Ensamma sommaren 2026

Det är från klubb till klubb helt klart. Om du blir medlem på Brohof i Stockholm så kan jag lova att det är precis så som du skriver att det går runt massa överklassmänniskor och ser ner på dig. Men majoriteten av alla klubbar är nu för tiden "bonnaklubbar". Jag är medlem på en bana som kostar ca 500kr/mån och personalen består av lite speciella människor, folket på banan är otroligt blandat, allt från Johnny som levt livets hårda skola till Agnes som spelar med sina häftiga kompisar till gänget som mest sitter i baren (bar = resturang som säljer 5.2 på flaska).
Jag skulle säga som en tumregel för att få vettiga klubbar är att om du behöver betala för en "spelrätt" eller aktier i klubben så håll dig där ifrån. Alla gemytliga klubbar har bara en månads eller årskostnad och that's it.

Jag är numer så pass gammal att jag hunnit med att testa det mesta och kan konstatera att när man levde i familj ville man vara ensam och jag fick tre dagar i samband med att bokserien jag läste släpptes.
Efter skilsmässan var det skönt att kunna uppleva saker jag själv ville uppleva.
Numer lever jag återigen med en kvinna som är på samma mentala nivå som mig. Denna gång söker jag inte ensamhet.
Så, min slutsats är att man vill ha det man inte har medan man gör det sämsta av den situation man lever i.

Jo, det blir det gamla vanliga...att spendera sommaren ensam och olycklig. Någon partner har jag aldrig haft och gamla vänner har försvunnit sedan länge. Man går och svettas och lider i solen medan alla andra äter glass och är glada och sitter på uteserveringar och dricker rosévin och tjoar. Fy fan för sommaren...mår så jävla dåligt att jag vill ta livet av mig när denna äckliga årstid infinner sig.

Hemsk deprimerande period.

Det är svårt. Jag vill inte vara ensam men när jag väl har bestämt träff med någon som blir det en sånn inre stress. Jag analyserar personens beteende, försöker vara glad och trevlig, visa intresse, ställa frågor. Jag är helt färdig efteråt och känner ofta att jag inte får samma bemötande tillbaka. Jag är en vän dom kontaktar när dom vill ha någon som lyssnar och när dom blir bekräftade. Ibland känns det som att det är bättre att bara vara för sig själv.

Det går inte att göra alla nöjda även om du försöker, det är meningslöst att leva för andra.

Fokusera på dig själv och vad som gör dig glad. Försök hitta andra som delar ett intresse eller en hobby och bli vän med dem genom det.

Upprätta och håll gränser.

I din situation så hade jag blivit arg ifall någon försökte dumpa sina problem på mig.

Börjar närma mig 40 och är verkligen så jävla ensam. Allra värst är det på sommaren när man ser alla andra par och kompisar på stan.

Önskar jag bara kunde få somna in och slippa den här världen jag inte passar in i.

Det har börjat bli lite moment22 för mig. De få grejer jag väl blivit inbjuden till har slutat upp med att jag känt mig så jvla tappad bakom en vagn. Blir så uppenbart vilken ensam, misslyckad loser jag är bland folk, där man delar erfarenheter och upplevelser. Jag har p gr av min ensamhet absolut knappt något att tillföra konversationerna. ”Så vad gjorde du på midsommar?” ”Nä jag satt ensam och stirra i min lägenhet”. Nästan skamfyllt att möta människor i ärliga samtal. Också på gränsen till att jag börjat glömt bort hur man för ett samtal, socialiserar. Är rädd att det är en färsk vara att kunna socialisera.

Lämnar alltid dessa få tillställningar tidigt på kvällen pgr av hur awkward och ångestfylld jag börjat känna mig runt folk. Det blir så tydligt vilket avvikande freak jag är.

Blir jag sen inbjuden till saker får jag på förhand ångest kring att jag vet hur socialt awkward jag kommer vara. Ställer in. Får ångest över det. Slutar bli inbjuden.

Det sjuka är att jag inte alltid levt så här. Men p gr av trauman, livshändelser gled man ifrån vänner, umgängen och nu verkar jag dessutom tappat förmågan att upprätthålla en vanlig jvla konversation utan att kroppen reagerar som man ska få en hjärtattack.

Skam är det enda jag känner över mitt patetiska lilla liv.

Ensamhet under sommaren, suck, jo tack! Fyller själv år nu under veckan och skulle vilja fira, men givetvis kommer man känna sig ensam eftersom man är ensam...

Dina tankar gör dig, tänker du att du är patetisk och awkward så kommer det såklart också spegla sig utåt min vän.
På sättet du beskriver det så finns det ett flyktbeteende i bakgrunden som du använt som en sköld när det börjar bli lite jobbigt. Är det fair att anta?

Ja absolut. Blivit tvungen att lära mig från ung ålder att klara mig själv och inte kunnat lita på någon. Detta har gjort mig självdestruktivt självgående, om du förstår. Drar mig hellre undan än söka hjälp, stöd och sällskap. Det är djupt rotat i mig att ensamhet = trygghet.

Och du har helt rätt i att man utstrålar osäkerhet och dålig självkänsla. Jag kan själv se det på andra människor, så givetvis förstår jag att det måste till slut märkas på mig också..

Hehe, jag känner mig ensam trots att jag inte per se ÄR ensam. Men ja... Jag snackade med mina kompisar inför min kommande födelsedag, sa att jag ville ut och ta en bärs, alla är så upptagna så "bjud in i tid bara". Slutade med att ingen dök upp, alla ghostade.

Haft fester förut där alla bara käbblar med varandra.

Folk är inte så himla fantastiska som man kan tro när.man är ensam.

Folk är patetiska överlag och dom behöver hävda sig för att få känna att dom är värda nåt.

Har en kompis som är sambo med ett riktigt psykfall och skulle man reagera normalt mot denna och sätta gränser så får hon utbrott.

En annan skryter arslet av sig om kvinnorna han träffar. Bara utländska eftersom han har NOLL game med svenska brudar. En passport bro helt enkelt som gärna vill uppfattas som att han "lyckats" med alla aspekter av livet.
Han kan inte säga snälla saker till sina vänner och försöker få utländska kvinnor att flytta in i hans bostadsrätt för att slippa behöva gå med förlust vid sälj. Han sitter på en bostadsrätt i ett område som INTE kommer öka i värde, men av ren envishet så vägrar han sälja trots separation.

En annan tycker att han gjort så mkt mer rätt i livet än mig och därför skulle jag vara ett dåligt inflytande på hans barn(kontexten är att vi träffas snabbt på krogen), dom flesta kan hålla uppe en mask i 5 min iaf. Inte denna sopan!

Är man ensam kan man iaf leva på hoppet att folk kanske behandlar en bra.
När man mött tillräckligt med folk vet man att dom allra flesta inte har något gott att tillföra.