Skandiamannen

Gott så, men om han nu var ute och kom tillbaka vid 20:10 så var inte ens Palme inne i city och då faller hypotesen om att han fick veta att Palme var på stan denna kväll.
(Eller så får du föra en hypotes om konspiration där han blev uppringd.. etc.)

Du har aldrig tänkt tanken att SE har rätt och ALG minns fel?

Eller räknar du bara lögner här?

Att ALG minns att han vart ute och ätit ser jag som troligt.
Tid? Hon förhörs 3 månader senare ....
Ljuger SE? Med tanke på att han ljuger om att polisen söker honom på lö förmiddag och och och
Trolig SE lögn!
Sedan ser jag inte detta som viktigaste detaljen i OP mordet men det är kul att PÅKpeka för Lebel att det finns vittnesmål som går att läsa!

Man bör också hålla i huvudet att både vittnen och gärningsmän kan ljuga.

Att beslå SE med något man själv uppfattar som lögn gör inte SE till GM.

Själv tycker jag att SEs utsaga att han kom till mordplatsen 5-6 sekunder efter skottet låter som en lögn ett vittne som ville vara närmare händelsernas centrum än han var skulle kunna komma med.

Som jag uppfattat det har Engström prickat rätt på sådant han kan se under flykt (Lisbeth rusar ut i gatan etc) inte minst när han stannar halvvägs och tittar på Jeppson som också ser honom. Vilket han ju också bekräftar senare fast då i rollen som extremt konstigt vittne fast ändå inte vittne utan något annat. Den varandes på platsen-figuren blev hans benämning när man bestämde sig för att skita i traditionellt polisarbete med utgångspunkt i mordplatsen.

SE kunde se det mördaren såg men inte det som vittnen varandes på platsen kunde logga.
Sedan petar han in mer och mer media info och lyckas förvilla.

Lite läsning i hängmattan. För läsare som fortfarande besöker tråden.

Stig Engström stämplade ut 23.20. Det är lätt att bevisa. Med rätt bevis. I skadeinspektör Per Häggströms PM den 5 juni 1986 finns ett utdrag från Skandias tidredovisningssystem Timecon (som användes av många svenska företag och började användas på Skandia 1983). Där står att Engström stämplade ut 23.19 den 28 februari 1986.

Roland Bergström var den tjänsteman som ansvarade för Timecon hos Skandia. Bergström jämförde Fröken Ur med Timecons systemklocka (som avgjorde vilka tider som registrerades) och ställde om systemklockan. På eftermiddagen den 1 mars. Det var hans enda åtgärd.

Bergström ändrade inte tiderna som registrerades före den 1 mars. Varken för Engström eller för andra anställda. Det kunde han inte göra. Bergström visste inte hur länge Timecons systemklocka hade gått en minut fel. Tiderna som registrerades dagarna före den 1 mars var och förblev en minut fel i Timecon. De ändrades inte för att Bergström ställde om systemklockan.

Tiden som registrerades när Engström slutade arbeta den 28 februari var 23.19. Timecons systemklocka gick en minut fel när den tiden registrerades. Därför är 23.19 fel och 23.20 rätt. Svårare än så är det inte.


Den slutsatsen är oberoende av förhöret med Roland Bergström den 9 juni 1986 och bekräftas där.

Roland Bergström konstaterade att den registrerade tiden i Timecon var 23.19 (när han kom till Skandia i början av eftermiddagen den 1 mars). Det står på sidan 4 i förhöret. Flera gånger. På sidan 4 står även att Engström fick den tiden (när Bergström hade konstaterat att 23.19 var den registrerade tiden). "Och så åkte jag in hit och så tittade jag på tiden här och konstatera att det var 23.19 då. Sedan ringde jag honom på nytt härifrån och gav honom tidsangivelsen." Inget om Fröken Ur.

