Tråden om "ingenting"

Men se, det fanns ett par trådar i ämnet.

(FB) Inget finns inte.

Man kan se det ifrån olika perspektiv.
Från ett matematiskt perspektiv så är det 0.
Från ett fysiskt perspektiv är det vakum.
Från ett vardagligt perspektiv är det saknaden av något. Tex jag har inget kvar i glaset.
Från ett filosofiskt perspektiv är det absolut ingenting och kan inte beskrivas, eftersom varje beskrivning ger det egenskaper. Det enda man egentligen kan säga är att det är motsattsen till någonting.

Ja, det är för att det kan kontempleras, förstås, och även i vissa fall matematiskt kalkyleras.

Det gör det till någonting, vad som är i detta fall involverar modala uttryck för att det innehar existens i den formen, och således har det en form utav varande, utav existens.

Det som kan vara relevant är att skilja mellan den icke-ontologiska beskaffenheten vad som inte är och vad som kan vara.

Då kan man definitivt säga att det som kan vara inte är, och det är sant.

Men samtidigt är det som inte är gällande, oavsett om något som inte är blir, och även potentialitet utav det, inte är en icke-ontologisk beskaffenhet.

Vill man göra det till ett existensiellt problem, så grundar det sig egentligen i hur man applicerar egenskapen existens utav inte bara fenomen och objekt, utan även ontologisk beskaffenhet.

^

Ett relevant tillägg till det föregående är att det inte är jag som gör något till ett varande genom att ge det existens i ontologisk eller existentiell bemärkelse. Vad jag gör är endast att aktualisera en redan existerande potentialitet.

Det jag argumenterar för existerar alltså redan i form av potentialitet. Realisationen innebär inte att något skapas ur absolut intet, utan att en möjlighet övergår till aktualitet.

Det "sanna" ingenting saknar däremot all potentialitet. Det har ingen möjlighet att bli något annat än just ingenting och kan därför inte realiseras.

Detta är egentligen kärnan i min argumentation: att egenskapen existens inte begränsas till fysikalisk form, vare sig vi talar om ett tre- eller fyrdimensionellt rum, utan även omfattar potentialen hos det som kan manifestera sig. Detta gäller även sådant som inte låter sig reduceras till eller inordnas under ett tre- eller fyrdimensionellt rum.

I rummet. Ett absoult ingenting kan inte kan definieras annat än som potentialitet.

Existensiellt. Skapandet ur ingenting utifrån potentialitet.

Metafysiskt. Ingenting saknar representation och är fenomenlöst men har obegränsad potentialitet.

Denna potentialitet existerar inte i rummet så det är ingenting.

Det finns dock en motsägelse i det argumentet. Redan i den första meningen definierar du det som en potentialitet. Genom att göra det tillskriver du potentialiteten en form av existens, eftersom den existerar som något som kan manifesteras. Samtidigt argumenterar du för att denna potentialitet inte existerar i något rum.

Det är här motsägelsen uppstår.

Du kan inte manifestera ett verkligt ingenting. Däremot kan du manifestera en potentialitet. Men om en potentialitet kan manifesteras är den, per definition, inte ingenting. Om potentialiteten verkligen vore ingenting, skulle det inte finnas något att manifestera. Själva möjligheten till manifestation förutsätter att det redan existerar något, om än endast i form av potentialitet.

Nu är vi visserligen i det filosofiska subforumet, men jag vill göra en utvikning till psykologin. Problemet är nämligen inte enbart filosofiskt eller ontologiskt, utan även kognitivt. När vi försöker tänka, förstå eller analysera ingenting är det den kognitiva processen i sig som ger upphov till problemet.

Den centrala frågan är därför inte hur vi ska förstå ingenting, utan varför ingenting inte kan förstås.

Själva akten att tänka på, förstå eller analysera ingenting är redan ett uttryck för något. Tanke riktar sig mot ett objekt: ingenting, och ger det därmed en konceptuell existens.

Där uppstår paradoxen: i samma ögonblick som vi försöker göra ingenting till föremål för förståelse, upphör det att vara ett absolut ingenting. Det har således en konceptiell existens.

För det du tänker på, det du kontemplerar och det du definierar, tillskrivs därigenom också en form av existens. Och genom att ha en sådan existens är det inte längre ingenting, utan någonting.

Och det är det som är det kogntiva dilemmat. För att förstå ingenting, handlar det inte om att förstå ingenting eftersom det inte är möjligt, utan snarare om att förstå varför ingenting inte kan förstås. Det kan nämligen förstås.

Det är därför jag vill hålla mig till rummets defintitioner. Annars kan vi direkt säga att ingenting är definitionslöst.

Är dock inte det sista påståendet i själva verket det mer sanningsenliga påståendet än det första?

För det är defintivt det sista påståndet jag skulle både stödja och aktivt argumentera för.

Ja strikt filosofiskt.

Ja, men nu blir jag riktigt problematisk och jobbig och ställer frågan, varför är det så?

Varför är ingenting definitionslöst?

Med det frågar jag egentligen efter vad som orsakar, eller vilka orsaker som leder till effekten av definitionslöshet.

Vad är det som gör att ingenting orsakar definitionslöset?

Exakt. Håller helt med.

Det är mitt misslyckande.

Vad för dåraktighet har jag skrivit som gör att du helt håller med?