Konflikten mellan Israel och Palestina är förmodligen en av världshistoriens mest uppmärksammade konflikter i kontrast till hur omfattande konflikten är. Och jag har alltid undrat varför denna konflikt rör upp så extremt mycket känslor medan andra, långt dödligare krig, folkmord och konflikter eller konflikter som de facto pågått längre får långt mycket mindre uppmärksamhet och engagemang? Exempel: Folkmordet (som de jure erkänts som ett folkmord av internationella domstolar) i Darfur dödade omkring 300 000 människor under början av 2000-talet men hade i princip noll engagemang från civilbefolkningen i Sverige. Kriget i Kongo-Kinshasa är det dödligaste kriget sedan andra världskriget och tog död på nära nog 6 miljoner människor (d.v.s. drygt 100 gånger fler än vad som dött i Gaza sedan 2023) men engagemanget uteblev även om försök gjordes (Falling Whistles exempelvis). Väldigt nyligen mördades drygt 600 000 människor i den etniskt motiverade konflikten i Etiopien mellan centralregeringarna i Addis Abeba och Asmara mot Tigrayregionen vilket definitivt har likheter med konflikten mellan Israel och Palestina men tio gånger så dödlig. Vissa hävdar dock att konflikten pågått väldigt länge och att det är det som är avgörande för engagemanget. Visserligen finns det en poäng i detta (vilket jag ska återkomma till) men det kan ändå inte vara den enda orsaken. Om så vore fallet skulle konflikterna på Filippinerna (som har rötter tillbaka sedan 1500-talet), konflikten i Kashmir som har rötterna i 1947 års delning eller inte minst konflikten mellan Iran och Kurdistan som pågått sedan 1919 haft samma engagemang. Men jag har aldrig sett en enda återkommande demonstration för Kurdistan eller Filippinerna som pågår veckovis i centrala Stockholm likt Palestinademonstrationerna på Odenplan, eller några influensers som skriver gråtande inlägg på sociala medier om barnen på Filippinerna som blivit krigets offer. Så det kan definitivt inte vara faller. Och ytterligare vissa hävdar att konflikten skapar engagemang eftersom den går att påverka då västvärldens regeringar har ett finger med i spelet (inte minst USA) men detta köper jag inte. Om så vore fallet vore det väldigt enkelt att skapa engagemang kring de många krigen i Subsahariska Afrika då västvärlden är de primära handelspartnerna för deras naturtillgångar de dessa krig och konflikter i huvudsak handlar om kontrollen av dessa. En annan brist i detta argument är att om detta vore sant skulle troligtvis konflikten mellan Israel och Palestina slutat för länge sedan med tanke på det enorma engagemanget denna konflikt har väckt inte minst sedan 1990-talet, både på civil nivå men också på politisk (fler länder har erkänt Palestina än Kosovo exempelvis). Ändå har kriget bara fortsatt och inte fått ett slut trots snart 80 år av stridigheter och globalt engagemang som är större än något annat krig eller någon annan konflikt idag. Så detta argument håller inte utan känns snarare som en efterhandskonstruktion de som hävdar detta har för att rationalisera sitt engagemang då de blir tagna på sängen.
