Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Var du där?

14:e augusti kommer dokumentären som ska rentvå Snoris på HBO. Då kommer vi alla förstå vilken missförstådd ängel han är! 😃

Nu Extrema Mitten kan du fira!🍾

Nej, inget firande. Mest sorgligt. Om det ens är sant med 14 augusti, tror den dokumentären var svår att göra. Mamman har skrivit Han ägde mig. Pappan har skrivit Rättvisan blev en fars. Titlarna visar två helt olika berättelser om samma familj. Hon beskriver kontroll, övergrepp och frigörelse. Han beskriver falska anklagelser, bristande rättssäkerhet, fängelse och förlusten av barnen.

För HBO Max är mammans berättelse sannolikt den enklaste ingången. Den är tydlig, känslomässig och lätt att förstå internationellt: en kvinna lämnar en farlig relation och försöker bygga upp sitt liv. Pappans berättelse är mer komplicerad. Den kräver tidslinjer, domstolshandlingar, teknisk bevisning och frågor om hur rättssystemet fungerat. Därför lär hon bli huvudperson och han den motberättelse som skapar osäkerhet.

BDSM kommer troligen att bli en viktig men känslig del. Att det var hennes intresse betyder inte att hon samtyckt till allt. Men det betyder att produktionen bör granska hur sexualiteten faktiskt beskrevs när relationen pågick. Var den gemensam och frivillig? När ändrades hennes beskrivning? Vilka gränser överskreds konkret? En seriös dokumentär måste kunna visa både att frivillig BDSM kan ha förekommit och att brott ändå kan ha begåtts.

Mamman kan beskriva BDSM som något som gradvis normaliserade kontroll och gränsöverskridanden. Det är en dramaturgiskt stark förklaring. Pappan lär säga att hon i efterhand gjort om en gemensam sexuell livsstil till ensidigt förtryck. Den avgörande frågan blir vilka delar som stöds av samtida meddelanden, bilder, vittnen och andra oberoende uppgifter.

Pappans fleråriga fängelsestraff väger tungt. För publiken betyder domen att anklagelserna har prövats och lett till fällande ansvar. Hans invändningar kommer därför sannolikt att visas som ett försök att få upprättelse, men också granskas som möjliga bortförklaringar. Hans starkaste argument är inte att mamman är ond eller lögnaktig, utan konkreta fel: motsägelser, oanalyserade telefoner, ändrade uppgifter, brister i förhör eller bevisning som inte passar berättelsen.

Hypotesen att hon anklagade honom som hämnd för att han lämnade kommer bara att tas på allvar om det finns tydligt stöd. Ilska efter en separation räcker inte. Det behövs exempelvis dokumenterade hot, meddelanden, tydliga förändringar i berättelsen eller annan oberoende bevisning. Utan sådant kommer hämndmotivet främst att framstå som hans förklaring.

TikTok kan bli den punkt där mammans agerande faktiskt ifrågasätts. Om hon länge har publicerat anklagelser, nya påståenden eller material om familjen kan serien fråga när rätten att berätta övergår i offentlig bestraffning. Men ordet förtalskampanj kräver att innehållet verkligen granskas. Hög aktivitet och hårt språk är inte i sig bevis för förtal.

Frågan om föräldraradering är ännu svårare. Barnens avstånd kan ju kanske bero på egna erfarenheter, rädsla, domen, påverkan, långvarig frånvaro eller flera saker samtidigt. Fast de älskade honom så och mamman sa i tingsrätten att han alltid varit en bra pappa. Och socialen pressade barnen om de sett något, vilket de aldrig hade…

För att hennes påverkan ska kunna beläggas behövs ett mönster, motarbetad kontakt, negativa budskap inför barnen, stoppade stödinsatser, lojalitetskrav eller tydliga förändringar i barnens syn efter lång påverkan. Finns sådan dokumentation kan seriens bild av mamman bli mer komplicerad. Hon kan då både ha varit utsatt och senare själv ha handlat skadligt. Det ena utesluter inte det andra.

Att serien tar upp svenska kvalitetsproblem med enfaldig polisutredning, inkompetent lättlurad socialtjänst, tingsrätt med moralpanik runt BDSM samt könsideologisk girig lokaltidning samt könsaktivism hos vissa advokater kommer sannolikt inte ens nämnas. Det blir för komplicerat för internationell bred publik.

