Citat:
Ursprungligen postat av
EdgeOfSomething
Jag har länge funderat på varför eget resonerande, egna filosoferande tankar och insikter så ofta väger lättare i debatter än citat från sedan länge avlidna auktoriteter.
Ta till exempel Nietzsches klassiska "If you gaze long into an abyss, the abyss also gazes into you". Om man faktiskt förstår den raden på den nivå den är skriven för, borde man också ha förmågan att formulera egna ord som berör på djupet. Om man inte kan det – förstår man då verkligen tyngden i citatet, eller bär man det bara som en ytlig prydnad?
Min kritik handlar egentligen om detta: människor gömmer sig bakom kända namn i stället för att utforska sitt eget medvetande. Den som vågar djupdyka i sig själv ser förr eller senare mönstren som formar dessa tankar, utan att behöva en avlägsen auktoritet som mellanhand. Innan dess – mest utsmyckning och identitet och poserande.
Kanske är det en historisk skyddsreflex – genom historien har det trots allt varit livsfarligt att förstå sin egen natur och utmana rådande ordning. Men just därför blir det ännu viktigare att vi vågar bryta mönstret och föra det självständiga tänkandet vidare.
Fråga: Är rädslan för att tänka själv en kvarleva av social anpassning, eller saknar de flesta helt enkelt verktygen för att utforska sitt eget medvetande?
Folk utforskar nog sina egna medvetanden. Men att dom inte formulerar egna ord som berör på djupet, beror nog på att det är väldigt få personer som har talang nog att göra det. Därför väljer dom att att citera kända personer som har haft talangen. Fullt rimligt. Man vill väl lyssna på saker av kvalitét och inte på massa nonsens.
Men om du däremot med din kritik menar folk som
tar åt sig äran för kända döda tänkares citat, så håller jag med dig om att det är katastrof.