Citat:
Ursprungligen postat av
andeta
Det är alltid lika fascinerande att se hur snabbt ett känslostyrt moralargument förväxlar kallsinnig, strukturell maktanalys med "propaganda". När man saknar förståelse för strategisk realpolitik blir reaktionen nästan alltid densamma: skrik "Kreml!" och peka på internationell rätt.
"Gäller inte den geopolitiska kalkylen Ryssland?" Självfallet gör den det. Det är ju hela poängen. Rysslands beslut att invadera Ukraina är ett skolboksexempel på en stormaktsreaktion inom ramen för strukturell realism. När en rivaliserande militällians (Nato) flyttar fram sina positioner till en stormakts geografiska hjärtland och mest sårbara slättlandskap, reagerar stormakten , förutsägbart, hänsynslöst och våldsamt. Detta är varken unikt för Ryssland eller något "mysterium". Se på USA:s reaktion under Kubakrisen 1962 eller Monroedoktrinen överhuvudtaget. Att förklara varför en kärnvapenmakt agerar utifrån sina existentiella säkerhetsintressen är inte att "ursäkta" det. Det är att förstå hur världen fungerar bortom barnsliga föreställningar om godhet och ondska.
Suveränitet på papperet kontra geopolitisk gravitationslag Din signaturens tes , att Ukraina har en "internationellt erkänd rätt att bestämma sin egen säkerhetspolitik", är ett utmärkt exempel på legalistiskt önsketänkande. Internationell rätt är en abstraktion som bara upprätthålls så länge det passar de maktblock som har medlen att driva igenom den. Små stater som ligger vägg i vägg med kärnvapenbestyckade stormakter har aldrig haft lyxen att agera helt oberoende i sin säkerhetspolitik utan konsekvenser. Finland förstod detta under kalla kriget och överlevde som en välmående, självständig stat genom pragmatisk neutralitet. Ukraina valde en annan väg, påhejade av västerländska politiker som utlovade skydd de i slutändan inte var beredda att strida för själva. Resultatet ser du idag.
"Visa stake, anfall USA!" Meningen "Vill Ryssland bemöta sitt hot från Nato, anfall ett Nato-land , Visa lite stake!" avslöjar en total avsaknad av förståelse för kärnvapenålderns doktriner. Stormakter i en atomålder drabbas inte av ett impulsivt behov av att "visa stake" på det sätt du föreslår i skolstilsmanér. De agerar under lagen om ömsesidig garanterad förintelse. Hela anledningen till att kalla kriget förblev kallt , och att dagens konfrontation förs via ställföreträdare i Ukraina , är att direkt militär konfrontation mellan kärnvapenmakter innebär global utplåning. Att du efterfrågar ett direkt anfall mot USA visar att du missat de senaste 80 årens avskräckningsteori.
Att påstå att Ukraina befinner sig i en katastrofal situation är inte propaganda, det är statistik:
Countryns demografi är knäckt; miljontals arbetsföra och unga har lämnat landet och lär aldrig återvända.
Statsbudgeten hålls på artificiell andning genom månatliga utländska transfereringar för att överhuvudtaget kunna betala ut löner och pensioner.
Landets industriella bas och infrastruktur är i ruin.
När kriget till slut tar slut , vilket alla krig gör, står ett skuldansatt, demografiskt tömt och sönderskuret land kvar, medan de västerländska vapen- och finansintressena inkasserar sina fordringar och vänder blicken mot nästa kris. Att se detta hända i realtid och kalla det för vad det är, ett geopolitiskt offrande av en hel nation för att försvaga en strategisk rival, är inte att "lapa i sig Putins narrativ". Det är att vägra blunda för den brutalitet som uppstår när idealism möter hård makt. Du får gärna trösta dig med slagord och hedersbetygelser, men historia skrivs inte av moraliska segrar på internetforum. Den skrivs av resurser, demografi och eldkraft.
Det är lite märkligt att du inleder med att anklaga andra för känslostyrning och sedan beskriver Rysslands agerande som om det vore resultatet av någon närmast mekanisk geopolitisk naturlag.
Om vi nu ska ägna oss åt kallsinnig realpolitik måste vi rimligen också bedöma resultatet av den ryska kalkylen. Och där är problemet ganska uppenbart: Ryssland tycks ha gjort en grav strategisk felbedömning.
Man hade helt enkelt inte de kort som krävdes för att snabbt lägga Ukraina under sig eller tvinga landet tillbaka in i den ryska intressesfären. I stället fick man ett långvarigt storkrig, ett Ukraina som är betydligt mer fientligt inställt till Ryssland än före invasionen, ett kraftigt upprustat Europa och dessutom Finland och Sverige i Nato. Om målet var att hålla Nato borta från Rysslands närområde är det svårt att beskriva resultatet som någon större strategisk framgång.
Det intressanta är varför denna "kallsinniga" ryska maktanalys slog så fel.
