Varför hjälper inte gud alla?

De hade inget behov av kunskap om gott och ont i Edens trädgård. Han hade försett de med allt de behövde tills de fick barn.

Gud hjälper alla utom de som hjälper sig själva. Förtroende för Gud står mot egen kunskap.

Detta skulle göra Gud partisk, och inte i en positiv bemärkelse.

Den som drivs av genuint integrerad godhet förstår att de som inte kan hjälpa sig själva är de som är i störst behov av hjälp.

Man behöver sällan hjälpa den som redan förmår hjälpa sig själv, eftersom de redan besitter den förmågan och använder den.

Det är i stället de som saknar denna förmåga som är i störst behov av hjälp.

Om Gud är sådan, är Gud av i synnerlighet begränsad i sin medkänsla.

Vi lägger till en ytterligare egenskap, som är en begränsning?

1. Orättvis.
2. Nonchalant.
3. Passiv.
4. Oansvarig.
5. Ignorant.
6. Begränsad medkänsla.

Du läste slarvigt.

"Gud hjälper alla utom de som hjälper sig själva."

I relation till mitt föregående inlägg likställer jag inte identitet med sådana egenskaper.

Däremot har jag, i fråga om handling, märkt att jag tenderar att välja att agera gott, i den bemärkelsen att behandla andra människor på ett sätt som historiskt och kulturellt har betraktats som gott.

Detta val grundar sig dock inte i en föreställning om någon inneboende objektiv godhet, utan snarare i insikten att ett sådant handlande, i den mån jag både förstår och förmår det, tenderar att skapa fördelar för såväl mig själv som andra.

I sin enklaste form kan detta beskrivas som ett effektiviserande av orsak och verkan: vissa handlingar leder oftare till konsekvenser som är gynnsamma för både individen och kollektivet.

Samtidigt har jag också observerat att ett gott agerande, om det inte balanseras med klokhet och urskiljningsförmåga, kan medföra ofördelaktiga konsekvenser. Att agera i enlighet med det som historiskt och kulturellt betraktas som gott kan, om det saknar balans, leda till naivitet, där man riskerar att bli utnyttjad, vilseledd eller manipulerad, inte bara av andra människor utan även av sin egen vilja att göra gott.

Därför förespråkar jag en balans mellan tänkande och medkänsla, mellan förmågan att förstå konsekvenser och viljan att handla med omtanke.

Om man blir alltför intellektuell riskerar man att inte längre lyssna till sitt hjärta, och om man blir alltför styrd av sitt hjärta riskerar man att inte längre lyssna till sitt tänkande.

Så du håller med om att ont och gott balanserar varandra så att de ytterst leder till - Gott

Det var också precis så jag läste texten, och det är utifrån den tolkningen jag riktar min kritik.

Om Gud hjälper alla utom dem som inte hjälper sig själva framstår Gud som partisk.

En sådan hållning skulle dessutom innebära att medkänslan inte riktas mot dem som faktiskt är i störst behov av hjälp.

De som redan kan hjälpa sig själva har, per definition, den förmågan.

Det är i stället de som inte förmår hjälpa sig själva som är mest beroende av andras stöd. Om vi verkligen låter medkänslan vara vägledande, borde det då inte vara just dessa människor som är i störst behov av hjälp?

Det är också dessa människor som lider mest, inte främst av lidandet i sig, utan av den okunskap eller ignorans som gör att de inte förmår se en annan väg och således leder det mot lidande.

Jag förstår inte din tanke.

Gud hjälper dem som inte kan hjälpa sig själva och låter dem som tror sig kunna hjälpa sig själva försöka med det.

"Gud hjälper alla utom de som hjälper sig själva."

Gud hjälper dem som inte kan hjälpa sig själva och låter dem som tror sig kunna hjälpa sig själva försöka med det.

Du motsäger dig själv här:


Det första inlägget säger att Gud hjälper alla utom dem som hjälper sig själva.

Det andra inlägget säger att Gud hjälper dem som inte kan hjälpa sig själva.

Jag ger upp.