2026-08-06, 19:45
  #1
Medlem
folkgemenskaps avatar
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?

När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.

Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:

Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.

Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.

Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:

Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.


Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.

Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.

Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.

Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.

Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.

Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".

Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet

Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.

Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.

Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):

En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.

Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.

Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.

Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.


Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?

Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
__________________
Senast redigerad av folkgemenskap 2026-08-06 kl. 19:47.
Citera
2026-08-06, 19:59
  #2
Medlem
Vill.Ha.Den.I.2ans avatar
Citat:
Ursprungligen postat av folkgemenskap
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?


Varför finner sig svenska arbetare i detta?



Behövs det en uppsats för att fråga detta?

Svensson sitter i skiten, vi saknar påtryckningsmedel. Maggan har tagit hit beredskapsreserven, spelar ingen roll om allt går ner i toan, maggan och alla krösus-sorkare har redan skiftat ut tillräckligt med stålar ut ur landet och skrivit sig i monaco.
Citera
2026-08-06, 20:05
  #3
Medlem
Bone Collectors avatar
Vilka arbetare?

Finns försvinnande lite industri kvar i Sverige. Typ tre fabriker och en gruva.

Alla jobbar med service eller som tjänstemän. Med världens högsta löner. Förutom Norge och USA.
__________________
Senast redigerad av Bone Collector 2026-08-06 kl. 20:07.
Citera
2026-08-06, 20:16
  #4
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av folkgemenskap
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?

När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.

Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:

Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.

Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.

Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:

Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.


Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.

Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.

Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.

Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.

Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.

Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".

Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet

Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.

Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.

Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):

En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.

Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.

Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.

Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.


Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?

Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
Bra inlägg!

Tror det är multikulturen som slagit sönder sammanhållningen. Alla gemensamma medel har resten av hela världen rätt till utan att bidra med något.
Citera
2026-08-06, 20:30
  #5
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av folkgemenskap
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?

När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.

Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:

Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.

Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.

Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:

Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.


Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.

Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.

Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.

Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.

Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.

Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".

Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet

Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.

Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.

Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):

En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.

Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.

Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.

Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.


Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?

Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?

Den svenska arbetarklassen har övergivits av sina politiska allierade, främst Socialdemokraterna. Det är idag extremt svårt att nyttja strejkrätten, fackets enda vapen för att på allvar hävda sin rätt. Denna inskränktes av Stefans Löfvens regering. Arbetarklassen avväpnades av sina egna allierade som sedan övergav dem.

Det är egentligen bara Vänsterpartiet som på allvar står på arbetarklassens sida idag och många i arbetarklassen är obekväma med Vänsterpartiet och vill inte rösta på dem.

Arbetarklassen har det tillräckligt bra för att inte vilja riskera sina jobb genom att strejka vilt och den lagliga strejkrätten kommer de inte kunna nyttja så länge som Socialdemokraters svek fortsätter.
Citera
2026-08-06, 20:36
  #6
Medlem
Det du ser är resultatet av en ansvarslös invandringspolitik, om du står upp för dina rättigheter så kommer du till jobbet nästa dag och finner 3 Indier som nu har ersatt dig och chefen med ett leende på läpparna som meddelar att du fått sparken. Det konstiga är väl snarare att sossarna som kallar sig själva "arbetarpartiet" har varit med och drivit på för massinvandring i syfte att dumpa lönerna och motverka fackförbunden.
Citera
2026-08-06, 20:37
  #7
Medlem
folkgemenskaps avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Vill.Ha.Den.I.2an
Behövs det en uppsats för att fråga detta?

Svensson sitter i skiten, vi saknar påtryckningsmedel. Maggan har tagit hit beredskapsreserven, spelar ingen roll om allt går ner i toan, maggan och alla krösus-sorkare har redan skiftat ut tillräckligt med stålar ut ur landet och skrivit sig i monaco.

Citat:
Ursprungligen postat av Bone Collector
Vilka arbetare?

Finns försvinnande lite industri kvar i Sverige. Typ tre fabriker och en gruva.

Alla jobbar med service eller som tjänstemän. Med världens högsta löner. Förutom Norge och USA.


Citat:
Ursprungligen postat av epaKungen
Bra inlägg!

Tror det är multikulturen som slagit sönder sammanhållningen. Alla gemensamma medel har resten av hela världen rätt till utan att bidra med något.

