Noll svenskar har åkt och krigat för Palestina trots massivt stöd. Varför?

Du har sagt det nu 1000 gånger, men det förklarar inte varför ingen åkt ner för om det vore orsaken, alltså att Palestinarörelsen är immuna mot efterblivna idéer (din definition av vad som är efterblivet är det som inte stoppar folkmordet), skulle de aldrig gjort andra efterblivna saker.

Idiotresonemang. Bara för att någon gör en sak du tycker verkar efterbliven betyder det inte att den måste göra allt efterblivet som någonsin går att göra.

Nej, men däremot är påståendet att det är efterblivet inget som förklarar varför ingen åkt ner och krigat då Palestinarörelsen gjort efterblivna saker förr (din definition av efterblivet är det som inte funkar). Varför skulle Palestinarörelsen gjort en massa efterblivna saker men undvikit just denna efterblivna sak menar du?

Folk tycker väl att din idé är lite extra efterbliven, vilket den ju är.

Men det blir löst om man förpestar sverige med demonstrationer? Nån fler än jag som är spytrött på packet som förstör landet? All eventuell empati som man haft med dom är borta sen länge. Dom är inget annat än äckliga parasiter som ska bestämma vad andra ska tycka.

Du är som sagt inkonsekvent i det du skriver. Ibland har du varit inne på att en ensam person ska åka ner, ibland inte. På samma sätt är du inkonsekvent i vad det är du menar att man ska åka ner till: om det är för att ansluta sig till t.ex. Hamas är det inte nödvändigt att åka i grupp, men ibland talar du i stället om en intervention för att stoppa folkmordet, vilket skulle kräva en koalition av stora stater med regelrätta krigsmakter. Vi andra har följt med i dina ständiga svängningar och bemött varje sak, varefter du direkt glömt bort svaret och hattat vidare med något annat inkonsekvent.

Så här skrev jag t.ex. nyligen till svar på exakt det som du nu upprepar, vilket du alltså omdedelbart glömde/låtsas ha glömt, eftersom du inte kan bemöta det:

"Oavsett vilket upplägg vi talar om - en person, flera personer, med palestinierna eller som en hemsnickrad intervention - är det hur som helst en efterbliven idé, vilket är anledningen till att ingen har försökt sig på den."

Trots din kompakta glömska har du dock konsekvent blivit alltmer manisk i sättet du uttrycker dig, så helt stilla står inte diskussionen.

Israels legitimitet i omvärldens ögon har sjunkit till bottennivåer, samtidigt som Israel endast kan existera genom framkorrumperat stöd utifrån. Detta har vi upprepat många gånger. Alla som har hjälpt till med att lyfta Israels brott - och blottlagt dess sista apologeters efterblivna argument - har bidragit till att sänka terrornästet.

Att man inte bör bry sig om konflikten har du återkommit till några gånger i stället för att bemöta vad andra skriver. Men så fort du laddat upp lite igen är du tillbaka och bryr dig iallafall. Det är bara en pinsam reträttposition från din sida. Så skulle du inte hålla på om du i stället hade rationella argument att bemöta det vi andra skriver med. Men ditt surrande av dig själv vid Israel-masten har ingenting med rationellt tänkande att göra, vilket framträder mycket tydligt genom ditt ständiga hattande mellan motstridiga positioner. Alla dina argument är efterhandskonstruktioner och de betyder ingenting för dig egentligen.

Jag har skrivit upprepade gånger att jag bryr mig mycket om konflikten eftersom den är global, som en konsekvens av att sionismen är en globalistisk ideologi. Dess kärna är korrumpering av världens länder, däribland Sverige, där det inte finns ett enda riksdagsparti som tolererar antisionism trots att befolkningen i stort avskyr Israel.