Vad jag däremot tror är att denna konflikt har en dramaturgi som passar många narrativ och att det är en väldigt enkel konflikt att förstå. Det är två sidor alla vet är åtskilda genom religion – muslimer mot judar. Det är en konflikt om territorium och vem som hör hemma var, vilket vi i Västvärlden och övriga världen kan förstå eftersom många av våra krig varit territoriella och haft etnologiska grundprinciper. Och det finns också från båda hållen av konflikten en god dramaturgi som är lätt att förstå. Står man på Palestinas sida är det lätt att se Israel som den stora erövraren som har världens starkaste och de facto enda stormakt bakom sig – USA, och att detta gör det lätt att se en David mot Goliat-kamp. Står man på Israels sida är det lätt att se konflikten som en mellan en ensam demokrati som är omgiven av teokratiska, islamistiska och hatiska grannar som vill förgöra den enda sanna demokratin i regionen. Alltså finns det två dramaturgiska element som gör denna konflikt till den ”perfekta konflikten”. Men om det vore så enkelt att det bara handlade om två sidor och att konflikten hade en dramaturgi som passar många narrativ skulle det troligtvis finnas fler konflikter som rörde upp samma känslor. I konflikten i Jemen har centralregeringen stöd från USA, Saudiarabien, UAE osv, medan rebellstyrkorna har stöd från Iran och Ryssland men aldrig detta inbördeskrig väcker inte alls samma typ av engagemang. Så troligtvis existerar det troligtvis något mer som gjort att konflikten mellan Israel och Palestina får ett sådant oproportioneligt engagemang än enbart det dramaturgiska. Jag tror att konflikten mellan Israel och Palestina får en skjuts av det faktum att det ligger i en region där vi historiskt har haft ett starkt intresse tack vare teologiska orsaker. Jerusalem är en helig stad för alla tre världsreligioner och därför är regionen väldigt viktig kulturellt, vilket gjort regionen till en viktig plats som lätt uppmärksammas. Men detta är inte helt sant dock. Skulle så vara fallet skulle det alltid, i alla tider haft samma typ av engagemang som det har nu men så har ej varit fallet. Faktum är att denna region var medialt relativt bortglömd under stora delar av 1900-talet där andra konfliktytor hade starkare engagemang (Vietnam, Korea, Afrika på 1980-talet, Irak, Kina, osv). Ett annat vanligt argument är att konflikten mellan Israel och Palestina rör upp känslor eftersom vi i Väst har ett historiskt ansvar för denna konflikt då det var Västvärlden som skapade Israel efter andra världskriget och förintelsen. Men om vi skulle ha engagemang för konflikter västvärlden har ett historiskt ansvar kring skulle vi vara lika engagerade i latinamerikanska konflikter som den mellan Israel och Palestina, men så är inte fallet.
Nej, jag tror att anledningen är att alla kan känna ett engagemang i konflikten eftersom att den berör områden som många ideologier och identiteter har som motor i sin ideologi. Om vi börjar med det faktum att muslimer kan se detta som ett bevis för västerländskt förtryck av muslimer och att detta därför passar utmärkt för många muslimska och islamistiska narrativ om hur västvärlden förtrycker muslimer och vill utplåna den muslimska världen, kan man konstatera att denna konflikt fyller en funktion för många muslimska individer och många muslimska länder. Genom konflikten mellan Israel och Palestina kan der peka på att västvärlden är boven i Mellanöstern och att det är västvärldens, inte ländernas egna politikers, fel att den muslimska världen har så svårt att komma på fötter. Detta narrativ fungerar utmärkt för många diktaturer, exempelvis Assads Syrien eller Iran, att peka på en yttre fiende de kan skylla på så fokus riktas bort från ländernas regimer. För många länder utanför den direkta närheten till Palestina finns det ett antiamerikanskt incitament att stå på Palestinas sida. Kina och Ryssland står båda på Palestinas sida i konflikten, men inte för att de på något sätt ser ”Palestinas sak som vår” utan snarare för att de genom att engagera sig för Palestina slår en känga mot USA. I Europa är det splittrat men många länder väljer ändå att stå på Palestinas sida, men det beror i huvudsak på tryck från civilsamhället mer än att de direkt vinner något på det. Relationerna mellan USA och Europa är oftast så pass goda att de inte behöver fjäska för USA i alla väder. För övriga världen ser man hur Palestinas kamp för självständighet återspeglar en antiimperialistisk kamp de själva i många fall genomgick genom avkoloniseringen. För andra länder som Indien är hållningen att staten är starka motståndare till terrorism och de anser att Hamas är terrorister och måste således bekämpas. Så detta medför att det finns en stark symbolism i konflikten mellan Israel och Palestina som spiller över på realpolitik på ett sätt konflikterna i exempelvis Afrika aldrig kan göra.
