Har ni läst de stora klassikerna?

Tolstoj är inte ironisk, han är retoriskt tillspetsad, men du är ändå inne på rätt spår. Att "slippa undan" har dock även det en annan betydelse än idag. Den förmoderna människan såg familjen som ett litet kungadöme, som ingick i det stora, Ryska imperiet (tsaren kallades kärleksfullt för "lille far"), men allting under denna tid tolkades också utifrån moral och hierarki.

En olycka i det stora, alltså i imperiet, så som att vädret slår fel så att imperiet drabbas av svält, beror på att Gud straffar folket för att de syndar för mycket. Det var tsarens ansvar att få dem att bättra sig.

En olycka i det lilla, alltså i familjen, beror likaledes på ett moraliskt misslyckande: någon är svag, liderlig, lat, korkad, girig, högmodig, vet inte sin plats - och om vi talar om vissa mentala eller fysiska sjukdomstillstånd, är förklaringen inte sällan att personen är under angrepp av onda andar eller Satan själv. Neuroser eller sinnessjukdomar existerar knappt i denna tankevärld.

Olycka är alltså inget man "drabbas av" eller "slipper undan", utan något man skapar själv genom sitt leverne. När tragedier ändå drabbar "goda människor" så förklaras det med att det är en prövning, Guds vilja, och så vidare. Detta blir extremt tydligt om läser citatet i dess sammanhang:


Här förstår du precis vad han menar med olycka: herrn (kungen) har uppvisat moralisk svaghet och hela familjen (riket) börjar kollapsa till följd... Då blir citatet logiskt. Förvirringen över citatet beror på att ni har tolkat "olycklig" utfrån dagens definition, snarare än utifrån vad Tolstoj själv menade med ordet

Ändock, Tolstoj och ännu mer Dostojevskij verkade medan denna syn som jag beskrivit började krackelera. Hela Bröderna Kramazov handlar om just detta, vilket är en av de saker som skapar sådan otrolig nerv och enorm spänning i boken. Det är ett helt imperium som plötsigt tappar tron på sig själv ... och inte långt senare kom revolutionen...

Tack! Läste meningen lösryckt och med för moderna ögon. Lycklig har ju inget med romantisk Hollywoodlycka tomtebolycka eller Instagramlycka att göra och inte ens med uppvisning och det Väst brukar kalla "borgerlig fasad", det är en annan världsbild. Som är på fallrepet när D och T skriver sina mästerverk. Det skiljer sig från protestantismen där individens tro kan frälsa individer eller leda till framgång, som inom kalvinismen, men här hänger världsordningen ihop på ett helt annat sätt. Gud, universum, familjen. Påminner om judendomen och katolicismen?
Bröderna Karamazov var kämpig första gången jag tog mig igenom den. Läst den tre gånger. Men det var några år sedan.kanske dags igen. Men jo borde ta mig an Tolstoj också. Jag har ju försökt flera gånger även med Krig och fred. Men kanske för att jag tycker det påminner om annat man redan läst, stilen för lik artonhundratalsromaner i väst, Dickens eller nåt, ber om ursäkt ifall jag uttrycker mig vanvördigt nu men eftersom det finns så jäkla många klassiker och tjocka är de också brukar jag prioritera dem jag verkligen känner intresse för.

Tack igen på allvar alltså flashback har så mycket intressantare diskussioner än kultursidorna

Riktigt intressant blir det när olycka i den lilla familjen, anses bringa olycka i den stora! Anledningen till att ryssarna blev alldeles utom sig av raseri över Rasputin var inte enbart ”skandalen” i sig, utan att man till viss del härledde förlusterna i första världskriget till ”olyckan” i tsarfamiljen. Denna familj är imperiet, och tsaritsan och tsaren är imperiets föräldrar, men om hon är en sköka och han en hanrej, så drabbar också olyckan hela imperiet: armén hamnar i olag, kriget förloras.

Självklart fanns det folk som inte gjorde kopplingen, och det är inte helt taget ur luften i hur det påverkar manskapets moral och så vidare, men poängen här är att kopplingen Gud -> tsarfamilj -> imperium -> familjefar -> vanlig familj inte ansågs social eller ens ekonomisk utan spirituell, rentav metafysisk.

Ja, det påminner om alla de förmoderna trossystemen, eftersom de representerar en världsåskådning som kom före individualismen. Sedan kom protestantismen och introducerande religiös individualism, och synen började förändras, men det tog många hundra år innan ”riket som familj”-tänkandet försvann. Den bytte skepnad flera gånger på vägen. Såväl socialdemokrati och nazism bytte den aristokratiska aspekten mot vetenskap eller mysticism, men såg fortfarande nationen och folket som ”en enda organism”. Det var inte förrän på 60-talet, som individualismen verkligen slog igenom.

Jag älskar Tolstoj - han är min absoluta favoritförfattare - men Krig och fred är inte för alla. Boken är i princip hundra små noveller i en och samma historia. Kriget och freden är de verkliga ”huvudpersonerna”. Det är en massa namn och en massa historiska händelser som Tolstoj utgår ifrån att man som läsare har koll på - de som han vände sig till kunde säkert varenda liten skärmytsling - men vi behöver Wikipedia till hands för att sätta alla figurer och fältslag i kontext. Annars blir allt en enda röra. Det är den historiska utvecklingen (krig -> fred -> krig) som ger boken struktur. Är man intresserad av detta är boken ett absolut mästerverk, ett av de absolut största i människans historia, i min mening. Du följer bokstavligen Kriget och Freden i deras mänskliga essens

Anna Karenina är mer lättillgänglig, mer som en traditionell kärlekshistoria, och precis lika bra utifrån det ämne som den handlar om

Fast just den översättningen är fantastisk. Hon använder antagligen varenda fransk låneord som finns i svenskan så hon får med sig lite av språket.

Tror var ett misstag om man inte är extremt bevandrad i engelska.

Den första versionen som Mary Shelley skrev ensam utgavs utan angiven författare 1818. Åren därefter gjorde flera teatrar piratversioner där handlingen gjorts om för att vara mera säljande och saker som var kontroversiellt för kristna togs bort. 1831 kom en ny version ut där hon är angiven som författare, men där maken och kanske även andra hjälpt till och fått inspiration av piratversionerna.

Jag har läst båda böckerna men det är ett tag sen nu. Minns dock att i boken från 1818 så skildras Frankensteins skapelse ungefär som en missbildad ”son” som ”pappan” och samhället inte vill veta av. I versionen från 1831 är han dock ett ganska opersonligt monster. Så originalversionen är mer psykologiskt djup medan den andra versionen är klyschigt ond vs god.

Jag har läst en del riktigt klassiska beroende på hur man ser det. Snorres edda, stora eddan och Njals saga. Ska ta mig an illiaden och odyssen vid tillfälle.