SPRÅKAKUTEN: Korta frågor - korta svar!

Motsvarande på alla punkter beroende på sammanhanget ordet används i.

Den självsäkre kvinnan som står för den hon är, låter sig inte bli provocerad, blir aldrig neurotisk och kan behålla ett lugn i de flesta situationer.

Sigmakvinna blr ju bara motsvarighet till sigmaman. Inte alls den laddning ordet storkukslugn har.

Det rätta uttrycket är stoiskt lugn, både för män och kvinnor. Vulgärformen har väl någon pajas i stil med Jan Emanuel hittat på i brist på modersmålskunskaper. Det är som med förvrängningen »syltrygg« från det korrekta ynkrygg

Storkukslugn är, om jag fattat rätt, en svensk anpassning av engelskans big dick energy. Men det kanske är bildat oberoende i svenskan?

Ja, eller "big dick calm". Ett nyord.

Njae. Stoiskt lugn innehåller inte den attraktiva aspekten. Stoiskt lugn har inte alls samma mått av positivt upplyftande och inte heller samma spår av humor.

Att bedöma en person, kvinna som man, som stoiskt lugn är mycket neutralt, jämfört med en mans storkukslugn. Inget man säger i finare sammanhang, lite gränsande till Fula ordboken.

Möjligen att storlökslugn kan närma sig, men känns inte rätt.

Det finns inget attraktivt i detta och det är inte ens med verklighet överensstämmande att överdimensionerad genitala skulle ge ett grundmurat självförtroende. Det omvända kan emellertid inträffa vid underdimensionering, men endast i specifika situationer.

Ett skräpord som obildade använder.

Visst, skall man vara torrt faktabaserad utan humor så är det ju så. Men ordet storkukslugn har inget med storleken på dasen att göra, men allt med personlighet.

Jämför med ordet tjockskalle, har inget med överdimensionerat huvud att göra.

Båda uttrycken är ursprungligen bildliga överföringar. När det gäller tjockskallig handlar det om överdimensionerad huvudvävnad och liten plats för hjärnan. Vissa tolkningar handlar om tjockt huvud som har svårt att ta emot kunskapssignaler till hjärnan, varvid dumhet uppstår.

Det andra ordet har självklart med genitalas storlek at göra och uppfattningen om att det är en tillgång att den är större.

Jag låter det vara. Vi förstår inte varann.

Martinmetoden är en stålsmältningsteknik för järnframställning som är uppkallad efter fransmannen Pierre Martin (1824-1915). Vad är anledningen till att "Martin" i detta fall fått ett annat uttal (martäŋ) än som namnet uttalas på franska respektive på svenska?

Beror det på att den som lanserade metoden i Sverige försökte sig på ett franskt uttal, men misslyckades och lade till ett "g" i slutet som för bassäng? Det hade väl varit logiskt att använda det etablerade svenska uttalet för namnet Martin i stället, men de ville väl kanske försöka vara märkvärdiga utan att lyckas.

Det hävdvunna sättet att återge nasalvokaler i franska lånord i svenskan har långt in på 1900-talet varit just att lägga till ett ng-ljud efteråt. Bassäng, som du antar skulle var någon sorts förebild till uttalet Martäng i Martinmetoden är ett lånord från franskans bassin.

Däremot är det uppenbarligen inte så franska nasalvokaler modifieras när de lånas till svenska, eller används i en svenskkontext, nuförtiden. Den franske presidenten, vars namn skulle ha uttalats som Makrång med det gamla anpassningssystemet, uttalas nu nästan jämt som Makrånn i media.

Men det är en sentida utveckling, som säkerligen bottnar i att högutbildade svenskar har så mycket sämre franskkunskaper nu än för åttio år sedan. Uttalet Makrånn kommer ju från skriftbilden, inte från några som heist kunskaper om franskt uttal.