Dåså, då har jag kommit hem från semestern och tänkte sammanfatta detta. Vi har alltså en lågintelligent idiot som tror att jag sagt att en ensam person ska åka ner och ensam slagits (han har inte citerat när jag sagt det utan han, in egenskap av en idiot tror att om man inte utesluter det så måste man mena det, vilket för övrigt kallas argumentum ex silentio). Han fortsätter att göra detta till allmänt gällande att anledningen till att ingen åkt ner är för att ingen vågar slåss helt ensam mot Israels armé. Jag låter er läsare bedöma intelligensen hos skribenten själva.

Sedan har vi en lågintelligent snöflinga som säger att anledningen till varför är för att det är efterblivet, och anledningen till att det är efterblivet är för att det inte skulle hjälpa men när man påpekar att andra saker inte heller hjälpt och att därför blir underligt varför de ratar en efterbliven idé enligt hans definition för att det inte stoppar det påstådda folkmordet men använder en massa andra efterblivna idéer som inte heller stoppat något folkmord svarar han utan argument att det är för att det ena är mer efterblivet än det andra. Och anledningen till varför är för att han säger det… Ja, ni vet som snöflingor brukar göra.

Ena av dessa två lågintelligenta bottenskrap är vänster den andra är högernationalist. Högernationalisten har i hela sitt liv trott att han är lite rebellisk och vet allting om hur verkligheten egentligen är. Han har också sett sig själv och de sina som lite modigare och lite tuffare än alla andra. När det nu framkommer att ingen Palestinaaktivist i Sverige åkt ner för att faktiskt göra den ultimata uppoffringen för Palestina, nämligen att åka ner och slåss för dem, då inser han att hans egen rörelse inte är den där stora, tuffa och modiga rörelsen han drömmer om så då slår det slint i hans skalle och han försöker förklara bort detta med ad hominem, d.v.s. att förklara varför jag som skrev min TS är dum i huvudet, inte sakfrågan om varför ingen åkt ner. Han argument hoppar från tuva till tuva men ingenting svarar på varför ingen åkt ner. Så beter man sig om man är desperat och mår dåligt över ett faktum: man försöker tvätta bort skammen med personangrepp. Inte mig emot att man använder personangrepp, det är helt ok. Men någonstans måste man ju också komma med sakargument. Detsamma gäller när man frågar varför han ens bryr sig om Palestina och inte andra dödligare krig. Hans självbild är att han är modig och att han absolut inte formats av det mediala narrativet… Jag menar han är ju nationalist och fritänkare (fniss). När det då framkommer att konflikten mellan Israel och Palestina bara fångar stort engagemang eftersom det är en uppblåst konflikt i medierna förstör det hans självbild som modig och fritänkande. Då måste han komma med alternativa förklaringar till varför han bryr sig och då vänder han sig till konspirationsteorier om judisk dominans och liknande skitsnack. Denna förklaring passar in i devisen att konspirationsteorier är till för idioter som vill känna sig smarta. Hoho jaja….

