Varför kräver inte arbetarna sin rätt idag?

Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?

När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.

Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:

Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.

Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.

Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:

Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.


Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.

Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.

Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.

Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.

Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.

Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".

Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet

Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.

Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.

Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):

En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.

Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.

Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.

Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.


Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?

Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?

Jag tror att det är för att folk har större rörlighet och fler möjligheter idag. Många som är ambitiösa och har talangerna som krävs för att organisera och utmana 'kapitalet' och övermakten är idag medelklass och fokuserar på att tjäna så mycket de kan själva.

Detta gick inte i samma utsträckning förr, när arbetarklassen var stor och medelklassen liten. Således fanns det då en stor mängd drivande ledarfigurer som var fast i samma orättvisa dom alla andra hjon. Då hände det grejer.

Lägg sen till att LO och Socialdemokraterna tagits över av apparatjiker som knappt jobbat en dag i sitt liv och ser ner på arbetare precis som alla andra borgare gör, ja... då blir det som det blir.

Sen är dryga hälften av "arbetarna" feminister (dvs klassförrädare) som skor sig på andra halvans bekostnad.

Arbetarrörelsen är död och begraven.

Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?

När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.

Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:

Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.

Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.

Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:

Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.


Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.

Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.

Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.

Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.

Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.

Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".

Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet

Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.

Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.

Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):

En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.

Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.

Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.

Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.


Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?

Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?

Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?

När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.

Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:

Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.

Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.

Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:

Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.


Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.

Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.

Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.

Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.

Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.

Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".

Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet

Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.

Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.

Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):

En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.

Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.

Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.

Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.


Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?

Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?

Du har helt rätt i analysen av politiken: S-ledningens urvattning av strejkrätten var ett direkt knivhugg i ryggen på dem som byggde partiet. Men frågan kvarstår: Varför finner sig arbetarna i det? Att S och fackbyråkraterna har förvandlats till doftande kontorsråttor är för att fabriksgolven tillät dem att göra det utan konsekvenser. När facktopparna slutade driva klasskamp borde de ha blivit utslängda. Rädslan att "riskera jobbet" är förståelig, men historiskt har ingen arbetare någonsin fått bättre villkor genom att snällt be om lov.

Vänsterpartiet?

AHAHAHAHAAHAHHAHA!!

Ingen står på arbetarklassens sida idag. Vänsterpartiet? De stöder HBTQX, invandrare, bidragsförsörjda och Palestina. Socialdemokraterna är även de ett parti för invandrare och bidragsförsörjda.

De som vänstern tidigare kallade Arbetare och påstod sig stödja och värna kallar de idag ”rasistiska bönder” eller ”svärjevänner”.

Sverigedemokraterna har hittat en annan vinkel för att nå arbetarklassväljarna. De har ställt de svenska arbetarna mot de invandrade arbetarna. På så sätt så har de lyckats få många röster utan faktiskt behöva leverera något på det arbetsrättsliga planet.

Har väl vissa poänger i delar av det du skriver. Men inte ett ord om konkurrenskraft, företagande och marknad. Jobben kommer inte flygande som sparvar utan skapas av företag som går med tillräcklig vinst.

Storföretagen kan lika gärna flytta sin verksamhet om arbetskraften blir för dyr. Vilket redan skett i mycket stor omfattning. Nya företag skapas inte om arbetskraften blir för dyr. Det händer inte alls eller så väljer man ett annat land.

Sunda företag med goda vinster är bra för oss alla. Du får leva med att vissa blir rika och har en i dina ögon osmaklig livsstil. Alternativet är att alla får det mycket sämre och statens intäkter till välfärden minskar.

Du saknar helt det perspektivet. Väldigt typiskt en socialist!

Ingen står på arbetarklassens sida idag. Vänsterpartiet? De stöder HBTQX, invandrare, bidragsförsörjda och Palestina. Socialdemokraterna är även de ett parti för invandrare och bidragsförsörjda.

De som vänstern tidigare kallade Arbetare och påstod sig stödja och värna kallar de idag ”rasistiska bönder” eller ”svärjevänner”.

Det finns bröd och mycket skådespel, som distraherar arbetarna.

Media antingen ägs eller kontrolleras indirekt via giriga miljardärer, Bonnier mfl, som sprider budskapet att folket ska beundra rika, giriga, onda människor som dom själva. Förr ägdes media av facken som hyllade arbetarna... Hyllade vanligt folk.

Svenska fack har idag massor av miljarder kronor i strejk kassa. Dessa pengar är avsedda för att facken ska strejka, för att förbättra villkor åt arbetare. Så varför strjekas det aldrig? Varför växer miljarderna hos facken, utan att användas för att förbättra för arbetare?

För att invandring orsakar konflikt och konkurrens inom den ”lägsta” klassen. Fokus har flyttats från de egna rättigheterna till konflikt mot de nya ”inkräktarna ”.

Ni som snackar om Magdalena Andersson som skäl till detta verkar ha glömt ”Öppna era hjärtan” F.Reinfeldt.

Du har helt rätt i analysen av politiken: S-ledningens urvattning av strejkrätten var ett direkt knivhugg i ryggen på dem som byggde partiet. Men frågan kvarstår: Varför finner sig arbetarna i det?

Visst borde det finnas utrymme för större löneökningar i vissa branscher som verkligen hamnat efter. Vi borde väl kunna ha samma löner som i Norge eller Danmark?

Finns det någon rimlig anledning till att Sverige är Nordens låglöneland? (förutom möjligen Finland i en del fall).

Dags för generalstrejk. Men alldeles för många är inte med i facket så strejkkassan håller inte allt för länge.

Herregud vilket överspänt och högtravande dravel !

Har TS totalt missat att sverige är en del av EU sedan 1995 ?

Om bara en bråkdel av det som han skissar upp som lösning skulle den lilla spillran av svensk
industri ha flyttat till Polen, Tjeckien, Slovakien m.m. för 20 år sedan.

Ingen är tvingad att ha kvar sin produktionsanläggning i landet. Vi har fri rörlighet.

Det är ju därför E4:an dagligen är fylld av Polska långtradare fyllda med gods och varor som
tidigare producerats i Småland och annorstädes.

Ja, om du avskaffar arbetsgivaravgiften. Då får du 31 % löneökning
Danmark har ingen arbetsgivaravgift utan den anställde betalar själv in 8 % av lönen i AM bidrag.

Norge har allt från noll till 14 % beroende på vart du jobbar. Oslo 14 % Tromsö 0 %

Inget land har 31 % som sverige.
Arbetgivarna skiter i om det är lön eller skatt som betalas. Allt är en lönekostnad.

Riktigt bra analys! Det är ju inte som vi lever på 50-70 talet längre då detta tänk kanske var mer applicerbart. Nuförtiden är man mer sin egen lyckas smed och har ju betydligt fler möjligheter att kunna berika sig på egen hand och spelplanen är världen och inte bara sitt land eller ofta lokala bygd som det var tidigare.

Är väl ganska få som är riktiga arbetare nuförtiden och dessa har ju generellt ganska så ok villkor och möjligheter. Blir väl dessutom väldigt tidsödande och krävande om alla dessa ska sätta sig ihop och skapa en marknadsplan, strategier för framtiden, underhållsplan, finanseringslösningar osv