Gissa Bokcitatet

Ingen dålig gissning (fast tveksamt om han skulle skriva så om Curman) och via namnregistret i boken hittar jag nästa citat.

Jag glömde just poeten Gunnar Harding, som jag på grund av hans extremt blida och gentlemannamässiga väsen i ett par decennier har kallat Gunnar Hårding. Det finns alltså gentlemän i branschen. Men huvudregeln förblir att jag drar mig lite för att umgås med poeter mellan skål och vägg. Målarna är redan lite bättre även om de också kan vara påfrestande ibland, skådespelarna ofta riktigt hyggliga (för att inte tala om skådespelerskorna), men bäst är musikerna.

Bo Cavefors?

Den vi söker är nästa på året samtida. Cavefors finns (tyvärr) inte i namnregistret men vi kan ju ändå ta ett citat som har med förlag att göra.

Lunchandet på Bonniers i början av sextiotalet var inrättat på ett lustigt patriarkaliskt sätt, endast jämförbart med ett gammaldags rangregemente.

I en sluten matsal i nedre änden av etablissemanget åt Herrarna, det vi säga ägarfamiljens medlemmar, i sublim isolering och med egen kypare. Normala dagar kunde man se Tor och Kaj Bonnier tillsammans med Gerhard. Ibland, vid styrelsemöten, strömmade ytterligare Herrar till. Dr Georg Svensson, utländska avdelningens legendariske ledare, då redan en vis äldre herre med ett tjugotal nobelpristagares signerade porträtt på kakelungnskransen till sitt arbetsrum, var den enda anställda person som var så fin att han fick äta med Herrarna.

Tobias Berggren kanske, men född 1940 så det är väl inte denne poet? Det är kanske inte så mycket av Rilke heller. Tar tillbaka gissningen.

Berggren finns inte heller i namnregistret men vi kan ta ytterligare en förlagsinteriör som nog kan ge lite tydligare ledtrådar till personen vi söker.

På Manilla var det alltid lite nervöst trots värdparets, Tors och Jytte Bonniers, älskvärda ansträngningar. Olof Lagercrantz brukade skutta omkring som en sällsam hybrid mellan clown och uppsluppen demon, förtalande olika gäster i varandras öra tills de allesammans började se snett och kyligt på varandra.
Det var som om den besynnerlige mannen inte tålde vanligt normalt fridfullt mänskligt umgänge.
Hemma hos Gerald rådde en mycket lugnare och mera avspänd atmosfär, inte bara därför att man slapp se Lagercrantz där, utan kanske framför allt därför att värdens inspirerande visningar av sin egen konstsamling var så intressanta.

Den falska ödmjukheten av Rilkes medtävlare och slängen åt Curman tycker jag luktar Lars Gustafsson

Gliringar åt Lagercrantz gör ju att man nästan måste gissa på Sven Stolpe.

Även om det första citatet förvånar mig i så fall.

Ja, det är väl Gustafsson, men jag kunde inte tro att han skulle placera sig mellan Rilke och Curman... jag menar; så mycket mer av analytisk skärpa och genomskådande av Världen än vad svamlaren Rilke besatt. Men han har ju översatt Rilke så ...

Visst är det Gustafsson! Citat ur memoarerna Ett Minnespalats från 1994 (skrämmande att det är så länge sedan, minns mycket väl när boken kom). Kul att läsa om, han har uppenbarligen haft roligt när han skrev.

Tråden vidare till Slottsherre med en middag på Nedre Manilla i första pris.


Jag tror Gustafssons poäng snarare var att få markera avståndet till Curman som poet.

En rimlig gissning, Bonniers gav ju ut flera av hans böcker, men rätt svar är som sagt angivet!

Jo, jag tackar! Får väl skylla mitt något sena svar på den rikhaltiga förplägnaden.

Vad är det här?:

"Det nya för mig var kulten av Dan Anderssons person.
Han beskrevs stark och uthållig som en björn men samtidigt förbränd av gifter som haschisch och opium som en degenererad lord, naturbarn och dekadent på en gång.
...
Här och annanstans kom rapporterna om vad han själv läste. Det var Mäster Eckehart, Bhagavad-Gita, Meyrink, Rabelais och Dostojevski.
Det var vad de politiska karriäristerna kallade "Buddhas morfin".
De var arbetsamma och verklighetsbundna. De hade inget tillövers för lyrikfantasterna.
Vi tolererades enbart och med knapp nöd vid den punkt på underhållningsprogrammet som alltid kallades Deklamation.
Men vi krälade inpå dem som löss."