Den lågintelligenta snöflingan är vänster. Det är ingen hemlighet att vänstermänniskor är mer benägna att svälja det mediala narrativet utan problem (jag förskonar honom från att säga att han är hjärntvättad), och det mediala narrativet visar en ensidig bild av att Israel är världens värsta förövare och att konflikten mellan Israel och Palestina är den största konflikten just nu, även fast den är väldigt liten i förhållande till Etiopien, Kongo och Sudan. Och för vänstern är Palestinakonflikten i princip det enda samhällsnarrativet där de känner sig relevanta, för i övrigt är vänstern i princip död och de har gång på gång fått se hur de hamnat på fel sida av historien. De senaste 50 åren har flera ideologier sett en gyllene period. På 80-talet fram till säg runt 2010 var det liberalismen som expanderade globalt och nådde länder som Kina och Indien. Sedan 2010 har högerpopulismen vuxit sig till en stor, global maktfaktor med ett starkt folkligt stöd med en popularitet vänstern bara kan drömma om. I övrigt har de gång på gång fått vika ner sig och se sina hjärtefrågor förfalla i omvärldens fördömande eller förlöjligande. Invandringsvurmen de hade med ”Refugees welcome” och ”ingen människa är illegal” samt att kalla allt och alla för rasister har idag blivit grovt förlegat och de förlorade helt det folkliga stödet i dessa frågor efter 2015. Transfrågorna som var topprioritet och blev extremt uppblåst har idag upplevt ett enormt bakslag där trenden i praktiken har dött. Samma sak gällde BLM och #MeToo som båda än idag är extremt marginaliserade och kritiserade rörelser. Färre män kallar sig idag feminister än någonsin innan. På detta har många av vänsterns största hjärtefrågor, som antikapitalismen, upplevt en total kapitulation sedan 1991. Inga, inte ens Kina, tror längre på det socialistiska projektet, och de enda som försvarar Socialismen är idealistiska studenter och medelklassungar, samt några nostalgiska äldre. Så vänstern har gång på gång fått se sig besegrade i fråga efter fråga, och det gör att vänstern är svältfödda i att känna sig relevanta. I Palestinafrågan känner de att de har medvind i opinionen, även fast själva engagemanget knappast är så extremt som de själva vill göra gällande, och det gör att denna fråga blir så extremt viktigt för dem för att de ska känna att deras ideologi fortfarande har någon relevans. Och av denna anledning tappar de fattningen när något slår hårt på deras myter om Palestinarörelsen. De kan därför inte svara på varför Palestina skulle vara en mer intressant konflikt än andra, dödligare krig med annat än personangrepp och ”Sionist”-kortet. Och detsamma gäller här. Nu är visserligen Varmboga en idiot, inget snack om den saken, men att han anser att ”efterblivet” räcker som förklaring visar bara hur jävla lågt han sjunkit och hur mycket han tappar fattningen i detta. Hela hans sätt att resonera osar bitterhet, och den bitterheten är troligtvis född av att han känner att hans älskade vänsteråsikter gång på gång fått se sig besegrade.


Anledningen till varför är för att detta är en symbolfråga och har inte ett skit att göra med Palestina i sig. Jag skrev tidigare en tråd där jag diskuterade hur detta blev den perfekta konflikten: (FB) Hur blev konflikten mellan Israel och Palestina "den perfekta konflikten"?. Av den anledningen är denna konflikt symbolisk och inte en konflikt som utgör något konkret hot mot någon eller något samt att få människor är beredda att åka ner och slåss för något som används som symbolfråga och därmed kan gynna rörelsen hemma. För tänk efter: Inga av dessa Palestinaentusiaster eller dess aktivister kan med sakargument förklara varför Palestinakonflikten är mer akut eller viktigare än andra krig och konflikter. Det är inte det dödligaste kriget. Det är inte det dödligaste folkmordet. Det är inte en unikt brutal konflikt. Det är inte ett helt oskyldigt land som angripits av en granne likt Ukraina. Det är inte den konflikten i världen västvärlden är mest involverade i. Israel är inte den största militära samarbetspartnern, etc. Mellan 1948 och september 2023 dog uppskattningsvis 25 000–35 000 palestinier i konflikten med Israel. Det är allvarligt, men det bleknar jämfört med Tigray-kriget där uppskattningarna ligger på 160 000–600 000 döda på bara två år, eller Sudan där hundratusentals dött och risken för folkmord är reell. Ändå syns knappt något engagemang. Gaza-kriget efter 7 oktober har höjt dödstalen kraftigt, men även där saknas en principfast förklaring till varför just denna konflikt ska dominera all uppmärksamhet. Det enda som egentligen gör att det finns ett engagemang kring denna konflikt är p.g.a. medierna, inget annat. Och Palestinaaktivister är oftast färgade av den mediala bilden, men också ideologi.