Industrin och det tunga arbetet har inte försvunnit, det har bara effektiviserats. Svenska arbetare producerar idag mångdubbelt mer värde per timme än på 1970-talet. Att vi skulle ha världens högsta löner är en ren skröna. Varje industriarbetare, undersköterska och lagerarbetare blir rånad på rättmätiga lön varje månad till förmån för utdelningar och VD-bonusar. Service- och vårdsektorn ÄR den nya arbetarklassen, och där är lönerna långt ifrån några "världsledande" nivåer.

Att kapitalägarna och politikerna har monterat ner Folkhemmet, flyttat pengar till Monaco och importerat billig arbetskraft för att pressa ner lönerna är inte orsaken till att vi ska ge upp, det är resultatet av att arbetarrörelsen slutat ta strid. "Multikulturen" och split-och-härsk-politiken fungerar BARA så länge arbetare ställs mot arbetare istället för att gå samman mot dem som faktiskt håvar in vinsterna. Söndra och härska är kapitalets äldsta trick i boken.


Svensson har glömt bort att han äger det ultimata påtryckningsmedlet: att stänga av strömmen, stoppa transportsystemen och låta fabrikerna och hjulen stå stilla. Kapitalet fryser till is den sekund produktionen stannar. Det är inte påtryckningsmedel som saknas, utan klassmedvetande och organisering.

Sluta lura er själva med att det "inte finns några arbetare kvar" eller att det är kört. Så länge du säljer din tid och kropp för en lön och en VD tar vinsten av ditt arbete till sin bonus, tillhör du den plundrade klassen. frågan kvarstår: När tänker ni kräva tillbaka pengarna?
Citera
2026-08-06, 20:38
  #8
Medlem
Tomtekukars avatar
Den svenska arbetarklassen splittrades nog långt innan den blev fattigare.

Förr var facket fullt av män från verkstad, bygge och industri. I dag domineras debatten av identitetspolitik, jämställdhetsprojekt och "boss babes" som gärna kräver hög lön, flexibelt distansjobb och work-life balance, men sällan pratar om skiftgång, tunga lyft eller riskfyllda jobb.

Och samtidigt har de borgerliga drivit på arbetskraftsinvandring och fri rörlighet som pressar lönerna i bygg, transport och industri. Varför ska man höja lönen för en svensk snickare när man kan ta in billig arbetskraft från Polen, Lettland eller Ukraina? Som dessutom ofta jobbar hårdare.

Sedan undrar man varför den hårt arbetande mannen tappat tron på både facket och politiken. Han har fått höra att han är privilegierad och toxisk, samtidigt som hans löneförhandlingsstyrka monterats ned från två håll, av identitetspolitiken och av lönedumpningen.

Det är nog ingen slump att klassolidariteten försvann när man slutade tala om klass.
Citera
2026-08-06, 21:00
  #9
Medlem
folkgemenskaps avatar
Citat:
Ursprungligen postat av DunderGumman
Den svenska arbetarklassen har övergivits av sina politiska allierade, främst Socialdemokraterna. Det är idag extremt svårt att nyttja strejkrätten, fackets enda vapen för att på allvar hävda sin rätt. Denna inskränktes av Stefans Löfvens regering. Arbetarklassen avväpnades av sina egna allierade som sedan övergav dem.

Det är egentligen bara Vänsterpartiet som på allvar står på arbetarklassens sida idag och många i arbetarklassen är obekväma med Vänsterpartiet och vill inte rösta på dem.

Arbetarklassen har det tillräckligt bra för att inte vilja riskera sina jobb genom att strejka vilt och den lagliga strejkrätten kommer de inte kunna nyttja så länge som Socialdemokraters svek fortsätter.

Du har helt rätt i analysen av politiken: S-ledningens urvattning av strejkrätten var ett direkt knivhugg i ryggen på dem som byggde partiet. Men frågan kvarstår: Varför finner sig arbetarna i det? Att S och fackbyråkraterna har förvandlats till doftande kontorsråttor är för att fabriksgolven tillät dem att göra det utan konsekvenser. När facktopparna slutade driva klasskamp borde de ha blivit utslängda. Rädslan att "riskera jobbet" är förståelig, men historiskt har ingen arbetare någonsin fått bättre villkor genom att snällt be om lov.

Citat:
Ursprungligen postat av Brukstrask
Det du ser är resultatet av en ansvarslös invandringspolitik, om du står upp för dina rättigheter så kommer du till jobbet nästa dag och finner 3 Indier som nu har ersatt dig och chefen med ett leende på läpparna som meddelar att du fått sparken. Det konstiga är väl snarare att sossarna som kallar sig själva "arbetarpartiet" har varit med och drivit på för massinvandring i syfte att dumpa lönerna och motverka fackförbunden.

