Har ni läst de stora klassikerna?

Den läste jag nu i sommar. Tyckte inte den var så värst bra. Junky är den bästa boken av Burroughs enligt mig. Läste även On the Road av Jack Kerouac.

Andra klassiker jag läst tidigare är Dvärgen av Pär Lagerkvist och Necronomicon av H.P Lovecraft och Den svarta katten och andra noveller av Edgar Allan Poe.

Mhm.

Då landar jag i Bukowski's Post Office, Hubert Selby jr's Requiem for a Dream, så har man klarat av beat.

På svenska tycker jag nog man ska lägga Hjalmar Bergman och Elsa Beskow till listan av klassiker.

Vill man vara storsvensk så givetvis Fältskärns berättelser av Zacharias Topelius.

Ja, Bukowskis Post Office har jag också läst för några år sedan.

Hjalmar Bergman är en klar bildningslucka för mig. Inte läst något alls av honom. Såg lite på Markurells i Wadköping på SvT men fastnade inte. Zacharias Topelius har jag nog inte heller läst...

Tolstoy: bildningslucka igen. Sett filmatiseringar men inte läst en enda bok.
Bara jag som tycker att inledningen till Anna Karenina är lite för snygg för att vara sann?
"Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis."
Catchphrase. Slogan. Så skulle Dostojevskij aldrig ha skrivit.

Främlingen var före sin tid ja. Lite som fransk Dirty realism för tidigt.

Nej, Dostojevskij, liksom hans idol Gogol, hade säkerligen skippat just den raden och gått direkt på de följande raderna där berättaren dyker rakt in i handlingen: "Hos Oblonskijs var allting i oordning" osv. Läs Näsan (av Gogol) som har mängder med roliga och halvt absu''rda vändningar vilka presenteras i en nästan vardaglig ton.

Är du inte lite väl hård och missförstående mot Tolstoj nu? Du tar den inledande meningen å det grövst ur sitt menade sammanhang.

Jag läser det som att Tolstoj delvis ger uttryck för hur en lycklig familj kontra olycklig familj upplever det, inte att det skulle vara en fundamental sanning rakt av. Romanens centrala tema är ju om individens vilja kontra samhällets förväntningar. Men finns en dubbeltydighet i meningen att bli uppmärksam på för att helt tillgodose sig den fullt ut.

Inledningen rymmer nämligen samtidigt en viss sanning, så tillvida att vad som gör en familj lycklig finns det inte ett recept på men det är betydligt mer lättare att strukturera in än det som gör en familj olycklig då den kan gå sönder på så många otaliga sätt.

Nej, Tolstoj var ingen dumskalle och inledningen är betydligt mer komplex än du gör den till. Tvärtom finns det i den något att fundera vidare kring, och det är just vad romanen gör utan att förenkla på vare sig ett socialt stelt eller med någon slags relativiserande låt gå attityd. Dostojevskij hade så klart gett mycket väl godkänt i betyg.

Nej, Dostojevskij hade väl inte börjat med en sån generalisering. Överlag är det ganska mycket "uppförsbacke" för läsaren hos Dostojevskij. Men har snabbgooglat och han tyckte ju Anna Karenina var ett mästerverk så han hade nog inga invändningar mot första raden.



Nej klart Tolstoy inte var någon dumskalle. Dostojevskij kallade Anna Karenina ett ”konstverk utan like i europeisk litteratur” (enligt AI...) Helt övertygad om att han hade rätt. Och att jag skulle gilla romanen om jag läste den. Men... tycker den första meningen påminner om fåniga oneliners. Kanske för att den skramlat runt på internet. ...

Tror jag har svårt för den för att den får lyckan att låta okomplicerad och banal, enkel, olyckan nästan lite intressant.

Många uppfattar nog meningen som lite väl generaliserande, men analyserar man den rymmer den tvärtom något inte alls generaliserande. För en sådan analys behövs ingen avancerad kirurgi, det räcker med att göra ett mycket enkelt snitt vid kommatecknet.

