Citat:
Ursprungligen postat av
EnCarte
Vilken nivå man förlägger sanningen? Nu märks det att du inte är så bra på att tänka själv.
Som jag sa, så finns det bara en eller ingen sanning om samma sak. Då börjar du svamla om vad vissa människor "anser" är sant. Inte vad som är sant och vrida och vränga på sanningen. I knarkarvärden finns bara flum, fantasier och drömmar.
Men utan att läst döda tänkare, skulle du inte kunna debattera det här. Du tar upp saker som inte du har tänkt själv och tror att det kommer från dig, när du tar upp Phytagaros och kvantfysik och kommer inte din idé om skuggvärden från Plato? Hur skulle du kunna ha de idéerna utan att läst döda tänkare eller andra som framfört de åsikterna.
"Hur skulle du kunna ha de idéerna utan att ha läst döda tänkare?"
Det är precis det som är poängen. Pythagoras läste ingen Pythagoras. Platon läste ingen Platon. Mönstren fanns där innan någon skrev ner dem – de som skrev ner dem hittade dem genom att titta själva. Att flera personer oberoende av varandra landar i samma strukturer är inte ett argument mot idéerna. Det är det starkaste argumentet för dem.
Om jag säger något som råkar likna Platon har jag alltså två möjligheter: antingen har jag läst honom, eller så har vi tittat på samma sak. Du utgår från det första. Jag konstaterar bara att det andra är fullt möjligt – och historiskt vanligt.
Men enligt dig är det löjeväckande. Vem är apan i förståelse här? Oftast den otrevligaste.
Sen det här med sanning. Du säger att det bara finns en sanning om samma sak. Visst. Men två ögon som tittar på samma föremål från olika vinklar ser inte olika sanningar – de ger tillsammans djupseende. Yttre förståelse (det mätbara) och inre förståelse (det upplevda) står inte mot varandra. De är två perspektiv på samma verklighet, och den som bara använder ett öga ser plattare, inte sannare.
Ironiskt nog är det fysiken själv som komplicerat din bild av "bara det mätbara". Kvantmekaniken krossade idén att världen är fullständigt beskrivbar oberoende av observation. Mätproblemet är olöst efter hundra år. Bohr, Heisenberg, Wheeler, Wigner – knappast några knarkare – tog alla frågan om observatörens roll på fullaste allvar. Så din position är inte ett vetenskapligt faktum. Den är en filosofisk trosats – en 1800-talsbild av vetenskap som fysikerna själva lämnade för länge sedan.
Frågan är varför den bilden ändå lever kvar. Jag tror svaret är historiskt.
Efter andra världskriget var imperativet att bygga. Att återuppbygga, växa och producera. Den yttre världen var inte bara en prioritet – den var en moralisk nödvändighet. Den inre fick vänta.
Vetenskapen följde samma rörelse.
Och ändå pekade några av fysikens mest skarpsinniga tänkare redan då åt ett annat håll. Planck, Schrödinger och Bohr hade nått fram till gränsen för något som den materialistiska världsbilden inte kunde omfatta. Schrödinger skrev uttryckligen om medvetande och icke-dualism. Planck betraktade medvetandet som fundamentalt – materien, med hans egna ord, som härledd ur det.
Är du smartare än dessa herrar?
Världen fokuserade på annat - och det var väl på sätt och vis väldigt förståeligt.
Det är därifrån din världsbild kommer. Inte från fysiken – utan från efterkrigstidens prioriteringar.
Du har hittills kallat mig dum, knarkare och svamlare, men inte bemött ett enda resonemang eller ställt en enda fråga. Det säger inget om mig – men det säger en del om hur trygg du är i din egen position. Du borde testa att argumentera mot det jag säger istället för mot den du tror att jag är.
För någon som predikar det mätbara svävar du anmärkningsvärt fritt.