig utan ditt eget förhållningssätt. Gallren är gjorda av samma sak som den som slåss mot dem: tanke och medvetande. Den lättaste buren är samtidigt den starkaste... Oftast är det inte situationen som håller oss fångna, utan hur vi förhåller oss till den. Slutar du kämpa emot försvinner både gallret och kampen. Vips så är du i havet. eller lillfirren, lite efter eget val.

Det du upplever därute speglar hur det ser ut därinne. Det låter kanske flummigt, men den praktiska nyttan är enkel: i stället för att striden äger dig, äger du striden. Du väljer själv när du tar den – och när du väljer att avstå, för du ser mekanismerna bakom. Folk sitter och kastar bort sitt liv på sociala medier och bråkar med främlingar och bots... ganska talande hur absurt det är. Ändå så är det den här texten som säkerligen anses flummig.

Du ville jag skulle ställa frågor och jag gjorde det. Svarade du på det. Icke sa Nicke.

Att bevisa något är för mig det primära, allting annat är bara åsikter. Du har noll koll. Du skapar en halmgubbe, men förstår faktiskt inte människor. Det är det stora problemet, om jag tar med annat du skrivit. En sorts ideologi du skapat och tror att det är den enda sanningen.

Sen kör du med att de som inte delar dina åsikter ser med ena ögat. Men du kan liksom inte visa att du kan se med båda då. Som nu, när du bara tror saker om hur jag tänker. Men jag har förstås visat att även du läser döda tänkare, nu försöker du går runt det och babblar om annat.

Sen återigen hittar du på om mig. Jag menar inte att man ska kopiera döda tänkares tankar och absolut inte att man uppfinner saker ur tunn luft. Är du dum. Det jag skrivit tidigare är att inget kan uppstå ur tunn luft. Men ur döda tänkares tankar, kan man skapa nya tankar. Du verkar helt borta. Din förmåga att tänka själv, ja till och med att läsa vad andra skriver och förstå det, verkar inte ligga på topp direkt. Kanske förklarar en hel del.

Självklart är det bara hjärnans tolkning, för vad skulle det annars vara? Det är den vi tänker med och det är den som skapar våra upplevelser. Verkligheten är mätbar. Den går att bevisa. Det man inte kan mäta, kan man inte säga är verkligt. Våra upplevelser går inte att säga att de är verkliga. Fysisk smärta finns inte. Man kan inte ha ont i en arm. Det är hjärnan som skapar en upplevelse av smärta i armen.

Sen påstår du att jag skulle uppleva dina tankar som ett hot. Löjeväckande. Dumma, javisst. Men jag debatterar gärna men du verkar bara försöka hitta på saker om mig, helt utan grund och svarar förstås inte på mina frågor. Verkar försöka föra en monolog, snarare.

Jag hade kanske varit naiv nog att dela din uppfattning om jag inte blivit fråntagen allt under extrema förhållanden.
Dina ettor och nollor stämmer inte överens med verkligheten och inte heller in på precis alla fiskar. Upplevelsen av att ge avsmak, där briljerar du.
Återkom när du faktiskt kan läsa känslor.