Citat:
När en mamma gör barnen rädda för deras egen pappa
Det mest avslöjande är ibland inte vad barn gör efter en konflikt, utan vad de gör innan en vuxen hinner tala om för dem hur de ska känna.
Pappan ser sina barn nära sitt hem. Mamman har tidigare rört sig med barnen i området. Han hälsar. Barnen lyser upp. De har inte setts på åratal.
Då går mamman emellan. Hon gör mötet dramatiskt, skriker att pappan aldrig mer ska få se dem och förklarar åt barnen att de aldrig mer vill tala med honom. Glädjen blir rädsla.
Om det är så händelsen gick till är metoden ful men effektiv, först skapas skräcken, sedan används barnens skräck som bevis för att pappan är farlig.
Det verkar inte alls handla om skydd mot konkret hot, utan om kontroll över barnens relation till sin pappa. Varje tecken på värme måste snabbt korrigeras. Ett leende blir farligt, eftersom det spräcker berättelsen.
För tänk om barnen inte hatar honom? Tänk om de saknar honom? Tänk om avståndet inte är helt deras eget?
Då måste scenen återställas. Mamman ställer sig framför, höjer rösten och definierar verkligheten. Barn lär sig snabbt vilket ansikte som gör mamma trygg och vilket leende som gör henne arg.
Sedan kommer berättelsen. Pappans korta hälsning blir ”han sökte upp oss”. Barnens första glädje försvinner. Kvar blir bara rädslan som uppstod efter mammans ingripande.
Så fungerar elak berättelsemakt, man skapar reaktionen, klipper bort orsaken och visar upp resultatet.
På sociala medier kan teatern fortsätta. Publiken ser den skyddande mamman och den frånvarande pappan. Den ser inte barnens första leende. Den ser bara den scen mamman regisserat.
Motivet kan ingen läsa säkert. Men beteendets funktion är mörk, att behålla makten över barnens känslor, berättelsen och bilden av pappan.
För om barnen en dag får möta honom lugnt, utan mammans rädsla i rummet, kan de börja känna själva.
Barnen kan minnas. Barnen kan fråga. En dag kan de förstå.
Jag tror mamman är mycket nöjd. Dags att gå till myndigheterna med sin nya skräckhistoria.
Det mest avslöjande är ibland inte vad barn gör efter en konflikt, utan vad de gör innan en vuxen hinner tala om för dem hur de ska känna.
Pappan ser sina barn nära sitt hem. Mamman har tidigare rört sig med barnen i området. Han hälsar. Barnen lyser upp. De har inte setts på åratal.
Då går mamman emellan. Hon gör mötet dramatiskt, skriker att pappan aldrig mer ska få se dem och förklarar åt barnen att de aldrig mer vill tala med honom. Glädjen blir rädsla.
Om det är så händelsen gick till är metoden ful men effektiv, först skapas skräcken, sedan används barnens skräck som bevis för att pappan är farlig.
Det verkar inte alls handla om skydd mot konkret hot, utan om kontroll över barnens relation till sin pappa. Varje tecken på värme måste snabbt korrigeras. Ett leende blir farligt, eftersom det spräcker berättelsen.
För tänk om barnen inte hatar honom? Tänk om de saknar honom? Tänk om avståndet inte är helt deras eget?
Då måste scenen återställas. Mamman ställer sig framför, höjer rösten och definierar verkligheten. Barn lär sig snabbt vilket ansikte som gör mamma trygg och vilket leende som gör henne arg.
Sedan kommer berättelsen. Pappans korta hälsning blir ”han sökte upp oss”. Barnens första glädje försvinner. Kvar blir bara rädslan som uppstod efter mammans ingripande.
Så fungerar elak berättelsemakt, man skapar reaktionen, klipper bort orsaken och visar upp resultatet.
På sociala medier kan teatern fortsätta. Publiken ser den skyddande mamman och den frånvarande pappan. Den ser inte barnens första leende. Den ser bara den scen mamman regisserat.
Motivet kan ingen läsa säkert. Men beteendets funktion är mörk, att behålla makten över barnens känslor, berättelsen och bilden av pappan.
För om barnen en dag får möta honom lugnt, utan mammans rädsla i rummet, kan de börja känna själva.
Barnen kan minnas. Barnen kan fråga. En dag kan de förstå.
Jag tror mamman är mycket nöjd. Dags att gå till myndigheterna med sin nya skräckhistoria.
Var du där?