Vilka datorspel nutida och dåtida är uppenbart politiska?

Absolut! Seriens överlägset bästa titel är enligt mig far cry 2. Att det utspelar sig i ett korrupt afrikanskt land med blodsdiamanter, malaria och klanstrider kändes verkligen nytänkande och spännande när det släpptes.

Hur står sig tvåan idag? Jag tänker främst spelmekaniskt, för handlingen låter ju fullkomligt lysande! Geminis sammanfattar bland annat så här:

Inga enkla hjältar: Du spelar som en leksoldat (legosoldat?) där alla sidor är korrumperade, hänsynslösa och enbart drivs av makt och pengar.

Krigets fasor: Spelet undviker glorifiering och skildrar istället ett nihilistiskt och klaustrofobiskt helvete där varken ideologi eller moral spelar någon roll.

Pang pang i ett nihilistiskt helvete utan hjältar? Eh, ja tack!

Helt jävla okej fortfarande.

För mig väger en del nostalgi in eftersom att jag spelade det när det släpptes (och har fortsatt göra så till och från sedan dess). Men med det sagt så tycker jag nog det står sig om man är beredd att ha överseende med vissa aspekter som inte åldrats så bra.

Det finns ett gäng spelskribenter och forum som kultförklarat spelet och för diskussioner om hur man kan förhöja spelupplevelsen genom olika builds, taktiker och regler, för att göra det roligare att spela om eller introduceras till, såsom permadeath, stealthspel och annat.

Om man har överseende med vissa tradiga moment (som onödigt många checkpoints) så är det lätt att förälska sig i stämningen och världen. Ge det en chans och testa att spela stealth under din första runda vettja!

Jag är ingen fan av Far Cry-serien, men jag gillade Far Cry 2 när det begav sig. Det har en speciell stämning som jag inte tror att något modernt spel sedan dess har lyckats fånga. Med moderna ögon kan det nog framstå lite tomt och öde, men det behöver inte vara något dåligt. Det gör att det känns mer realistiskt, och stärker inlevelsen att det inte känns som man är på Far Cry Mountain på typ Disney Land där det finns en ny attraktion runt varje hörn. Sen kan jag inte prisa interface-designen nog. Det är med Far Cry 2 som det peakade för genren, och därefter har det gått utför. Det fanns inte något HUD-interface, eller magisk röntgensyn, utan mycket av informationen som man behövde som spelare om ens hälsa, position och liknande visualiserades diegetiskt, alltså som ting som är "verkliga" inom spelets värld, som en fysisk karta som den spelbara karaktären håller i handen, och om man ville veta hur många kulor man hade kvar i magasinet så var det något man skulle ha hållt räkning på, för det finns inte magiska kulräknare på pistoler och gevär.

Men även om det är lite öde, så är det fortfarande ett vackert spel, och det är också väldigt imponerande dynamiker som saknas i moderna spel, när storstudiorna har insett att de inte behöver lägga en förmögenhet på att skapa en så realistisk simulator av spelvärlden som möjligt, med komplexa vatten-, väder-, dygns-, fysik-, förstörelse- eller eldsystem, när det duger om det bara ser bra ut på stillbild typ.

Fiendernas beteende och AI är inte heller den bästa, och strider kan bli ganska repetitiva.

Sen stämmer det att det är mörkt. Det bygger på boken "I mörkrets hjärta" (edit: inte hjärna, lol) (samma bok som Apocalypse Now baseras på), och har ungefär samma story. Man är från början en agent eller special forces-soldat, eller något, som reser till en fiktiv afrikansk stat för att lönnmörda en mäktig krigsherre. Men kort efter man har kommit dit drabbas man av malaria, och blir sängliggande en lång tid på något improviserat hotell (typ hemma hos ens chaufför eller något sånt), och under tiden man ligger där hjälplös sker det en statskupp och utbryter inbördeskrig och landet blir en fallen stat, där olika fraktioner krigar om herraväldet. Ens vårdare går igenom ens packning och hittar ens typ CIA-dokument, planer på mordet, osv och tjallar till "Kurtz" (eller vad nu hans motsvarighet i spelet nu heter) så ens måltavla blir varse ens planer. Och han besöker en vid sängen, ger en en vänlig varning, och lämnar därefter. Sen när man blir frisk nog att stå på benen så måste man försörja sig och hitta en väg till ens måltavla. Man kan inte fly, för man saknar sitt pass, pengar och identitetshandlingar man reste dit med. Så man måste försöka smälta in bland och låtsas vara en av alla legosoldaterna som hänger på puben, vilka verkar vara opportunistiskt ditresta exmilitärer som planerar att kapitalisera på inbördeskriget, och de jobb som står till buds är olika sabotagejobb, stölder eller mord de olika stridande fraktionerna riktar mot varandra.

Inom kort så är man inte bättre, moraliskt, än den man är utsänd för att eliminera. (Och jag kan minnas helt fel, men jag har för mig att man på slutet kan välja att ansluta sig till "Kurtz" eller att mörda honom.)

(Obs, allt det här är fritt från minnet, så jag minns troligen mycket fel, så ta med många nypor salt.)

Men med allt detta sagt så vet jag inte om jag skulle säga att det är ett politiskt spel, för det politiska är mer set dressing, utan mer en berättelse om moraliskt förfall.

Commando Libya på C64 är ju så här i efterhand tämligen politiskt. Jag minns bara att jag var runt 8-9 bast och tyckte det var ball att skriva sina initialer på high score-listan medelst giljotin. Eller att bonusbanan var att meja ned fastbundna Gaddafi-anhängare.

https://www.lemon64.com/review/commando-libya/220

Hmm jag tolkar DE mer som en politisk kommentar över hela Europa inte bara Sovjetsamhället, du har de fyra ideologierna Kommunism, Fascism, Ultraliberalism och Moralism som står i kontrast till varandra.

Däremot håller jag med om att Revachol har starka drag av Sovjet/Östeuropa och tiden efter kommunismens fall. Men staden går också att läsa genom andra europeiska erfarenheter. Den skulle exempelvis kunna påminna om Berlin efter nazismens fall: en besegrad och traumatiserad stad vars gamla politiska ordning har krossats och som därefter hamnat under främmande makters kontroll.

Med det sagt så är nog Disco Elysium det klart mest politiskt präglade spelet jag spelat.

Jag får erkänna att jag inte har kommit särskilt långt.

Det är segt som sirap, men jävligt roligt. Har inte skrattat så gott åt ett dialogträd sen LucasArts glansdagar, och då är DE ändå det mest politiska spelet i tråden.

Tydligen nån estnisk författare som har skrivit manus. Robert Kurvitz. Skulle gärna läsa hans bok, The Sacred and Terrible Air, men den verkar inte helt lätt att hitta.

Att du ännu återkommer till det är ju ett gott betyg. Slår nog till nästa gång det dyker upp på Xbox-rean. Lägger stealth på minnet. Tack för tipset!


Asså jag älskar ju Far Cry 4 och i synnerhet HUD och röntgensyn, men att sånt saknas var precis den info jag eftersökte. Får spela det som en fristående enhet istället för ett Far Cry-spel, annars är väl risken stor att det slutar i besvikelse.

Stort tack för din utförliga beskrivning!

Nej det är långtifrån ett spel för alla, men jag tycker alla som är intresserade av historia, filosofi och politik bör i alla fall prova spelet.

Humorn är både briljant och hänsynslös.

Jo, segt som sirap men jävligt roligt är helt klart en schysst beskrivning.

Jag har för mig att hela teamet är från Estland. Boken finns som pocket för 122 spänn på Amazon.