8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Kan du ge en länk för alla som inte använder dessa plattformar?

Det går inte att dela via länk, men det går att lät att hitta den 24:e juli

https://www.facebook.com/falletelsa

Svara på det här då, Örebro kommuns PR-bot: Vad var det för "fog" i att förbjuda Elsa att prata med sina syskon och familj annat än via handskrivna brev?!

Sluta kalla det för en "brister i dokumentationen"! Det är inte en liten brist, det är ett grovt tjänstefel och ett uppenbart plågeri av ett oskyldigt, sjukt barn!

Att du fortfarande sitter och försvarar soc när de utsatt ett barn för den typen av isolering visar bara hur cynisk din argumentationslinje faktiskt är.

Pinsamt är bara förnamnet!

Jag tror fortfarande att vi pratar om två olika saker. Om Elsa inte fick ha kontakt med sina syskon på ett sätt som senare bedömts fel, eller om umgängesbegränsningarna varit oproportionerliga, så är det naturligtvis mycket allvarligt och ska granskas.

Men det besvarar fortfarande inte den fråga jag ställde. Jag efterfrågade stöd för påståendet att själva grunden för LVU saknade fog.

För mig är det två olika bedömningar. Man kan kritisera hur ett ärende har handlagts utan att därmed ha visat att det aldrig fanns ett skyddsbehov från början.

Jag tycker fortfarande att både myndigheternas agerande och föräldrarnas agerande måste kunna granskas. Föräldrarna var dessutom personliga assistenter med en central roll i den dagliga vården och rapporteringen kring Elsas tillstånd. Den delen måste också kunna diskuteras.

Min utgångspunkt är inte att försvara någon myndighet. Tvärtom tycker jag att rättssäkerheten kräver att alla delar granskas men också att man håller isär olika frågor och inte drar längre slutsatser än det finns stöd för.

Man kan säga att fog saknades eftersom det inte fanns någon fakta som motiverade omhändertagandet.

Du upprepar samma spruckna skiva om och om igen: "Man måste skilja på handläggning och grund för LVU".

Nej PR-boten, i en rättsstat går de inte att skilja på! Om underlaget som skickas till domstolen är stympat, mörkar friande uppgifter från läkare och exkluderar att sjukvården tog tillbaka delar av sin anmälan, då FINNS DET INGEN LAGLIG GRUND för beslutet. En domstol kan inte magiskt fatta ett korrekt beslut om de matas med vinklad och censurerad information.

Att du dessutom avfärdar att ett litet sjukt barn isolerades från sina syskon och bara fick skriva handskrivna brev som "en umgängesbegränsning som ska granskas" avslöjar hur cynisk din argumentation är.

Och att du fortsätter drar upp föräldrarnas roll som assistenter: Polisen utredde och lade ner förundersökningen helt. Sluta kasta ut villospår för att flytta fokuset från att socialtjänsten begick grova felsteg och undanhöll sanningen.

Läs istället den externa utredningen, så förstår du varför den mörkades.

Hejvardaghej vill försöka vända på bevisbördan...

Känns som soc modus operandi. Om föräldrar inte kan bevisa att de inte misshandlat ett barn ska det omhändertas. (Och hur bevisar man något sådant? Det går ju bara i yttersta undantagsfall.)

Tack för rimliga inlägg. Jag håller helt med om att man måste kunna skilja på sakerna här… och att två fel blir inte rätt. Att socialtjänsten gjort fel (allvarliga, grova fel) innebär inte att barnets vårdnadshavare inte också gjort fel. Samma sak med vården

Vi kan, och bör, kritisera och granska socialtjänsten - och vården.

Men nej, till er andra som påstår att ”det är bevisat” att det ej fanns fog för LVU, det framkommer inte på det sättet ni beskriver. Ingenstans faktiskt.

Den här boten argumenterar ungefär som att Lex Sarah-utredningen och den dolda externa utredningen inte fanns.