För Palestinaaktivister handlar detta inte om palestiniernas väl och ve eller att man anser att detta är en humanitär nödvändighet att hjälpa dem, för då hade de varit mer upprörda över vad som händer i exempelvis Sudan just nu. Eller Jemen. Eller Syrien. Eller Tigray. Det syns också i handling. Det har inte funnits en enda känd svensk frivillig som åkt ner och slagits för den palestinska sidan, trots år av extremt högljudd mobilisering, demonstrationer, campusockupationer och moraliska brandtal. Jämför med andra konflikter. Folk har åkt och slagits i Spanien på 30-talet, i olika konflikter på Balkan, i Syrien (på olika sidor), och det har funnits svenskar som rest till Ukraina. Även när dessa krig fördömts eller varit kontroversiella hemma har det funnits personer som ansett saken tillräckligt viktig för att riskera livet. Här finns noll. Varför? För att det inte är en existentiell fråga för dem. Det är en symbolfråga som ger moralisk överlägsenhet, grupptillhörighet och en känsla av att stå på rätt sida… hemma i Sverige. Man kan demonstrera, posta, skrika slagord och känna sig modig utan att behöva ta någon verklig fysisk risk. För stora delar av vänstern har Israel-Palestina blivit den sista riktigt fungerande moraliska projektionsytan. Socialismens ekonomiska projekt dog 1991. Den generösa migrationslinjen fick sig en törn efter 2015 och har bara blivit mer impopulär. Mycket av den mer extrema identitetspolitiken och woke-grejen har börjat skorra falskt även internt. Arbetarklassen som den en gång definierades finns knappt kvar på samma sätt och röstar dessutom allt oftare åt andra håll. Kvar finns behovet av att känna sig moraliskt överlägsen, av att ha en tydlig fiende och en tydlig offerroll. Palestina passar perfekt in i den postkoloniala och antiimperialistiska mallen. Israel kan målas upp som den vita, västerländska, koloniala outposten och palestinierna som det eviga offret. Det ger en ren berättelse om förtryckare och förtryckta som inte kräver att man granskar Hamas stadgar, civila som mänskliga sköldar, eller att samma rörelse är knäpptyst om betydligt värre saker på andra håll. Det ger också en chans att vara antiamerikansk och anti-väst utan att behöva försvara Ryssland eller Kina rakt av. USA stödet till Israel blir beviset på att väst fortfarande är ondskan, och plötsligt har man en konflikt där man kan hata både USA, Israel och “det koloniala projektet” på en och samma gång. Det finns också en äldre, mörkare strömning som dyker upp från andra håll. Vissa på den yttersta högerkanten har länge haft ett problematiskt förhållande till judar och Israel, och där kan Palestinafrågan fungera som en acceptabel kanal för gammal antisemitism under täckmantel av “anti-sionism”. Det är inte huvudfåran i dagens gatuprotester, men det finns där och blandas ibland friskt med den vänsterantiimperialistiska linjen. Resultatet blir en märklig allians av motiv: en del hatar Israel för att det är judiskt, andra för att det är västerländskt och framgångsrikt, och tredje för att det passar in i en större berättelse om globalt förtryck. Lägg sedan till antiamerikanismen och det generella västföraktet. För många aktivister är det inte primärt palestiniernas lidande som driver, utan möjligheten att attackera väst, USA och den liberala världsordningen. Iran blir plötsligt en acceptabel partner i “motståndsaxeln” trots att regimen är en teokratisk mardröm som avrättar sina egna, piskar kvinnor och hänger homosexuella. När delar av rörelsen börjar hylla eller relativisera just den regimen samtidigt som de skriker om mänskliga rättigheter i Gaza, då rämnar hela den moraliska fasaden för normala människor. Att tycka att Israel gått för hårt fram eller att civila offer i Gaza är fruktansvärda är en sak. Att samtidigt smeka medhårs en av regionens värsta diktaturer är något helt annat. Det är där många, inklusive sådana som kan kritisera israelisk politik, kliver av. Allt detta sammantaget gör konflikten till den ultimata symbolfrågan. Den kräver inga obekväma avvägningar. Den ger omedelbar moralisk status i vissa kretsar. Den går att demonstrera för på Sveavägen eller utanför universitetet utan att man behöver riskera något mer än en eventuell böter eller en arg kommentar. Den ger identitet. Den ger fiender. Den ger en känsla av att vara på rätt sida av historien. Men den ger uppenbarligen inte tillräckligt stark motivation för att en enda känd svensk ska packa väskan, ta sig ner och faktiskt slåss. För när det kommer till kritan är det inte Palestina det handlar om. Det är spegeln hemma. Det är jaget. Det är den egna självbilden som god, kritisk och moraliskt klar. När någon påpekar att konflikten är liten i global jämförelse går många av de mest pålästa aktivisterna i total försvarsställning, kommer med märkliga ad hoc-argument och konspirationsteorier. Skammen lyser igenom. De har investerat sin identitet i frågan och kan inte acceptera att prioriteringen saknar saklig grund. Lägg sedan till att delar av samma rörelse relativiserar eller till och med hyllar Irans regim, en teokratisk diktatur som avrättar de egna, förtrycker kvinnor och finansierar miliser. Då blir det ännu tydligare att det inte handlar om konsekvent humanism eller civila offer. Det handlar om en ideologisk berättelse där vissa lidanden räknas och andra inte. Det är därför det inte finns några svenska frivilliga. Symbolfrågor mobiliserar känslor och identitet. De mobiliserar sällan folk att faktiskt riskera skinnet.