En möjlig förklaring är att beslutet inte alls var så kliniskt realistiskt som du framställer det. Putins egna historiska resonemang om ryssar och ukrainare som "ett folk", hans återkommande tal om det historiska Ryssland och förnekandet av Ukrainas självständiga historiska identitet pekar på att även nationalism, historisk revanschism och föreställningen om Rysslands naturliga stormaktsställning spelat en betydande roll. Stormakter styrs nämligen också av människor. Människor kan överskatta sin egen styrka, underskatta motståndaren och fatta beslut utifrån prestige, nationalism och historiska föreställningar.
Det är dessutom ett ganska märkligt sätt att använda realismen att den bara tycks förklara Rysslands agerande.
Västs stöd till Ukraina är nämligen inte heller enbart någon känslostyrd moralisk reflex. Det är i högsta grad realpolitik.
Om en euuropeisk stormakt kan angripa ett grannland, annektera territorium och flytta gränser med militärt våld utan att möta betydande motstånd förändras säkerhetskalkylen för resten av Europa rejält. Att försvaga Rysslands förmåga att bedriva sådana krig genom att stödja den stat som Ryssland faktiskt har angripit är därför ett fullt rationellt säkerhetspolitiskt handlande. Man behöver inte ens tycka särskilt mycket om Ukraina för att komma fram till den slutsatsen.
Här blir argumentationen nästan komisk. Iof inget ovNligt när det gäller er "neutrala realister" Ni låter era känslor påverka ef argumentation så starkt att det blir till ett gyckelspel. När Ryssland försöker skapa en buffertzon med militärt våld är det "strukturell realism". När EU och USA använder sina ekonomiska, industriella och militära resurser för att hindra Ryssland från att lyckas är det plötsligt "idealism", "offrande av Ukraina" och vapenindustrins intressen.
Varför gäller inte realismen åt båda håll?
Om Ryssland har legitima realpolitiska skäl att vilja försvaga Nato och kontrollera sitt närområde, har Polen, Finland, Baltikum, Sverige och resten av Europa precis lika realpolitiska skäl att vilja försvaga Rysslands förmåga att använda militärt våld mot sina grannar. Ryssland är inte den enda staten som får ha säkerhetsintressen.
Kubakrisen haltar också som jämförelse. USA invaderade inte Kuba 1962, annekterade kubanska provinser och förklarade att kubaner egentligen var amerikaner. Krisen gällde sovjetiska kärnvapenrobotar på Kuba. Ukraina hade inga amerikanska kärnvapen riktade mot Moskva och var inte ens medlem av Nato när Ryssland inledde den fullskaliga invasionen.
Och Finlandsexemplet är inte riktigt det triumfkort du gör det till. Finland anpassade visserligen sin utrikespolitik efter Sovjetunionens makt, men denna "pragmatiska neutralitet" uppstod efter att Sovjetunionen hade angripit Finland, tagit finskt territorium och därefter utövat ett betydande politiskt tryck mot landet. Finlandisering brukar knappast användas som ett exempel på småstaters fria säkerhetspolitiska val.
Det finns däremot en viktig poäng i det du skriver om Ukraina. Landet har drabbats katastrofalt. Demografin, ekonomin, infrastrukturen och en hel generation människor har fått betala ett fruktansvärt pris. Det behöver man inte förneka.
Men sen kommer dina känslor istället för logik in i bilden igen.
Att Ukraina betalar ett fruktansvärt pris bevisar inte att väst har "offrat" Ukraina. För att det argumentet ska hålla måste man i praktiken utgå från att Ukraina självt saknar politisk vilja och bara fungerar som en bricka som Washington flyttar omkring. Det är samma märkliga syn på ukrainarna som återkommer i mycket av den här argumentationen alla stormakter tilldelas strategiska intressen och handlingsförmåga medan ukrainarna själva reduceras till statister i sitt eget krig.
Och visst spelar känslor en stor roll i politik. Det gör de på båda sidor.
Ryssland spelar konstant på känslan av historisk oförrätt, omringning och förräderi internationellt, samtidigt som den inhemska propagandan spelar på fosterland, hjältemod, det stora fosterländska kriget och Rysslands historiska storhet. Det är knappast ett politiskt system befriat från emotionella narrativ.
Det lustiga är snarare hur lättstötta vissa av er rysslandsapologeter blir när Europa börjar göra exakt det ni själva säger att stormakter ska göra Bedöma ett hot, rusta upp, bygga allianser och använda ekonomisk och militär makt för att försvara sina egna strategiska intressen.
Ryssland bedriver realpolitik när det försöker skapa en intressesfär.
Europa bedriver realpolitik när vi försöker hindra dem.
Skillnaden är att Ryssland dessutom verkar ha gjort en synnerligen dyr felbedömning av vilka kort man faktiskt hade på handen.