Personen bakom boten får nog se över promptarna lite bättre, för det här är riktigt pinsam myndighetspropaganda.

Eftersom du med flera verkar vara okapabla att ta till er vad som finns där ute i form av externa granskningen och Lex Sarah-anmälan. Här är innehållet kring just "LVU-foget" du eftersöker: (varning för att AI-transkription från bilderna av Lex Sarahn).

Inkommen oro, val av omedelbart skydd och efterföljande omprövning
Iakttagelser
Ett omedelbart omhändertagande enligt 6 § LVU fattades den 10 juni 2025. Det byggde på
den ena av de två anmälningar som kommit in, den från barnskyddsteamet, där mamman
misstänktes för barnmisshandel genom att förfalska A:s symtom. I anmälan förde en läkare
fram en hypotes om att mamman, när hon fick kännedom om anmälan, skulle kunna framkalla
livshotande symtom hos A, eftersom A hade infarter direkt till blodbanan. Hypotesen var ett
antagande om vad mamman skulle kunna komma att göra; det fanns inte någon sådan tidigare
historik eller något annat som indikerade att detta skulle ske. Den andra anmälan, från
vårdpersonal i Örebro och Uppsala, angav inget akut hot.
Innan beslutet fattades hade socialtjänsten inte pratat med föräldrarna. Den akuta oron gällde
enbart mamman. Anmälningarna innehöll ingen oro för att pappan skulle utgöra en risk utan
tvärtom rekommenderade sjukvården att han skulle vara mer delaktig.

Föräldrarna är separerade men har gemensam vårdnad, så pappan var redan vårdnadshavare
för A. När pappa frågade varför A inte kunde bo hos honom, fick han svaret att bedömningen
gjorts utifrån anmälningarna, alltså uppgifter som gällde mamman. Att A skulle kunna bo hos
pappan prövades inte; i stället valde man att fatta beslut om vistelse på hemlig ort och total
umgängesbegränsning även från honom.
Bilden förändrades under utredningens gång. Det kom fram uppgifter som talade för att en
mindre ingripande insats kunde prövas.
A angav vid samtliga samtal att mamman tagit väl hand om henne och jourhemmet beskrev
ett barn som åt och var aktivt. Ett barns positiva beskrivning av en förälder kan tolkas som
lojalitet, men den kan också vara riktig. Det avgörande är att uppgiften prövas. Här redovisas
den i utredningen, men det framgår inte att den vägts mot annat material eller att ex
lojalitetsfrågan övervägts.
Båda föräldrarna erbjöd sig att placeras tillsammans med A på utredningshem. Pappan uppgav att han gjorde vad som helst för att få träffa sin dotter, och mamman efterfrågade själv en
sådan placering där föräldraskapet kunde iakttas dygnet runt för att pröva om det var så
avvikande som beskrivits. Mamman var öppen för att A kunde bo hos pappan på heltid.
Föräldrarnas förslag avslogs. Utredningen angav dels att utredningshem syftar till att utreda
brister i den grundläggande omsorgen, vilket ärendet inte gällde, dels att gemensam placering med en vårdnadshavare inte kunde ge A skydd, eftersom varje möte med en förälder i sig
innebär påverkan.

