Tråden om "ingenting"

Kanske orsakade frågan en viss förvirring?

Om vi är överens med varandra, särskilt inom filosofin, vars grundbegrepp är kärleken till visdom, filo (kärlek) och sofia (visdom), bör inte enighet i sig nödvändigtvis betraktas som det mest fördelaktiga förhållandet.

Filosofins värde ligger inte i att nå överensstämmelse, utan i att vi ifrågasätter varandra, prövar argument och undersöker våra antaganden. Det är genom denna friktion mellan olika perspektiv som förståelse kan utvecklas.

Det har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas några filosofer som håller med varandra.

Och det ska betrakas som fördelaktigt.

Det är en anomali varför det egentligen är felaktigt. Om ingenting är det enda som inte kan definieras så borde man justera betydelsen. Förslagsvis till betydelsen: en potentialitet som är innehållslös.

Inte ett undermåligt alternativ. Men genom den definitionen befäster du fortfarande potentialitetens existens.

Jag kallar det en anomali just därför att det är det enda som inte är definierbart. Men det är inte en anomali i begreppet ingenting – det är en anomali i din förväntan att allt ska vara definierbart. Definitioner kräver representation. Representation kräver fenomen. Ingenting saknar fenomen. Därför saknas även förutsättningen för definition. Det är inte en egenskap, det är frånvaro av möjligheten till egenskaper.

Att justera betydelsen till “innehållslös potentialitet” är inte att ge ingenting ett “är”. Det är att beskriva vad som återstår när alla ontologiska kategorier tas bort. Potentialitet är en modalitet, inte ett objekt. Modalitet är ett sätt språket uttrycker möjlighetsrelationer, inte en entitet i världen. Du ontologiserar en negation och får sedan motsägelser som du försöker projicera på mig.

Ingenting är definitionslöst eftersom definitioner förutsätter något att definiera. Det är exakt därför ingenting är den enda anomalin: det faller utanför den ontologiska ram du försöker pressa in det i.

Du försöker göra frånvaro till ett “är”. Det är där du går fel.

Faktum det motsatta, att allting som är, inte är ingenting. Inkluderat frånvaron.

Det där är bara en paradox. Om du gör frånvaro till ett "något", då har du avskaffat själva begreppet ingenting.

Och utan ett begrepp för ingenting har du ingen grund kvar för någon av dina invändningar. Du raderar din egen position i samma ögonblick du försöker rädda den.

Det är korrekt, men det är inte jag som i detta fall tillskriver potentialiteten egenskapen av existens, utan du gör det genom själva definitionen.

Mitt argument är att ingenting inte ens kan ha denna potential, av den enkla anledningen att något måste existera för att överhuvudtaget kunna besitta potential. Om någonting har en potential att manifesteras, innebär det redan att det finns något, även om det endast existerar i form av potential.

Absolut ingenting är även total frånvaro av ingenting.

Ok då har vi redit ut det hela i teoretisk och praktisk filosofisk betydelse. Jag fattar vad du menar.

Så, om jag frågar: är potentialitet ingenting eller någonting. Vad är ditt svar?

Frågan om någontings uppkomst kräver potentialitet ur ingenting...

Inkorrekt. Någontings uppkost kräver någonting, inte ingenting.