Att arbetskraftsinvandring från tredjeland och EU:s fria rörlighet utnyttjats för att pressa löner i bygg, transport och industri är ett obestridligt faktum. Men gör inte misstaget att tro att det är en slump eller "ansvarslöshet". Det är medveten kapitalistisk strategi: att skapa en reservarmé av billig arbetskraft för att krossa er löneförhandlingsstyrka.
När du står där och är rädd för att "tre indier eller polacker ska ta jobbet" har arbetsgivaren redan vunnit. Lösningen är inte att vika ner sig, utan att kräva strikt kollektivavtalstvång och lika lön för lika arbete på svensk mark, oavsett vem som utför det. Utan facklig stridsvilja är ni lika utbytbara oavsett varifrån arbetaren bredvid er kommer.

Citat:
Ursprungligen postat av Tomtekukar
Den svenska arbetarklassen splittrades nog långt innan den blev fattigare.

Förr var facket fullt av män från verkstad, bygge och industri. I dag domineras debatten av identitetspolitik, jämställdhetsprojekt och "boss babes" som gärna kräver hög lön, flexibelt distansjobb och work-life balance, men sällan pratar om skiftgång, tunga lyft eller riskfyllda jobb.

Och samtidigt har de borgerliga drivit på arbetskraftsinvandring och fri rörlighet som pressar lönerna i bygg, transport och industri. Varför ska man höja lönen för en svensk snickare när man kan ta in billig arbetskraft från Polen, Lettland eller Ukraina? Som dessutom ofta jobbar hårdare.

Sedan undrar man varför den hårt arbetande mannen tappat tron på både facket och politiken. Han har fått höra att han är privilegierad och toxisk, samtidigt som hans löneförhandlingsstyrka monterats ned från två håll, av identitetspolitiken och av lönedumpningen.

Det är nog ingen slump att klassolidariteten försvann när man slutade tala om klass.

När klassbegreppet ersattes av identitetspolitik och HR-floskler försvann den gemensamma motmakten. Men att skuldbelägga "boss babes" löser ingenting, det är kapitalägarna och toppcheferna som garvar hela vägen till banken när industriarbetare och kontorspersonal ställs mot varandra genom kulturkrig.

Att bli immun mot kulturkrigets rökridåer handlar om att alltid följa pengarna. Så fort symbolfrågor och identitetsbråk kastar ut känslomässiga beten måste du skala bort bruset och syna vem som tjänar ekonomiskt på att du blir förbannad. Kulturkriget är en medveten avledningsmanöver som får löntagare att slåss mot varandra medan eliten håvar in vinsterna.

Immuniteten uppstår när du inser att industriarbetaren och kontorsarbetaren sitter i samma båt, båda säljer sin tid och båda rånas när reallönerna urholkas. Sluta mät debatter i vem som "äger" vem på nätet och kräv istället hårda fakta: reallöner, arbetstid och trygghet. När du konsekvent översätter kulturkrig till materiell verklighet blir du omöjlig att manipulera.
Citera
2026-08-06, 21:09
  #10
Medlem
Norrbagg79s avatar
Kanske för att man har det rätt bra endå idag på den lön man har, så bra att man inte orkar utmana. Man kan ju få det värre också, om aktieägarna inte får det dom vill kan dom ju bara flytta fabriken utomlands(all industri kan självklart inte flyttas) eller flytta sina pengar.
Citera
2026-08-06, 21:18
  #11
Medlem
grey.eagles avatar
Citat:
Ursprungligen postat av folkgemenskap
Varför har den svenska arbetarklassen blivit så passiv? Varför kräver inte folk sin rätt?

När man granskar den faktiska ekonomiska utvecklingen sedan 1970-talet blir det uppenbart att svenska löntagare har blivit utsatta för ett av historiens största rån och det utan att höja rösterna eller gå ut i strejk. Vi har matats med myten om att "det inte finns utrymme" för högre löner eller bättre villkor, samtidigt som vinster, direktörsbonusar och finansiell spekulation har slagit alla rekord.