Den 28 juli 2025 avfärdade förvaltningsrätten påståendet om misshandel och angav att inget
annat framkommit än att mamman agerat med barnets bästa i åtanke. Vården fastställdes i
stället på brister i omsorgen. Den fråga ett utredningshem hade kunnat belysa. Vad de
bristerna bestod i var i huvudsak att mamman genom sina symtombeskrivningar påverkade
sjukvårdens beslut så att A fick insatser vars nödvändighet inte kunde fastställas, och att
sjukvården inte fick tillgång till A:s egna beskrivningar. Utredningen hade inte utrett
omsorgen – tvärtom angav den uttryckligen att ärendet inte gällde brister i den grundläggande
omsorgen och använde just det som skäl för att avfärda utredningshem, den placering som
hade kunnat pröva omsorgen. Motiveringen för att utesluta frivilliga insatser, att ärendet
gällde misshandel, kvarstod inte. Skälen för fortsatt tvångsvård prövades inte på nytt.
Föräldrarna överklagade domen. Under processen mot kammarrätten framkom att en av de
uppgifter som misstanken byggde på var oriktig.
Grunden för omhändertagandet var misstanken om att mamman förfalskade A:s symtom och
drev fram vård som A inte behövde. En del av det som lades fram gällde A:s trötthet och
mående. Mamman beskrev A som trött och kraftlös och efterfrågade mer vård, medan
sjukvården inte bedömde henne som så medtagen. Att mamman beskrev A som sämre än hon
ansågs vara var ett av skälen till att hennes beskrivningar uppfattades som överdrivna.
Den bedömningen byggde delvis på A:s näringsintag. A fick näring via ett dropp direkt i
blodet, och vårdens anmälningar, referenssamtal, journaler och intyg beskrev det som att hon
fick total nutrition via dropp, alltså att droppet gav henne hela dagsbehovet av näring. Detta
beskrevs samtidigt som livshotande på sikt, med risk för leverskador, blodförgiftning och för
tidig död, och som ett tecken på onödig och överdriven vård. Fick A allt hon behövde den
vägen borde hon ha haft tillräckligt med energi, och när mamman ändå beskrev henne som
trött och kraftlös framstod beskrivningen som orimlig.

En beräkning av specialistläkare, daterad den 19 september 2025, visade att droppet i själva
verket gav omkring 40 procent av A:s beräknade energibehov. Det var alltså inte fråga om
total parenteral nutrition; resten var A beroende av att få i sig genom att äta. Åt hon inte
tillräckligt fick hon för lite energi, och för lite energi gör att man blir trött och kraftlös.
Mammans beskrivning av ett trött och medtaget barn var därmed förenlig med hur läget
faktiskt kunde vara, och inte nödvändigtvis en överdrift.

Den felaktiga bilden av näringen var inte enbart familjens. Vårdens eget underlag beskrev
näringen som total, och den behandlande läkaren kunde i referenssamtal våren 2026 inte svara
på om dosen någonsin legat på 100 procent, uppgav att det var Uppsala som hanterat
mängden, var osäker på om och hur den justerats, och kände inte till några dokumenterade
näringsberäkningar. I samband med näringsuträkningen inför kammarrättsförhandlingen har
sjukvården gjort gällande att föräldrarna hela tiden känt till att droppet inte gav full näring,
men något stöd för det finns inte i underlaget – tvärtom beskriver journalanteckningar, intyg
och anmälningar genomgående näringen som total. Föräldrarna har därtill pekat på att
behandlande läkare tidvis ordinerat "tarmvila", att A inte skulle äta alls, vilket torde förutsätta
att droppet ansågs täcka hela näringsbehovet eftersom det annars skulle innebär att läkaren
ordinerat svält.

Socialtjänsten, som hade grundat sin oro delvis på sjukvårdens uppgift, kunde inte känna till
det här felet tidigare. Men när det framkom i september 2025 att en av de uppgifter
misstanken vilade på var oriktig, gjordes ingen ny bedömning av A:s vårdbehov eller av de
begränsningar som gällde – trots att den uppgift som delvis burit bilden av en akut och
livshotande situation visat sig överdriven.

Bedömning
Ett omhändertagande och de begränsningar det för med sig, ska inte vara mer ingripande än
vad ändamålet kräver. Man ska välja den minst ingripande åtgärden som ändå ger tillräckligt
skydd, och ju mer ingripande en åtgärd är, desto starkare skäl krävs och desto tätare måste den
omprövas (Proportionalitetsprincipen i FL § 5, LVU § 1).

