Ta tag i livet efter många år av missbruk.

Det tar du helt rätt i, det är en kamp emot en själv och vad jag har märkt är att väldigt många verkar ha svårt att förstå hur svårt är det faktiskt är att återgå till ett någorlunda normalt liv efter så många år av en dysfunktionell livsstil extremt många verkar väldigt trångsynta tyvärr.

Det är inte bara och bara tyvärr, och självklart måste jag vara villig och disciplinerad och kapa precis allt som har med detta livet att göra till att börja med. Ingen kommer hjälpa mig förutom mig självklart, jag är inte född igår som vissa verkar tro.

Du ser .du är redan på rätt väg nu. Fortsätt äga situationen och ditt liv.inte de tolv stegen man kan gå i ett rum innan man måste vända och ta tolv tillbaka igen. Ta alla stegen i din egen riktning, då blir du fri
från vad andra anser man ska göra när man mår som sämst.

Jag förstår att jag har ett allvarligt problem och att jag behöver sluta upp med min livsstil innan det slutar riktigt illa. Det är ett under att inte gjort det tidigare, men trots att jag förstår detta så har jag insett att jag har någon typ av självskadebeteende där jag utsätter mig själv för allvarliga risker som kan inböra farliga situationer, extrema mängder droger eller blandningar och bara allmänt idiotiska situationer där jag undermedvetet känner att jag nästan vill att något ska gå väldigt illa. Och därför sätter jag mig i dessa situationer och utsätter mig själv för sånt här. Det är självklart inte en ursäkt och inte anledningen till varför jag lever som jag gör men det är definitivt en del av problemet och jag har funderat länge och mycket på varför det är så här, och vad jag själv kan göra utan professionell hjälp för att styra ifrån detta typ av beteende. För det är verkligen inte normalt det fattar jag också och varför i helvete gör jag det till ens undrar jag verkligen. Låter extremt dumt och löjligt inser jag men jag kan inte bry mig mindre av folk tycker och tänker om mig jag bara skriver vad jag tänker just nu.

Hej
Jag vet inte var jag ska starta med denna text eller varför jag ens skriver den men jag antar att det är för att jag känner att jag behöver bli av med en tyngd på mina axlar och lätta på mitt hjärta lite. Samt så kan jag inte låta bli att vara nyfiken om det finns några människor där ute som är som mig.

Det är en ganska tragisk historia egentligen och jag vet inte vart det passar nånstans på forumet men jag ska försöka förklara så bra som möjligt utan att dra ut på det för mycket, dagens läge är 25 år gammal. Jag är man och jag kommer ifrån en medelklassfamilj med båda föräldrarna närvarande trots att de var skilda så har jag alltid haft mina föräldrar nära.

Trots detta så vara väldigt uttråkad i skolan och runt årskurs sju så började jag trotsa precis allt, jag började röka väldigt mycket cigaretter, så klart så smygrökte jag ju.
När jag väl började åttonde i klass så hade jag redan börjat röka cannabis och jag hade upptäckt bensodiazepiner, speciellt Alprazolam, som var det absolut bästa. Jag visste för att jag led av extremt socialfobi och GAD
Kommande år fram tills jag var ca 23 år gammal så levde jag rövare, och då menar jag att då gick jag verkligen loss och sålde enorma mängder narkotika och beblandade mig med väldigt kriminella individer och hamnade i väldigt dåliga och sjukt riskabla situationer där det är egentligen helt galet att jag lever idag.

I dagens läge så har jag kapat med 99 % av mina gamla bekanta och jag håller mig ifrån droger så gott det går, speciellt hårda och tunga droger. Jag lever under hot då jag har pris på mitt huvud och stora skulder på grund av min tidigare livsstil och mina tidigare val.Men jag har valt att ignorerar detta och mer eller mindre låtsas som att dessa människor inte existerar.

Men jag kan inte låta bli att känna att jag är nu 25 år gammal och har inte gjort något vettigt för mitt liv, förvisso så har jag gymnasieutbildning som vvs montör men jag absolut avskydde det och jag slarvade så mycket och hade 99 % frånvaro i trean på gymnasiet men gick ändå ut med snittbetyg C.
Detta beror på att jag alltid har haft det väldigt enkelt för mig själv i skolan och utan att låta egoistisk så skulle jag säga att jag är ganska mycket smartare än majoriteten av folk i min ålder och äldre, dock har jag använt detta på fel sätt och utsatt mig själv och min familj för otroligt hemska saker.

Men just nu är jag mitt i ett dilemma, jag vet nämligen inte riktigt vad jag ska göra med mitt liv.
Jag är trött på att vara fattig, men jag har också väldigt svårt att tänka mig att återgå till att jobba sju till 16 för 30 000 kr i månaden när jag tidigare har tjänat 10 000 per dag, men jag vill också bidra till samhället och jag orkar inte längre leva kriminellt.

Jag går i tankarna att utbilda mig till AI systemutvecklare, då jag alltid haft ett intresse för teknik och datorer.

Nu blev det väldigt mycket babbel men jag behövde skriva om mig lite men börjar egentligen undrar är finns det fler där ute som levt rövare från tidig ungdom tills 25 årsåldern och sedan vänt sitt liv till det bättre med till exempel utbildning och ett stabilt jobb?

Hur gjorde ni och i vilken ände ska man starta? Jag har ju bränt alla broar och är det svarta fåret i familjen så att jag är på egen hand för det mesta men jag vill verkligen bättra mig och jag vill verkligen bevisa för omgivningen att jag är bättre än vad jag har framstått att vara.
Tack så mycket.

Vad intressant att du både känner mig och vet hur min sin stämning är.
Dessutom att du kan tala för min mentala hälsa och berätta för hela världen att jag definitivt lider av en psykos och inte kan skilja på vad som är verkligt eller inte.
Jag skulle säga att jag är ganska medveten om min omgivning och min situation, jag är nog så långt ifrån en psykos man kan vara. Jag vet att om man är i en psykos så vet man inte om dig själv.
Men jag hade nog varit inlagd vid detta laget och dessutom fått höra det ex antal gånger av diverse personer och familjemedlemmar om jag hade lidit av vanföreställningar eller en psykos.
Jag råder dig att inte stoppa ord i någon annans mun eller tala för någon annans mentala hälsa utan att ha någon som helst inblick i personens liv eller veta hur personen lever dag till dag eller varför personen har skapat diverse trådar.
Tack för dina ord men har du inget vettigt att tillföra så skulle jag säga att det bästa är nog att låta bli att kommentera överhuvudtaget för du bidrar inte med något till diskussionen. Tack så mycket.

Har aldrig påstått att det handlade om just dig utan mer generellt.
Hur går det med cracket?

Börja resa.
Få ett annat perspektiv.

Ja Fuck Em jävla Hassela hjärntvättade low lifes som finns på Flashback. Sådana finner du mycket inne på kåken. Samma snack hjärntvättade, för de valde det som sin nya kultur. Det som erbjuds på behandlingshemmen. Lika hjärndöda som crack vaken 20 dygn.

Den dagen någon är vaken 20 dagar på crack så skriver vi historia min vän.

Då är det enklare för dig än du tror. För du har aldrig varit där.

Har för mig att kroppen organ börjar stänga ner och du dör vid 11 dygn men okej absolut NOLL sömn på 20 dygn. Mikrosömn börjar man få redan vid 3 dygn