”Alla lyckliga familjer liknar varandra ..,” Liknar alltså, inte att de är likadana. På ytan kan lyckliga familjer se mycket olika ut, men samtidigt liknar de varandra i hur de upprätthåller sin lycka. Receptet för alla lyckliga familjer är om inte helt identiskt så vart fall grundläggande lika i form av exempelvis balans mellan å ena sidan ansvar gentemot varandra och å ena sidan individuell frihet.

Till den andra delen av snittet där det ligger så fint på operationsbordet: ”Varje olycklig familj är olycklig på sitt eget viss.” Det här är också så klart allt annat än generaliserande. Generaliserande hade varit att säga: ”Varje olycklig familj är olycklig för att de si och så.” Nej, de är olyckliga på sitt eget viss utifrån vad som kan vara myriader av anledningar, både logiska som fullständigt ologiska sådan. Kom ihåg i detta också att Tolstoj säger samtidigt inte att olycka i en familj inte kan ha uppenbara skäl som skulle göra vem som miserabel.

Kan man överföra det här på individen: ”varje lycklig individ liknar varandra, varje olycklig individ är olycklig på sitt eget viss.”? Ja, det skulle jag nog våga tillstå. Lycka, kärlek, respekt, det är ganska enkla saker i grunden, men då vi är de omständiga varelser vi är så tja, blir varje familj som individ är olycklig på sitt eget viss. Men samtidigt och åter igen, detta utesluter inte att det också finns sådant som skulle få vem som helst på knä.

Vad övrigt är, meningen rymmer nästan hela Tolstojs egen inställning till livet och hans livsfilosofi, så han ansträngde sig betydligt mer när han utformade den än att han ville han en catchy inledning.

Jag applåderar Tolstoj för att värkt ur sig sin bevingade mening. Tror rent av att den gör mig närmast mållös. Den låter sig i vart fall återkommande smakas på genom livet, sannerligen.

Ska absolut inte tjafsa om den saken.

Du måste utgå ifrån lycka i en rysk 1800-tals aristokratisk mening. Lycka handlar om respektabilitet, heder och trohet mot tsaren och kyrkan, mer än något annat - och att vara lycklig i denna roll. Var sak på rätt plats. Denna lyckan finns bara i en tappning, och handlar absolut inte om individuell frihet i vår moderna svenska mening

Vad intressant. Finns det något av "lyckad" i det? Lycka och lyckas liknar varandra på svenska. Är det vara så på ryska också?
Tolstoy kanske var ironisk. Alla idealiska familjer/lyckade familjer liknar varandra eftersom de lever upp till idealen och är tillfreds med det. (Eller åtminstone: de visar aldrig om de är olyckliga. Personlig lycka/olycka är inom aristokratin helt kopplad till om man är respektabel, visar heder och trohet mot tsar och kyrka osv: neuroser, sinnessjukdomar, m.m syns inte eller påverkar inte familjens yttre status). Som "familjen bra" i rysk 1800-tals aristokratisk mening... Familjer kan misslyckas på flera olika sätt men det finns bara en modell för den lyckade familjen. Den lyckade familjen är lycklig åtminstone utifrån sett. Kan ju vara en sarkasm, även om Tolstoy var konservativ när han skrev Anna Karenina och blev mer radikal senare (eller?).
Det finns många sätt för en aristokratisk familj i Ryssland att spåra ur och bli olycklig men bara ett enda sätt för den att vara lycklig för om något av idealen sviks blir alla olyckliga.
Svamlar jag?

Misslyckad militärkarriär, död i krig, småbarnsdödlighet, sjukdom, förbjuden kärlek, död i barnsäng, pengabekymmer, skörden slår fel och tillgångarna krymper, alkoholism, dueller efter otrohet, elak faster, rebellisk son som blir ateist, förskingring, ogift dotter blir gravid, osv: nu fattar jag meningen. De lyckliga familjerna är de som slipper de tusentals sätt som en familj kan hamna i olycka.