Det mest sannolika är ändå att serien behåller mammans berättelse som grund. Pappan får utrymme att skapa tvivel, men inte nödvändigtvis att vända hela berättelsen. Fängelsedomen gör en full rehabilitering osannolik om inte produktionen har fått fram stark ny bevisning.

Skadan blir stor. För mamman kan serien ge stöd och upprättelse, hon fortsätter tjäna pengar och få hämnd, men också låsa fast henne i en offentlig offerroll. För pappan kan domen följas av ett nytt och permanent socialt straff. Hans namn kan för alltid kopplas till serien, även om hans invändningar tas upp. Att ge upp.

Barnen riskerar mest. Deras familjehistoria blir internationell underhållning, vilket är för jävligt oetiskt. En framtida kontakt med pappan kommer kännas som ett svek mot mamman, domen och den offentliga berättelsen. Fortsatt avstånd kan samtidigt hindra dem från att själva undersöka vad som hände.

Det sorgligaste är därför inte att två vuxna berättar olika. Det är att barnen förlorar möjligheten att i lugn och ro skapa sin egen bild av båda sina föräldrar.

Känns som pappan inte ser tv programmet som att den vinklas för hans del, men va det inte sagt att dokumentären skulle rentvå pappan? OM inte så, varför ställer pappan upp om det kommer skada barnen?

Oj, vilken helomvändning, du har ju länge tjatat om att snart smäller det, pappan ska bli rentvådd av media. Tänkte han inte på barnen och hur det skulle bli för dem då? Det skulle ju bli så bra, så bra och hela världen skulle få se vilken gudabenådad far han är! Det var inte tal om att barnen skulle komma till skada av hans bevisföring. Du - Extrema Mitten - är ju också flitig här med att göra ner mamman - på vilket sätt hjälper det barnen?

Det är inte motsägelsefullt att pappan medverkar. Efter domen, mammans bok och hennes många uttalanden på TikTok kan tystnad ha känts som att ge upp den sista möjligheten att bli hörd. Han skrev sin bok. Han kan ha trott att serien äntligen skulle granska motsägelserna, utredningen och hur barnen förlorade sin pappa.

Men den som medverkar i en dokumentär styr sällan slutresultatet. Båda föräldrarna skrev sannolikt avtal som gav produktionsbolaget stor rätt att använda, klippa och sätta materialet i valda sammanhang. När inspelningen väl börjat kan det i praktiken vara mycket svårt att dra sig ur, även om man förstår att berättelsen går åt fel håll.

Att dokumentären skulle rentvå pappan kan därför ha varit en förhoppning eller något han själv läste in i producenternas frågor. Att han intervjuats betyder ju inte att hans version blir seriens huvudlinje.

Mammans agerande måste samtidigt granskas sakligt. Har hon gjort familjens tragedi till bok, TikTok-innehåll och en offentlig roll, publicerat påståenden utöver det som prövats och samtidigt motverkat barnens kontakt med en pappa hon tidigare beskrev som god, är det allvarligt. Det kan finnas behov av upprättelse och att berätta, men också incitament i form av uppmärksamhet, hämnd för att han lämnade, bekräftelse, pengar och kontroll över familjens gemensamma historia. Ju mer hennes offentliga identitet bygger på en enda berättelse, desto större blir kostnaden för henne att medge motsägelser eller egen skadlig påverkan. Hennes klassbakgrund verkar nog ha betydelse med?

Det bevisar ju inte just hämnd, förtal eller manipulation. Sådant måste visas genom tidslinjer, meddelanden, publiceringar, stoppad kontakt och andra konkreta handlingar. Men det får inte heller avfärdas bara därför att hon har en fällande dom att hänvisa till. Domen avgör de åtalade gärningarna, inte om varje senare uttalande varit sant eller om barnens totala brytning varit nödvändig.