Vad beträffar civilsamhällets engagemang blir konflikten mellan Israel och Palestina likvärdigt viktig som inom storpolitiken. För de så att säga mer högljudda politiska grupperingarna fungerar konflikten som en viktig symbolfråga. För vänstern är konflikten ett bevis på USA:s grymhet och västvärldens hyckleri, och i förlängningen en känga mot det kapitalistiska systemet de i mångt och mycket ställer sig kritiska till (även om många inte helt avvisar den). För högern och liberaler blir istället Palestina en symbol för en terroriststat som vill förgöra den enda demokratin i Mellanöstern och detta i sin tur gör att de identifierar Israels kamp som en kamp för de västerländska värderingarna med demokrati, liberalism och, åtminstone för de konservativa, en kamp för den västerländska civilisationen. För högerpopulisterna är detta en kamp mot Islamismen som de så innerligt avskyr, och därför blir Israels kamp en kamp mot Islam. För de mer så att säga konspiratoriska elementen i samhället blir kriget mellan Israel och Palestina en känge m0ot USA, som de är helt övertygade är den ondaste makten i världen som har som mål att förstöra världen och inneha ett världsherravälde. För nynazister och islamister ser de konflikten som ett bevis för ”judarnas ondska”, och för kommunister blir detta ett argument för hur ondskefull den västliga kapitalismen är.
Konflikten passar alltså allas respektive agendor, från socialismens, antikolonialismens och konspirationsteoriernas engagemang för Palestina till Liberalernas, de konservativas och högerpopulisternas engagemang för Israel. Detta gör att denna konflikt enligt mig blivit den ”perfekta konflikten”. Vad tror ni? Är denna konflikt den perfekta konflikten rent narrativt? Eller har jag helt fel? Om så är fallet, berätta då varför ni anser att den här konflikten inte är detta.
Vad jag däremot tror är att denna konflikt har en dramaturgi som passar många narrativ och att det är en väldigt enkel konflikt att förstå. Det är två sidor alla vet är åtskilda genom religion – muslimer mot judar. Det är en konflikt om territorium och vem som hör hemma var, vilket vi i Västvärlden och övriga världen kan förstå eftersom många av våra krig varit territoriella och haft etnologiska grundprinciper. Och det finns också från båda hållen av konflikten en god dramaturgi som är lätt att förstå. Står man på Palestinas sida är det lätt att se Israel som den stora erövraren som har världens starkaste och de facto enda stormakt bakom sig – USA, och att detta gör det lätt att se en David mot Goliat-kamp. Står man på Israels sida är det lätt att se konflikten som en mellan en ensam demokrati som är omgiven av teokratiska, islamistiska och hatiska grannar som vill förgöra den enda sanna demokratin i regionen. Alltså finns det två dramaturgiska element som gör denna konflikt till den ”perfekta konflikten”. Men om det vore så enkelt att det bara handlade om två sidor och att konflikten hade en dramaturgi som passar många narrativ skulle det troligtvis finnas fler konflikter som rörde upp samma känslor. I konflikten i Jemen har centralregeringen stöd från USA, Saudiarabien, UAE osv, medan rebellstyrkorna har stöd från Iran och Ryssland men aldrig detta inbördeskrig väcker inte alls samma typ av engagemang. Så troligtvis existerar det troligtvis något mer som gjort att konflikten mellan Israel och Palestina får ett sådant oproportioneligt engagemang än enbart det dramaturgiska. Jag tror att konflikten mellan Israel och Palestina får en skjuts av det faktum att det ligger i en region där vi historiskt har haft ett starkt intresse tack vare teologiska orsaker. Jerusalem är en helig stad för alla tre världsreligioner och därför är regionen väldigt viktig kulturellt, vilket gjort regionen till en viktig plats som lätt uppmärksammas. Men detta är inte helt sant dock. Skulle så vara fallet skulle det alltid, i alla tider haft samma typ av engagemang som det har nu men så har ej varit fallet. Faktum är att denna region var medialt relativt bortglömd under stora delar av 1900-talet där andra konfliktytor hade starkare engagemang (Vietnam, Korea, Afrika på 1980-talet, Irak, Kina, osv). Ett annat vanligt argument är att konflikten mellan Israel och Palestina rör upp känslor eftersom vi i Väst har ett historiskt ansvar för denna konflikt då det var Västvärlden som skapade Israel efter andra världskriget och förintelsen. Men om vi skulle ha engagemang för konflikter västvärlden har ett historiskt ansvar kring skulle vi vara lika engagerade i latinamerikanska konflikter som den mellan Israel och Palestina, men så är inte fallet.