Inte förrän senare i förhöret tillfrågas Bergström om 23.19 var rätt (frågan finns längst ner på sidan 4 och svaret på sidan 5). Inte förrän då uppger Bergström att han jämförde Fröken Ur med Timecons systemklocka och ställde om systemklockan.

Bergström uppger att 23.20 var rätt och att den upptäckten gjordes senare. "Våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat stod på 23.20 men vår klocka gick en minut fel vilket jag konstaterade vid kontroll med fröken ur." Det konstaterade Bergström när han redan hade ringt till Engström och gett honom tiden. Den felaktiga tiden 23.19 ("och det var därför jag också sa 23.19 åt honom").

"Vår tidsapparat" är Timecons arbetstidsterminal (i hisshallen innanför skjutdörrarna till receptionen) där anställda registrerade in- och utpassager med ett magnetkort. Hur arbetstidsterminalen fungerade beskrevs i Skandias personaltidning 1983. Arbetstidsterminalen hade en digital klocka (som inte avgjorde vilka tider som registrerades).

Ingen frågade när Engström fick rätt tid (23.20). Den fick han senast den 10 mars (när han återvände från semestern). Ingen frågade hur Engström fick rätt tid heller. Att träffa eller tala med Roland Bergström den 10 mars var inte nödvändigt. Engström kan ha fått beskedet på flera sätt, även ett skriftligt meddelande.

I alla förhören 1986 (efter den 1 mars) uppger Engström att 23.20 var rätt och att Timecons systemklocka (som han kallar "stämpeluret" i förhöret den 10 mars) gick en minut efter. Ingen ifrågasatte den uppgiften 1986. Den var lätt att kontrollera.

Att Engström hade svårt att minnas tiden i rättegångarna 1989 är inte konstigt. Tre år hade gått och Engström hade inga skäl att lägga tiden på minnet. "Om man berättar sanningen behöver man inte komma ihåg något", som Mark Twain sa.

Bergström uppger inte i förhöret att han jämförde Fröken Ur med Timecons systemklocka (och ställde om den) innan han ringde Engström. Bergström kan inte ha ringt Fröken Ur samtidigt som han ringde Engström ("då"). Bergström uppger att "den kollade jag med fröken ur då" för att det var självklart att kolla med Fröken Ur. Inte för att han kollade med Fröken Ur "då" (när han ringde Engström). Bergström ringde Fröken Ur senare. När Bergström redan hade ringt Engström och gett honom tiden. Den felaktiga tiden 23.19.

Inte heller Per Häggströms PM den 5 juni 1986 visar att Bergström jämförde Fröken Ur med Timecons systemklocka (och ställde om den) innan han ringde Engström. Tvärtom. "Bergström begav sig till Skandia på lördagen och kontrollerade Engströms kort och tidsstämplingar. Det fastställdes att Engström hade använt sitt kort två gånger under fredagen. E stämplade in på Skandia kl 08.10 den 28/2. E stämplade ut från Skandia kl 23.19 den 28/2." Inget om Fröken Ur.


Engströms samtal med väktarna Henry Olofsson och Annette Kohut i receptionen efter utstämplingen 23.20 har två primärkällor. Väktarna Olofsson och Kohut. Roland Bergström är ingen primärkälla. Han är tvärtom en dålig källa. Bergströms minne av telefonsamtalen med Engström den 1 mars var dåligt. Bergström trodde att Engström tog en taxi från Skandia. Att Bergström trodde att Engström hade sagt att han inte pratade med väktarna är en otillförlitlig uppgift.

Olofsson uppgav att han och Kohut pratade med Engström i "ett par minuter" och "ganska mycket". Olofsson uppgav även vad de pratade om. Även Kohut bekräftade att hon och Olofsson pratade med Engström när han hade stämplat ut.