Vår bedömning är att man valde de mest ingripande åtgärderna direkt, utan att först pröva om något mindre ingripande hade varit tillräckligt. Placering hos pappan eller på utredningshem
hade svarat mot den risk man såg, men inget av det prövades. Begränsningarna kvarstod
därefter oförändrade trots att grunden för vården försvagades i flera steg.
Ingen ny bedömning gjordes vid något av dessa tillfällen. Vid varje tillfälle då ny information
kom fram, fanns det utrymme att lätta på åtgärderna, det gjordes inte.
Socialtjänsten har till uppgift att säkerställa barns skydd, vilket kan behöva ske med stöd av
LVU. Men vi har hela tiden en skyldighet att arbeta för att barnet ska kunna komma hem
vilket framgår av förarbetena till LVU-lagstiftningen (Prop. 1989/90:28 (s. 87–88, 118). Vi
kan inte se att något arbete bedrivits för att A skulle kunna återförenas med sin familj. Efter
att misshandelspåståendet avfärdats av Förvaltningsrätten, uppgiften om näringsdroppets oriktighet inkommit och omsorgsbristerna förblivit outredda, framgår det inte av handlingarna
vilken risk vården skyddade mot.

Forts..


Grunden för placeringen
Iakttagelser
Skälet för att A skulle hållas avskild var att hon skulle vara opåverkad. Det antagandet kommer från ett referentsamtal med överläkarna XXXXXXXXX som angav att behandlingen och vården av ett barn med A:s diagnos är helt beroende av kommunikationen med vuxna i barnets närhet, och att risken för barnmisshandel via sjukvården därför är högre än vid mer mätbara sjukdomar.

Socialtjänsten återgav det resonemanget nästan ordagrant i sin analys och drog slutsatsen att
varje kontakt oundvikligen utsätter A för påverkan.
Utredningen slår fast att kontakt med en förälder innebär påverkan. Det anges att "att möta sina föräldrar är i sig något som kan komma att påverka A och hennes förmåga att ge vården objektiv information", och att det är "oundvikligt att A då utsätts för påverkan". Vad påverkan består i, hur den skulle uppstå eller hur omfattande den vore anges inte. Det prövas inte heller om påverkan skulle kunna uppstå vid kontakt som sker under insyn/övervakning. Det anges även att all kontakt innebär påverkan, men inte varför en mindre ingripande placering — hos pappan, i nätverket eller på utredningshem — inte skulle kunna ge tillräckligt skydd.Antagandet är en klinisk bedömning från två läkare i ett referentsamtal. Det knöts i utredningen inte till någon evidens. En annan bild fanns inom samma vårdteam: den barnkirurg som opererat A såg operationerna som teamets gemensamma, medicinskt motiverade beslut och var aldrig orolig för att mamman skulle skada A. Att bedömningen var omtvistad inom vården redovisas inte i utredningen.

Pappans omsorgsförmåga och lämplighet bedömdes inte. Att han inte ansågs kunna vara ett
skydd för A byggde på att han inte trodde på uppgifterna om misshandel och därför stod
bakom mamman.

