Varför kräver inte arbetarna sin rätt idag?

Industrin och det tunga arbetet har inte försvunnit, det har bara effektiviserats. Svenska arbetare producerar idag mångdubbelt mer värde per timme än på 1970-talet. Att vi skulle ha världens högsta löner är en ren skröna. Varje industriarbetare, undersköterska och lagerarbetare blir rånad på rättmätiga lön varje månad till förmån för utdelningar och VD-bonusar. Service- och vårdsektorn ÄR den nya arbetarklassen, och där är lönerna långt ifrån några "världsledande" nivåer.

Att kapitalägarna och politikerna har monterat ner Folkhemmet, flyttat pengar till Monaco och importerat billig arbetskraft för att pressa ner lönerna är inte orsaken till att vi ska ge upp, det är resultatet av att arbetarrörelsen slutat ta strid. "Multikulturen" och split-och-härsk-politiken fungerar BARA så länge arbetare ställs mot arbetare istället för att gå samman mot dem som faktiskt håvar in vinsterna. Söndra och härska är kapitalets äldsta trick i boken.


Svensson har glömt bort att han äger det ultimata påtryckningsmedlet: att stänga av strömmen, stoppa transportsystemen och låta fabrikerna och hjulen stå stilla. Kapitalet fryser till is den sekund produktionen stannar. Det är inte påtryckningsmedel som saknas, utan klassmedvetande och organisering.

Sluta lura er själva med att det "inte finns några arbetare kvar" eller att det är kört. Så länge du säljer din tid och kropp för en lön och en VD tar vinsten av ditt arbete till sin bonus, tillhör du den plundrade klassen. frågan kvarstår: När tänker ni kräva tillbaka pengarna?

Färre arbetare per produkt betyder inte mindre betydelse. Tvärtom: när färre personer styr en större och mer avancerad produktion blir varje enskild arbetares ansvar och sårbarhet oändligt mycket större. Stannar en modern automatiserad fabrik eller en digital logistikkedja på grund av att arbetarna lägger ner arbetet, stannar hela samhället direkt. Betydelsen har alltså ökat, inte minskat.

Byråkratin du nämner är New Public Management (NPM). Det var en borgerlig reform skapad av och för kapitalägarna för att förvandla skola, vård och omsorg till en vinstdrivande marknad.

För att det privata kapitalet skulle kunna plocka ut skattefinansierade vinster krävdes en enorm apparat av upphandlingsjurister, HR-strateger och pinnjagande kontrollanter. Det är kapitalets egen marknadsmodell som skapat byråkratimonstret och sugit ut resurserna från dem som faktiskt gör jobbet på golvet.

Problemet är inte att arbetarna saknar kunskap, de kör ju redan hela verksamheten varje dag. Problemet är att bankerna aldrig lånar ut miljarder till ett arbetarkooperativ. Riskkapitalister investerar bara där pengar ger rösträtt och makt. Kapitalsystemet är byggd för att göda ägare, inte för att släppa in dem som faktiskt utför jobbet.

Det var också därför jag nämnde löntagarfonderna i trådstarten. Hade vi haft kvar dem hade vi arbetare ägt de svenska företagen idag, istället för USA, Kina med flera. Och vi hade kunnat stoppa kapitalflykten



I detta fall är det alla som får en lön som ligger under Topp 1% (85 000–90 000 kr.).

Problemet med jobben inom offentlig sektor med pissarbetsmiljö, pissvillkor och pisslöner är att en majoritet av svenska befolkningen under 20 år röstat för skattesänkningar. (Att folk sen har mage att gnälla på att saker och ting inte fungerar, men det är en annan diskussion).

Om de anställda inom offentlig sektor organiserat sig på riktigt, där har du kraften i en del av arbetarklassen idag. Problemet är bara att om dom väl gör det och börjar sätta ner foten kring sin arbetsmiljö, schemaläggning, inhopp, pusslande osv (för det är inte lönen som är huvudproblemet där, visst, många förtjänar bättre betalt, men prio ett för dom yrkena är bättre arbetsmiljö, fler kollegor, och mer makt över sin arbetssituation). Då kommer patienter och brukare fara illa och i värsta fall dö. Det är just därför dom inte organiserar sig och börjar protestera. (Att kommuner och regioner är väl medvetna om detta gör det ännu fulare, det är också därför arbetsgivare kunnat pressa situationen så långt åt fel håll).

Lite tröttsamt att höra att jobben inom offentlig sektor skulle vara så dåliga det är ju ofta en säker, stabil och planerbar verksamhet. Lönerna kanske inte är så höga men finns OB och olika tillägg som kan få upp det ganska så bra. Många verksamheter verkar också snarare ha för många anställda men man ska alltid klaga. Egentligen vore det bättre att börja kanalisera ut arbetet till anhöriga som förmodligen kan göra det betydligt billigare och bättre.