Att Engström uppgav att gångtiden från arbetstidsterminalen (innanför receptionen) till Götabankens kontor (där han hörde en smäll) var 20 - 30 sekunder (i förhöret den 25 april) var inget försök av Engström att förneka samtalet med väktarna. Det var ett försök av Engström att räkna ut om det var teoretiskt möjligt för honom att höra ett av skotten vid Götabankens kontor. Om smällen var ett av skotten. Sannolikt var den en avgassmäll (som Engström trodde i tidigare förhör). Ingen frågade Engström (i förhören) om han pratade med väktarna.

"Vad har du konstaterat? Jo att jag har stämplat ut 23.20, att det tar ungefär en tjugo, trettio sekunder för mig ifrån stämpelklockan och fram till den platsen utanför Götabanken där jag befann mig när jag hörde skottet. Jag säger skottet därför att jag har själv bara uppfattat ett skott, som jag har i alla fall noterat mig till minnes. Men du har kollat ditt stämpelkort, och där står det 23.20? Ja det är riktigt."

Engström stämplade ut 23.20, pratade med väktarna i cirka två minuter och ankom till mordplatsen drygt en minut efter skotten (det tog en halv minut att förflytta sig 60 meter från Skandias entré till mordplatsen om Engström "halvsprang"). Det förklarar allting.

Det förklarar att Olof Palme hade vänts på rygg (efter att först ha lagts i framstupa sidoläge av vittnet Stefan Glantz) och att Stefan och Anna Hage satt på varsin sida om Palme när Engström ankom till mordplatsen. Det förklarar även att vittnet Lars Jeppsson försvann från Luntmakargatan ganska snabbt efter Engströms ankomst. Lisbeth Palme såg Lars vid Luntmakargatan "1 - 3 minuter" efter skotten.

Att Engström själv uppgav den 25 april att Anna Hage satt med ryggen mot Luntmakargatan och Stefan Glantz med ryggen mot Sveavägen är det ultimata beviset att Engström var kvar på mordplatsen från sin ankomst till polisens ankomst (bortsett från vittnet Jan Anderssons utpekande av Engström i fotovisningsförhöret den 14 maj och en rad andra bevis).

Att ingen kunde minnas Engströms försök att springa ifatt poliserna (för att ge dem Lisbeth Palmes uppgift om "mörkblå täckjacka") är inte konstigt. Samtidigt kom den första ambulansen och Lisbeth berättade vem hon var. All uppmärksamhet riktades mot ambulanspersonalen och paret Palme. Inga poliser och bara de tre sämsta vittnena (att fråga om den saken) tillfrågades om Engströms närvaro på mordplatsen (och först ett par månader senare).

Mest anmärkningsvärt är att Lisbeth Palme, vittnet Jan-Åke Svensson, Anna Hages väninna Karin Johansson, syskonen Per och Christina Vallin, pkom Gösta Söderström, pinsp Kjell Östling, pinsp Christer Persson, pa Lena Löhr och pa Ingvar Windén inte tillfrågades om Engströms närvaro.

Att Engström inte bad pinsp Kjell Östling att anropa patrullerna via radio är inte konstigt. Personradio infördes när polisens nya radiosystem System 80 infördes 1984. Det var fortfarande många som inte visste att poliser till fots hade personradio.

Att Engström inte kunde se poliserna när han kom till Luntmakargatan (och stod "mitt i korsningen") är heller inte konstigt.

Skjulet med containern skymde sikten mot trappan och trappkrönet.

Engström sprang på den södra sidan av manskapsbodarna till Luntmakargatan. Han valde samma sida när han återvände. I ett brev till journalisten Sven Anér 1990 berättade Engström att han var på den södra halvan av Tunnelgatan (mellan Palme och pkom Gösta Söderströms radiobil) när poliserna började springa.

I förhöret den 25 april antydde Engström att han valde den norra sidan vid ett tidigare tillfälle. Han menade reportaget i Rapport den 6 april (där publiken var i vägen och han bara ville visa hur fort han kunde springa). Om Engström hade sprungit på den norra sidan av manskapsbodarna på mordkvällen hade han kunnat följa poliserna med blicken ända till trappkrönet.