Allt detta ovanför, givet att detta är vad det faktiskt handlar om, gör det djupt mänskligt att man inte vill åka ner och slåss för Palestina. Kommer man från en universitetsmiljö har man generellt högre individuell framtidsoptimism, detsamma gäller för personer som kommer från den urbana medelklassen osv. Högerextrema å sin sida kanske knappast lever ett liv de flesta vill leva i dess misär, men samtidigt är de i första hand nationalister och därför blir det inte tal om att åka till Mellanöstern för att slåss även om det är mot judar. Och visst, den absoluta majoriteten människor kommer aldrig frivilligt åka ner och slåss för en främmande makt även om man stöttar deras sak. De flesta som stödjer Ukraina vill inte åka ner och slåss för Ukraina, det är bara ett mänskligt faktum. Så att majoriteten Palestinaaktivister inte åkt ner är inte det iögonfallande, det är fullt rimligt. Det som däremot är orimligt är just det faktum att inte en enda svensk sedan år 1948 åkt ner och slagits för Palestina medan tusentals svenskar stridit som frivilliga i andra krig och konflikter, t.o.m. så långt bort som Biafra. Det är just där den verkliga sprickan syns. När något är en ren symbolfråga, när det primärt handlar om att bygga och underhålla en moralisk identitet hemma i Sverige, då finns det ingen verklig drivkraft att riskera livet. Universitetsvärlden och den urbana medelklassen som dominerar den högljudda delen av rörelsen har framtidsutsikter, karriärer, sociala nätverk och en livsstil som de inte är beredda att kasta bort för en konflikt som i praktiken inte hotar dem på något sätt. De kan få sin dos av moralisk upprymdhet genom att demonstrera, ockupera universitetslokaler, blockera gator och posta arga texter. Det ger status i den egna bubblan utan att kosta något bestående. Att faktiskt åka ner skulle däremot innebära att man lämnar tryggheten, riskerar att dö eller lemlästas, och dessutom tvingas konfronteras med verkligheten på marken – inklusive Hamas styre, korruptionen, användningen av civila som sköldar och den totala frånvaron av den rena offerroll som narrativet kräver. Det är en kalkylerad risk de allra flesta rationellt sett vägrar ta, och det är mänskligt. Samma logik gäller de få på yttersta högerkanten som eventuellt kan hysa antisemitiskt motiverat hat. Deras nationalism är i grunden inåtvänd. De bryr sig om Sverige, om den egna gruppen, om gränser och demografi här hemma. Att åka till Gaza eller Västbanken och kriga sida vid sida med islamistiska miliser mot judar passar inte in i den världsbilden, oavsett hur mycket vissa av dem ogillar Israel. Det blir för långsökt, för främmande och för lite kopplat till deras egentliga projekt. Det är därför jämförelsen med andra konflikter blir så avslöjande. Svenskar har historiskt sett åkt och slagits i Spanien under inbördeskriget, på olika sidor under andra världskriget, i Finland, på Balkan, i olika afrikanska konflikter inklusive Biafra, och på senare tid även i Ukraina. I flera av de fallen fanns det ideologiska, religiösa eller äventyrliga drivkrafter som var starka nog att få åtminstone några att packa väskan. Det fanns en känsla av att saken var tillräckligt verklig, tillräckligt existentiell eller tillräckligt kopplad till något större för att motivera den personliga risken. I Palestinafallet har den känslan uppenbarligen aldrig funnits hos en enda känd svensk på 75 år. Inte under 1948, inte under intifadorna, inte under de olika Gaza-krigen och inte efter 7 oktober 2023 trots den mest intensiva mobiliseringen någonsin. Det säger något avgörande om engagemangets karaktär. När en rörelse kan generera tiotusentals demonstranter, campusockupationer, blockader, massiv medieuppmärksamhet och en känsla av absolut moralisk brådska – men samtidigt inte producera en enda person som är beredd att ta den ultimata konsekvensen – då är det inte längre rimligt att hävda att det handlar om en djup, existentiell solidaritet med palestinierna. Då handlar det om något annat. Det handlar om den egna självbilden, om att få vara den goda i en berättelse som är skräddarsydd för västerländska aktivistmiljöer, om att få en fiende som är lagom avlägsen och lagom symboliskt laddad. Det är en konflikt man kan konsumera och signalera kring, inte en man behöver dö för.