Siffrorna talar sitt tydliga språk om vad som faktiskt har hänt med resultatet av vårt arbete:

Löneandelsraset
Vanliga löntagares andel av förädlingsvärdet har rasat från ~70–73 % på 1970-talet till ~52–55 % idag (när topplöner rensats bort).
Enbart genom att återställa 1970-talets fördelning hade vanliga arbetare haft 30–35 % högre lön.

Rehn-Meidner-effekten sedan 1970-talet
Hade Folkhemmets modell med solidarisk lönepolitik, investeringsfonder och löntagarfonder fullföljts, hade strukturomvandlingen och investeringstvånget samtidigt drivit upp BNP med 15–25 %.

Slutresultatet i plånboken
Kombinationen av en större ekonomi och en rättvis fördelning innebär att lönerna idag hade legat 50–65 % högre i reella termer:

Kapitalet, finansiell spekulation och toppchefer har övertagit värden motsvarande över hälften av vanliga arbetares potentiella löneutrymme sedan 1970-talet.


Siffrorna visar att passivitet och anpassning har kostat svenska arbetare en förmögenhet. Att vädja till direktörers goda vilja eller hoppas på politiska nådebröd kommer aldrig att förändra maktbalansen. För att vända utvecklingen och kräva vår rättmätiga del av kakan krävs en återgång till det enda språk som kapitalägare faktiskt förstår: organiserad, kompromisslös styrka.

Den optimala nivån av kollektivism: Den organiserade motmakten
Den optimala kollektivismen är en oberoende och kompromisslös arbetarrörelse som fungerar som en oövervinnerlig motmakt mot kapitalägarna.

Total täckningsgrad och strikt klassolidaritet där ingen arbetare ställs utanför kollektivet, och inget företag tillåts operera utanför ramarna.

Återupprättad strikt blockadnorm där principen om att en arbetsplats utan avtal eller med lönedumpande villkor beläggs med omedelbar, total facklig blockad. Ingen kliver över stridslinjen.

Självorganiserande lokala kampkommittéer där Beslutsmakten flyttas från byråkratiska, centraliserade fackkontor tillbaka till fabriksgolven, byggena, skärmarna och servicelokalerna. Det är de som utför arbetet som sätter kraven.

Strategin för fullgod löneutveckling och reell maktförskjutning
För att lönerna ska hålla jämna steg med företagens vinster och VD-lönernas utveckling måste arbetarklassen sluta spela efter regeln att "löner bara får stiga i takt med inflationsmålet".

Traditionellt har facket i Sverige hållit tillbaka lönekraven genom den så kallade "märkeiseringen" för att gynna exportindustrin. För att ta del av vinsterna krävs att vi kopplar löneökningar direkt till vinst och produktivitet

Vinstdelningsklausuler i kollektivavtalen där grundlön + en direkt, avtalsfäst andel av företagets och sektorns faktiska vinstöverskott. Ökar vinsten och VD-bonusen med 20 %, ökar potten för arbetarna i motsvarande grad.

Veto mot oproportionerliga chefslöner där fackliga krav på ett lönetak där högsta chefen på ett företag inte får tjäna mer än ett visst multipel (t.ex. max 5–10 gånger) av den lägst betalda arbetaren i samma bolag.

Återinför Rehn-Meidner-modellens skarpa skarpsinnighet (och löntagarfonder)
Den svenska modellens mest radikala idé var löntagarfonderna i deras ursprungliga utformning (Ernst Wigforss och Rudolf Meidner):

En del av företagens vinster slussas systematiskt över till kollektiva fonder som styrs av arbetarna.
Över tid övergår ägandet av företagen successivt till löntagarna själva. Det stoppar kapitalflykt, minskar klyftan mellan kapital och arbete och gör att vinsterna automatiskt tillfaller dem som faktiskt producerar värdet.

Återta stridsrätten och använd sympatiåtgärder fullt ut
Kapitalet frukar bara en sak: risken för utebliven vinst.

Rensa bort inskränkningar i strejkrätten genom kamp mot lagstiftning som begränsar fackets möjlighet att ta strid.
Koordinerade storstrejker och sympatiåtgärder om ett företag vägrar ge skälig del av vinsten stängs inte bara det företaget ner, transport, el, städ och underleverantörer kopplas bort samtidigt tills kraven möts.

Arbetarklassen får aldrig den löneutveckling den förtjänar genom att be om den eller förlita sig på god vilja från ledningen.
Svaret är att bygga upp den organisatoriska styrkan där 100 % facklig anslutning, kompromisslös kollektiv handling och direkta krav på kapitalägandet gör det omöjligt för direktörer och aktieägare att plocka ut vinster utan att först ge arbetarna deras rättmätiga del.