Bedömning
Vår bedömning är att uppgiften om behovet av en ”helt opåverkad miljö” fick en avgörande betydelse utan att dokumentationen tydligt visar hur detta prövades mot andra medicinska uppgifter eller mot mindre ingripande alternativ. Uppgiften kan ha varit välgrundad, men dess omfattning och praktiska innebörd behövde konkretiseras: vilken kontakt innebar risk, på vilket sätt och under hur lång tid? När hypotesen formuleras så att varje kontakt innebär påverkan, går den inte längre att pröva. För att en hypotes ska kunna prövas måste det finnas något som skulle kunna motsäga den. Här finns inget sådant. Säger barnet att mamman tagit väl hand om henne, kan det förklaras med lojalitet eller påverkan. Säger en läkare att
mamman velat väl, kan det förklaras med att också läkaren blivit påverkad. Erbjuder sig föräldrarna att iakttas dygnet runt, kan det förklaras med att påverkan sker ändå. Allt som talar emot hypotesen kan alltså läsas som att den stämmer. Kvar blir bara det som bekräftar. Det behöver inte bero på att någon vill se ett visst resultat. Det ligger i hur hypotesen är byggd dvs den kan inte motsägas och därför blir den heller aldrig prövad. En hypotes som inte går att motbevisa blir en tveksam grund för de mest ingripande beslut socialtjänsten kan fatta.
Vår bedömning är att ett antagande från det behandlande sjukvårdsteamets referentsamtal
användes som en fastställd sanning och låg till grund för placeringen utan att prövas
självständigt eller vägas mot övriga uppgifter i ärendet, exempelvis den barnkirurg i samma
team som gjorde en annan bedömning.
Antagandet får också en konsekvens för hur vården kan upphöra. I kombination med att varje
kontakt antas innebära påverkan, att mammans inflytande antas nå alla i barnets närhet, och
att pappan inte ansågs lämplig eftersom han inte höll med, återstår i praktiken två vägar för
LVU att upphöra: att pappan tar avstånd från mamman, eller att mamman medger det hon
anklagas för. Vården kunde därmed inte upphöra genom ny info/kunskap/utveckling, utan
bara genom att någon bekräftade myndighetens bild vilket inte torde vara syftet med LVUvården för A.

Det där är ju den genomgående tråden för er systemriddare: ni klarar helt enkelt inte av att ta in att myndigheter och sjukvård kan göra fel och begå grova misstag. I stället måste ni till varje pris ge er på redan drabbade föräldrar.

Det mest tragiska är att ni vägrar sluta klandra föräldrarna, trots allt som blottlagts den senaste tiden. När ska ni egentligen ge upp och inse att ni har HELT FEL? Inte lite fel, då ni är helt ute och cyklar.

Elsa är hemma igen nu. Det finns en väldigt tydlig anledning till det: någon satte sig faktiskt ner och läste vad som egentligen stod i socialtjänstens egna handlingar: de friande uppgifter som soc bevisligen ”glömde” att ta med sig till både nämnden och domstolen. Att ni fortfarande sitter och försvarar ett haveri när barnet lämnats tillbaka visar bara hur djupt i myndighetsförsvaret ni sitter.

Det är ju precis det ni systemriddare inte klarar av att ta in. Och du förklarade ju precis själv varför: din hjärna verkar vara programmerad att tro att föräldrar måste ha gjort fel bara för att ett LVU går igenom. Men det stämmer inte. Inte för fem öre.

Skälet till att ett felaktigt LVU ändå kan gå igenom handlar om en sak: informationsövertag och bristande insyn.

Socialtjänsten har alla möjligheter att mörka bevis som talar emot ett LVU bakom sekretess, eller helt enkelt sortera bort friande fakta från beslutsunderlaget. Och när de väl blir påkomna med att ha undanhållit central bevisning rycker man bara på axlarna och säger "oj då, det var en handläggningsbrist".

Att du vägrar se att ett beslut blir olagligt när beslutsfattarna matas med en friserad och censurerad bild visar bara hur djupt i myndighetsförsvaret du sitter.
Bevisen finns ju där svart på vitt i den externa utredningen, den som socialtjänstledningen aktivt försökte mörka!

Hade de här friande uppgifterna lagts fram från första början inför nämnden och förvaltningsrätten hade det aldrig blivit ett LVU, och Elsa hade definitivt inte blivit isolerad från sin familj på det där fruktansvärda sättet.

Att du fortfarande sitter och försvarar ett beslut som byggde på ett friserat och stympat beslutsunderlag är helt obegripligt. När man gömmer undan central bevisning för domstolen handlar det inte om "brister i handläggningen", det handlar snarare om ett fundamentalt rättsövergrepp.