Och det är just därför frånvaron av svenska frivilliga är så talande. Den absoluta majoriteten människor åker aldrig och krigar för andras sak, det är sant. Men när noll personer gör det under trekvarts sekel, trots ett engagemang som på ytan ser ut att vara bland de mest passionerade vi sett, då är det inte längre en tillfällighet. Då är det ett bevis på att hela grejen i grunden är en inrikespolitisk och identitetsmässig projektion. Symbolfrågor skapar brus. De skapar sällan martyrer.

NOTERA: Jag tar inte ställning kring om det är en bra idé eller inte att åka som frivillig och slåss för andra krig, den diskussionen handlar vill jag inte ta för jag har ingen åsikt om det annat än att det finns starka skäl för och emot. Däremot säger jag att det är iögonfallande att ingen åkt ner trots ett massivt stöd för Palestina på hemmaplan, och hittills har ingen (allra minst de två lågintelligenta idioterna/snöflingorna) kunnat förklara på ett vettigt sätt varför.

Har man inte krigat mer eller mindre farao Shoshenq I belägrade för 3000 år sedan?

Jag har citerat det förut och nu har jag citerat det igen. Du skrev det fem gånger i inlägget direkt efter att du avfärdade att du någonsin skulle ha framfört tanken.

Du har dock även talat om interventioner i andra inlägg och jag har bemött även det. Samt påtalat hur du hattar runt mellan olika positioner, och ständigt låtsas glömma bort både vad du själv precis skrev och vad andra precis svarade.

Både mitt och Varmbogas huvudargument har varit att din plan är efterbliven.

Sionismen är en globalistisk ideologi och västerlänningar bekämpar den bäst i Väst.

Det var väl bara EN tokig riktig svensk - eller om han var norrman - (och hans fru) som åkte ner och slogs för IS? De andra var väl "svenskar"? När det gäller Ukraina och Nazityskland så är och var de länderna närmare oss kulturellt och religiöst (ja Tyskland var ett kristet land även om religiös utövning inte uppmuntrades just under Naziåren), samt inte minst till blodet, utseendet.

Vi kan därför identifiera oss med ukrainare och tyskar på ett helt annat sätt än med t.ex. araber eller afrikaner - så steget är betydligt längre att åka ner och faktiskt slåss för de senare fysiskt och kanske dö på kuppen. Skulle kännas lite konstigt när de andra soldaterna ropade "Allahu Akbar", liksom...

Någonstans känner jag också att vi inte ska intervenera i länder i Mellanöstern och Afrika, för det är inte vår sak att göra det - och facit av sådana interventioner är inte bra. Stötta, absolut, men inte åka dit och skjuta eller bomba.