Nej, jag tror att anledningen är att alla kan känna ett engagemang i konflikten eftersom att den berör områden som många ideologier och identiteter har som motor i sin ideologi. Om vi börjar med det faktum att muslimer kan se detta som ett bevis för västerländskt förtryck av muslimer och att detta därför passar utmärkt för många muslimska och islamistiska narrativ om hur västvärlden förtrycker muslimer och vill utplåna den muslimska världen, kan man konstatera att denna konflikt fyller en funktion för många muslimska individer och många muslimska länder. Genom konflikten mellan Israel och Palestina kan der peka på att västvärlden är boven i Mellanöstern och att det är västvärldens, inte ländernas egna politikers, fel att den muslimska världen har så svårt att komma på fötter. Detta narrativ fungerar utmärkt för många diktaturer, exempelvis Assads Syrien eller Iran, att peka på en yttre fiende de kan skylla på så fokus riktas bort från ländernas regimer. För många länder utanför den direkta närheten till Palestina finns det ett antiamerikanskt incitament att stå på Palestinas sida. Kina och Ryssland står båda på Palestinas sida i konflikten, men inte för att de på något sätt ser ”Palestinas sak som vår” utan snarare för att de genom att engagera sig för Palestina slår en känga mot USA. I Europa är det splittrat men många länder väljer ändå att stå på Palestinas sida, men det beror i huvudsak på tryck från civilsamhället mer än att de direkt vinner något på det. Relationerna mellan USA och Europa är oftast så pass goda att de inte behöver fjäska för USA i alla väder. För övriga världen ser man hur Palestinas kamp för självständighet återspeglar en antiimperialistisk kamp de själva i många fall genomgick genom avkoloniseringen. För andra länder som Indien är hållningen att staten är starka motståndare till terrorism och de anser att Hamas är terrorister och måste således bekämpas. Så detta medför att det finns en stark symbolism i konflikten mellan Israel och Palestina som spiller över på realpolitik på ett sätt konflikterna i exempelvis Afrika aldrig kan göra.
Vad beträffar civilsamhällets engagemang blir konflikten mellan Israel och Palestina likvärdigt viktig som inom storpolitiken. För de så att säga mer högljudda politiska grupperingarna fungerar konflikten som en viktig symbolfråga. För vänstern är konflikten ett bevis på USA:s grymhet och västvärldens hyckleri, och i förlängningen en känga mot det kapitalistiska systemet de i mångt och mycket ställer sig kritiska till (även om många inte helt avvisar den). För högern och liberaler blir istället Palestina en symbol för en terroriststat som vill förgöra den enda demokratin i Mellanöstern och detta i sin tur gör att de identifierar Israels kamp som en kamp för de västerländska värderingarna med demokrati, liberalism och, åtminstone för de konservativa, en kamp för den västerländska civilisationen. För högerpopulisterna är detta en kamp mot Islamismen som de så innerligt avskyr, och därför blir Israels kamp en kamp mot Islam. För de mer så att säga konspiratoriska elementen i samhället blir kriget mellan Israel och Palestina en känge m0ot USA, som de är helt övertygade är den ondaste makten i världen som har som mål att förstöra världen och inneha ett världsherravälde. För nynazister och islamister ser de konflikten som ett bevis för ”judarnas ondska”, och för kommunister blir detta ett argument för hur ondskefull den västliga kapitalismen är.
Konflikten passar alltså allas respektive agendor, från socialismens, antikolonialismens och konspirationsteoriernas engagemang för Palestina till Liberalernas, de konservativas och högerpopulisternas engagemang för Israel. Detta gör att denna konflikt enligt mig blivit den ”perfekta konflikten”. Vad tror ni? Är denna konflikt den perfekta konflikten rent narrativt? Eller har jag helt fel? Om så är fallet, berätta då varför ni anser att den här konflikten inte är detta.