Varför finner sig svenska arbetare i detta?

Varför råder det en sådan total politisk och facklig passivitet på fabriksgolven, kontoren och inom välfärden idag?

Har nyliberalismen lyckats så väl med sin hjärntvätt att folk på riktigt tror att en VD ska tjäna 60 industriarbetarlöner medan arbetare i de tunga yrkena slits ut i förtid?

Vad krävs för att arbetarklassen ska vakna ur sin dvala, kasta det tandlösa "märket" i papperskorgen och återigen bygga upp en motmakt som faktiskt kräver sin rätt?
Varför inte bara höja alla löner med 1500%. Men vem ska betala? Ingen ville på 70 talet då löneökningarna skenade, men ingen vill betala för en dyr produkt. Så Sverige devalverade, 'för att hålla igån industrin överhuvudtaget så utgave det lagerbidrag, alltså ingen köper men de producerar fullt ändå S betalade. Tills det bara inte gick längre.
Konkurrensen från andra länder slog enkelt ut den Svenska dyra produkten/varan.
Detta trodde jag de flesta i Sverige har en viss kunskap om, men jag har fel ser jag.
Citera
2026-08-06, 21:36
  #12
Medlem
Tomtekukars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av folkgemenskap
Du har helt rätt i analysen av politiken: S-ledningens urvattning av strejkrätten var ett direkt knivhugg i ryggen på dem som byggde partiet. Men frågan kvarstår: Varför finner sig arbetarna i det? Att S och fackbyråkraterna har förvandlats till doftande kontorsråttor är för att fabriksgolven tillät dem att göra det utan konsekvenser. När facktopparna slutade driva klasskamp borde de ha blivit utslängda. Rädslan att "riskera jobbet" är förståelig, men historiskt har ingen arbetare någonsin fått bättre villkor genom att snällt be om lov.



Att arbetskraftsinvandring från tredjeland och EU:s fria rörlighet utnyttjats för att pressa löner i bygg, transport och industri är ett obestridligt faktum. Men gör inte misstaget att tro att det är en slump eller "ansvarslöshet". Det är medveten kapitalistisk strategi: att skapa en reservarmé av billig arbetskraft för att krossa er löneförhandlingsstyrka.
När du står där och är rädd för att "tre indier eller polacker ska ta jobbet" har arbetsgivaren redan vunnit. Lösningen är inte att vika ner sig, utan att kräva strikt kollektivavtalstvång och lika lön för lika arbete på svensk mark, oavsett vem som utför det. Utan facklig stridsvilja är ni lika utbytbara oavsett varifrån arbetaren bredvid er kommer.



När klassbegreppet ersattes av identitetspolitik och HR-floskler försvann den gemensamma motmakten. Men att skuldbelägga "boss babes" löser ingenting, det är kapitalägarna och toppcheferna som garvar hela vägen till banken när industriarbetare och kontorspersonal ställs mot varandra genom kulturkrig.

Att bli immun mot kulturkrigets rökridåer handlar om att alltid följa pengarna. Så fort symbolfrågor och identitetsbråk kastar ut känslomässiga beten måste du skala bort bruset och syna vem som tjänar ekonomiskt på att du blir förbannad. Kulturkriget är en medveten avledningsmanöver som får löntagare att slåss mot varandra medan eliten håvar in vinsterna.

Immuniteten uppstår när du inser att industriarbetaren och kontorsarbetaren sitter i samma båt, båda säljer sin tid och båda rånas när reallönerna urholkas. Sluta mät debatter i vem som "äger" vem på nätet och kräv istället hårda fakta: reallöner, arbetstid och trygghet. När du konsekvent översätter kulturkrig till materiell verklighet blir du omöjlig att manipulera.
Du gör själv en halmgubbe nu. Att man kritiserar delar av identitets- och jämställdhetsindustrin betyder inte att man tror att kapitalägare är oskyldiga.

Problemet är att många löntagare har fått två saker samtidigt: svagare förhandlingskraft ekonomiskt och en offentlig debatt där deras verklighet ofta avfärdas som "fel värderingar". Det går utmärkt att följa pengarna och samtidigt konstatera att kultur påverkar makt.

Kapitalet tjänar på splittring, men det betyder inte att all splittring är påhittad.
Citera
  • 1
  • 2

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in