Att Engström inte syns på pressfotona är heller inte konstigt. Engström lämnade mordplatsen när avspärrningen började sättas upp cirka 23.30. Han var tillbaka i Skandias entré någon minut senare. När väktaren Annette Kohut just hade lämnat receptionen och passerat skjutdörrarna till hisshallen (som väktaren Henry Olofsson berättade för Kohut). Inte 23.40 (som Olofsson trodde).

Engström var inte på middagsrast under kvällen. Väktaren Anna-Lisa Gahn trodde att Engström återvände till Skandia när hon kom till jobbet 20.10. Det gjorde han inte. Hon började arbeta 16.45 (som hon själv skrev och signerade i Skandias besöksjournal).

Engström hade ingen möjlighet att se från trappkrönet att vittnet Lars Jeppsson var "i 20-årsåldern" (som Engström uppgav 13 timmar efter mordet). Jeppsson var "tveksam" (i förhöret den 4 april) att gärningsmannen såg honom överhuvudtaget. Författaren Lars Larssons omöjliga idé från 2016 berodde på ett misstag (att Engström kunde ha sett Jeppsson från trappkrönet). Larsson visste inte att även Lisbeth Palme såg Jeppsson från Sveavägen (liksom Engström gjorde). Som framgår i Larssons bok.

Engström hade ingen möjlighet att skjuta Palme. Det finns ingen gärningsbeskrivning. Engström hade inga skäl att gå norrut mot Odenplan när han lämnade Skandia. Den första nattbussen gick inte förrän tre kvart senare. Engström kan inte ha gått framför paret Palme till mordplatsen. Då hade Lisbeth sett honom och vittnet Nicola Fauzzi hade mött honom. Det gjorde de inte.

Engström är inte beslagen med en enda lögn. Bara felbedömningar av tider och avstånd (som vittnen ofta gör). Engström nämnde inte sina egna livräddande åtgärder förrän i fjärde och sista förhöret den 25 april. Vad han nämnde där var bara att han försökte få Palme i framstupa sidoläge. Det stämmer med Anna Hages och Karin Johanssons uppgifter den 2 april. En person som kan vara Engström ansåg att Palme borde ligga i framstupa sidoläge.

Eller hur? Ett par och en man som är på väg mot varandra på mindre än 60 meters avstånd kan inte möta varandra. Det vore en "märklig slutsats". I MOPspanarens fantastiska värld.

ALG hade fel. Efter PH:s försök att få henne att minnas rätt.

Det är synd att ni två hela tiden skall bråka med varandra. Det vore väl bättre om ni kunde hjälpas åt att argumentera för de mer grundläggande sakerna där ni trots allt är överens. Som t.ex. att SE skall ha kommit för sent till mordplatsen för att kunna vara mördaren, att mördaren är en helt annan person än SE, och att SE skall ha sett vittnet Lars i gränden.

Ja det är tydligt

Lögn: SE/Han säger på morgonen att polisen söker hans info.
Det är 1a tydliga lögnen.

Annat: ur förhör med RB.
....
F: Mm. Och klockan var rätt hos er.
B: Ja, den kollade jag med fröken ur då. Det var faktiskt så att
klockan gick, våran klocka gick inte fel utan vår tidsapparat
stod på 23.20 men vår klocka gick xA en minut fel vilket jag
konstaterade vid kontroll med fröken ur. Och det var därför
jag också sa 23.19 åt honom.
.....

Men då var hon ju på plats 20:10, varför skulle hon inte ha kunnat släppa in SE då?


Gahn nämner ju i sitt förhör att SE nog hade beige rock under aktuell kväll. Hon reserverar sig förstås för sitt dåliga minne. GM bör ha haft mörka kläder så där skär det väl sig med en beige rock?