Barnens avstånd förklarar inte sig självt. De kan ha varit lärda att vara rädda, påverkade eller fångade i en konflikt där det blivit farligt att fortfarande älska sin pappa. Om de tidigare stod honom nära och inte själva hade sett det som senare lades honom till last, måste förlusten av relationen undersökas. De blev glada när de såg honom nyligen innan deras mamma började spela dramatisk teater…

Produktionsbolagets intresse är inte alls att läka familjen. Det behöver starka roller, konflikter, känslor och ett slut som stannar kvar hos den internationella publiken. Mamman blir den överlevande berättaren. Pappan blir den dömde mannen som hävdar att rättssystemet misslyckats. De förlorade barnen blir kanske den tragiska slutbilden. Eller inget.

Det är mediedramaturgins kommersiella cynism, de vuxnas trauma förvandlas till en säljbar berättelse, medan de svåraste frågorna riskerar att klippas bort eftersom de är för komplicerade. Mamman får sin scen. Pappan får några minuter att försvara sig. Producenten får sitt drama.

Barnen har däremot inte valt något av detta. Ändå är det deras mamma, deras förlorade pappa och deras sönderslagna familj som blir underhållning. När eftertexterna rullar vidare får de leva kvar med tomrummet.

Den lilla stadens myndigheter borde bli bättre på att skydda barn från den här sortens cirkus. Den lokala tidningen borde skämmas.

Vad heter den?

Du bemöter inte sakfrågorna. Du använder hån, halmgubbar och skuldförskjutning.

Att först hoppas på en granskande dokumentär och senare se risken för kommersiell vinkling är ingen ”helomvändning”. Det är att ompröva när mer blivit känt.

Påståendet om att pappan ville visa världen vilken ”gudabenådad far” han är har du själv hittat på. Frågan gäller om serien granskar utredningen, motsägelserna och barnens kontaktförlust.

Du låtsas också att barnens skada började när pappan svarade. Men familjehistorien var redan offentlig genom mammans bok, TikTok och medier. Ett försvar kan också skada, men det skapade inte ensamt situationen.

Kritik mot mammans handlingar är inte automatiskt att ”göra ner” henne. Har hon offentliggjort fler anklagelser, gjort tragedin till innehåll eller motverkat kontakt ska det få granskas. Hämnd och manipulation måste beläggas, men får inte fredas från frågor.

Ditt barnperspektiv är selektivt. Du använder barnen för att skydda mammans berättelse, men frågar inte hur de förlorade sin pappa.

Det mest avslöjande är tonen. Du söker ingen sanning. Du söker en motsägelse att håna. Så beter sig drägg. Det är inte omsorg om barnen. Det är skadeglädje med barnen som täckmantel.

Flera gånger så är pappan så besviken på denna lilla stad de bor i. Varför flyttar han inte till en närliggande stad och börjar om? Även OM det kommer umgängesrätt så går det att pendla mellan städer utan problem.
Hur är kontakten med dottern från tidigare relation och pappan?
Sen har jag en fråga, anser sig pappan vara helt oskyldig till allt?

Dina frågor flyttar ansvaret från den som kan ha brutit barnens kontakt med pappan till pappan själv, varför flyttar han inte, varför börjar han inte om, varför accepterar han inte förlusten?

En flytt återställer inte ett raderat föräldraskap. Den fullbordar bara bortträngningen. Eller hur?

Frågan om den äldsta dottern är relevant. Enligt pappans uppgifter flyttade den första mamman långt bort, bröt kontakten och fick socialtjänstens stöd. Den andra mamman såg att samma metod fungerade, falska anklagelser, institutionellt stöd, kontaktstopp och därefter fullständig distans.

Frågan om han är ”helt oskyldig till allt” är ett fulknep. Mänskliga relationsfel är inte samma sak som juridisk skuld och motiverar inte livslång förlust av barn. Han självreflekterar en hel del i sin bok, mycket om att han borde dragit sig ur tidigare.

Din logik är att först förlorar han barnen. Sedan används förlusten som bevis för att felet ligger hos honom.

Det är cirkelresonemang. Och det är så föräldraradering skyddas från granskning.

Ser framemot dokumentären som kommer om 10 dagar.

Hoppas verkligen att mamman får sin rätt i allt som hon varit med om.

Om dokumentären. https://www.moviezine.se/nyheter/sexslaven-hbo-max-dokumentar