Det fetade är sant. Och då ska vi även komma ihåg att många av industrijobben har mycket bättre social och organisatorisk arbetsmiljö med mera än många låglöneyrken inom offentlig sektor. Skyddsombudens roll är i regel också mer respekterad inom industrin än inom exempelvis äldreomsorgen.

Problemet är att offentlig sektor bärs upp av kvinnors dåliga samvete. Och så har det varit länge. Om vi jämför industrin och vården; om en anställd inom industrin har jobbat 10 timmar och chefen säger i arbetspassets slut "ojdå, Petter kom inte in idag, så du måste stanna och ta nästa skift också" och om detta hände oftare och oftare tills det sattes in i system hade någon eller flera protesterat ljudligt. Och det "värsta" som hade kunnat hända om någon sa "nej tack, jag kan inte ställa upp" är att produktionen minskat eller legat nere.

Jämfört med vården där man hela tiden har "ja... om inte jag jobbar ett pass till så kanske patienter dör och mina kollegor får springa fortare" i bakhuvudet. Och att personal inom vården bryter mot arbetstidslagen, veckovila och dygnsvila, händer hela tiden. Varje dag. Regioner betalar viten efter viten för att dom brutit mot detta. Eller arbetsplatser som tillämpar direkt hälsofarlig schemaläggning som ALDRIG hade accepterats inom industrin. Fast man vet att det är ohälsosamt då den anställde får noll återhämtning. Eller minutstyrningen inom hemtjänsten, där det på minuten är beräknat hur länge du får vara hos en brukare, och sen ska du ta dig på 2 minuter till nästa brukare som är fyra kilometer därifrån. Och dom här jobben utförs med en enorm konstant samvetsstress hos personalen.

Problemet med jobben inom offentlig sektor med pissarbetsmiljö, pissvillkor och pisslöner är att en majoritet av svenska befolkningen under 20 år röstat för skattesänkningar. (Att folk sen har mage att gnälla på att saker och ting inte fungerar, men det är en annan diskussion).

Om de anställda inom offentlig sektor organiserat sig på riktigt, där har du kraften i en del av arbetarklassen idag. Problemet är bara att om dom väl gör det och börjar sätta ner foten kring sin arbetsmiljö, schemaläggning, inhopp, pusslande osv (för det är inte lönen som är huvudproblemet där, visst, många förtjänar bättre betalt, men prio ett för dom yrkena är bättre arbetsmiljö, fler kollegor, och mer makt över sin arbetssituation). Då kommer patienter och brukare fara illa och i värsta fall dö. Det är just därför dom inte organiserar sig och börjar protestera. (Att kommuner och regioner är väl medvetna om detta gör det ännu fulare, det är också därför arbetsgivare kunnat pressa situationen så långt åt fel håll).

Fast arbetare inom kritisk automatisering brukar ha bra arbetsvillkor och löner. Krånglar man för mycket finns alltid risk för ytterliggare rationaliseringar eller att verksamheten flyttar.

Tror du glömmer bort att byråkratin också skapar en massa jobb åt väljarna som efterfrågas, ganska få som är lämpade för fabriksjobb eller har lust att jobba där.

Det finns ju ändå en massa kooperativa företag, offentlig verksamhet som mer eller mindre styrs av de anställda. Detta verkar fungera bättre inom mer förutsägbara verksamheter som polis, militären, politiken, vård, skola och infrastruktur och bedrivs ju till stor del därifrån.

Det är väl mer inom kunskapskrävande och snabbt föränderliga områden där det privata visat sig vara mer livskraftigt?

För att topparna i fackförbunden äter o dricker med politikerna.
Hand i hand hoppar de runt. Varför skulle de bry sig om arbetarna?
Det viktiga är att man bedriver lyxkrogar och knepiga semesteranläggningar utomlands.
Som topparna kan besöka då, inte vanliga medlemmar.

Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?

När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.

Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:

Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.

Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.

Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:

Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.


Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.

Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.

Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.

Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.

Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.

Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".

Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet

Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.

Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.

Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):

En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.

Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.

Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.

Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.


Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?

Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?

Den svenska arbetarklassen har övergivits av sina politiska allierade, främst Socialdemokraterna. Det är idag extremt svårt att nyttja strejkrätten, fackets enda vapen för att på allvar hävda sin rätt. Denna inskränktes av Stefans Löfvens regering. Arbetarklassen avväpnades av sina egna allierade som sedan övergav dem.

Det är egentligen bara Vänsterpartiet som på allvar står på arbetarklassens sida idag och många i arbetarklassen är obekväma med Vänsterpartiet och vill inte rösta på dem.

Arbetarklassen har det tillräckligt bra för att inte vilja riskera sina jobb genom att strejka vilt och den lagliga strejkrätten kommer de inte kunna nyttja så länge som Socialdemokraters svek fortsätter.

Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?