Är det sannolikt att människan någonsin kommer sprida sig utanför solsystemet?

Vi har tagit upp väldigt mycket energi till ytan, och den har inte försvunnit. Mycket har blivit värme förstås, men väldigt stora mängder av energin låter vi genomgå en förädlingsprocess, och kort därefter gräver vi ner den. Vi gör plast, använder den en gång och gräver ner den i marken igen. Just i Sverige har vi inte längre (om jag förstår saken rätt, men möjligt att jag har fel) soptippar, eller deponier, för vi använder soporna istället som bränsle för värmeverk. Men vi är lite av ett unikum, internationellt. På de flesta håller gräver man ner allt. Det är enorma mängder kemiskt bunden energi i dessa sopor. En guldgruva för framtida jordbor i behov av lättillgänglig energi.

Sen är det inte bara en fråga om intelligens, som jag ser det. Jag ser det mer som en fråga om teknologi, det kumulativa projektet att planera, kommunicera och förändra omvärlden för ens egna syften. Det är inte omöjligt att många djurarter redan idag har grundhjärnkapaciteten, och att de bara behöver avancera sin teknologi. Vi människor "är" människor, och anser oss distinkta från andra djur, på grund av teknologin (till teknologin räknar jag språket som den mest fundamentala).

Om nyfödda människor sätts på en ö, utan någon som helst teknologi, och sen får växa upp utan inblanding av någon modern människa, så skulle det nog ta dem (förutsatt att de överlevde och kunde föröka sig) tusentals år innan någon form av språk som vi känner det idag skulle ta form, tusentals år som de åt råa grejer de hittade i naturen, innan de fattade att det går att göra eld, det skulle hundratusentals år innan de insåg att man kan odla sin mat, och kanske miljoner år innan de formade någon sorts skriftspråk, och skapade komplexa samhällen med ekonomi. Fram tills dess skulle de vara ungefär som icke-mänskliga djur från ett modernt mänskligt perspektiv, fast de hade samma biologiska grundförutsättningar till avancerad intelligens.

Det är inte otänkbart att dagens icke-mänskliga djur har vad som behövs, förutom teknologin. Men att de på sikt har möjlighet att så att säga åka teknologi-evolutionär snålskjuts på oss, och mycket snabbare kan avancera sin egen teknologi och kultur, då många redan har avancerade kognitiva förmågor. Dels för att vi skapar enorma kaloriöverskott för dem, så de har energi att fundera över grejer, och dels för att mycket av sånt som de annars hade fått "lista ut själva" över miljontals år, redan finns runt om dem, alltså teknologiska Rosettastenar fyllda med ledtrådar eller memes över hur man kan göra.

Mänskligheten är också på väg/riskerar att dö ut, vilket inte många reflekterar över eller ens känner till. Vi är i en genetisk återvändsgränd som det inte är något att göra åt. Fruktbarheten minskar sakta men säkert och om några decennier kommer det med den takten vara omöjligt att upprätthålla populationen. Vår genetiska flaskhals gör oss också mycket känsliga för fortsatta pandemier.

Det låter fruktansvärt tråkigt. Vad ska man göra av sitt liv där?

Det finns inte något liv överhuvudtaget i det obegripara enorma universum förutom på Jorden.
Hela universums energi och intelligens är fokuserat på Jorden, bara.

Man hoppas ju nästan på att man får möjligheten att skapa en "breakaway" civilisation, typ Elysium, där vi kan segla ut i oändligheten fri från skit som islam, kommunism och vänsterdårar och där det bara finns svenskar och svensk kultur. Det vore något.

Bara att kolonisera Mars är en väldigt svår uppgift. Extremt svårt att leva där. Tror inte utomjordingarna vill ha några mänskliga invandrare till sin planet heller.

Forna tiders kolonisatörer kunde inte heller vara säkra på att det nya landet hade allt de behövde för att överleva. Men i de flesta fall hade utforskare redan varit där och utvärderat möjligheterna till permanent bosättning. Alltså ungefär som vi idag har utforskat stora delar av solsystemet och vet vad som väntar oss på olika platser (ironiskt nog är asteroidbältet, som jag nyss förespråkade som resursreserv, en av de minst utforskade delarna av solsystemet).

Om man koloniserar rymden så gör man givetvis inte en självförsörjande koloni i ett svep. Så har man inte gjort under någon tidigare mänsklig kolonisation (den polynesiska expansionen möjligtvis undantagen) och så kommer man definitivt inte att göra med rymdkolonisationen. Det i sig själv är ett starkt argument för att satsa på friflytande rymdkolonier eftersom de kan placeras varsomhelst, inklusive i jordens direkta närhet vilket gör kommunikationerna och varuutbytet betydligt enklare än om kolonin legat på någon avlägsen planet.


Jag går ofta ut. Men stora delar av mänskligheten gör det de facto inte. Faktum är att även en mikroskopiskt liten förstakoloni ändå blir ganska stor om den ska försörja några kolonister med det mest nödvändiga, framförallt föda. Och som jag skrev i min andra mening så finns det ingen egentlig övre gräns för hur stora kolonierna i rymden kan bli. Om några tusen år kommer gissningsvis jorden att framstå som futtigt liten och folk kommer fråga sig hur folk kunde bo där utan att känna sig instängda.


Kan man bo i rymden så finns det egentligen ingen anledning att bo på en planetyta i vårt eget solsystem heller. Att i ett sådant scenario söka sig till andra solsystem handlar alltså inte om att hitta nya planeter att bo på, evolution eller icke-evolution, utan handlar mer om en mänsklig lust att utforska samt möjligtvis en önskan om att hitta nya resurser om dessa mot förmodan skulle ta slut i vårt eget solsystem.


Det finns i dagsläget inget realistiskt sett för mänskligheten att gå under på jorden. Petitesser som meteoriten som utrotade dinosaurierna skulle mänskligheten överleva knappt utan att anstränga sig. För att verkligen ta kål på mänskligheten skulle hela planeten behöva utrotas med något i stil med den okända kraften i boken Seveneves (lämplig läsning med tanke på trådens ämne för övrigt). Men det känns inte som någon akut risk så att säga. Att mänskligheten söker sig ut i rymden har alltså inte så mycket med överlevnad som med fortlevnad att göra. Allt levande vill expandera, människor är inget undantag och förr eller senare innebär det att människor kommer att expandera ut i rymden. Jag ser det som helt oundvikligt.


Samma som man gör på jorden såklart. Fast man har lite mer plats att göra det på.


En av de stora fördelarna med rymdkolonier är just att rymden är oändlig och man alltid kan smälla upp en ny koloni en bit bort från de andra. Optimister brukar hävda att det kommer att göra alla krig och konflikter mellan människor onödiga. Det är antagligen inte sant. Men det kommer definitivt att ge begreppet "gated community" en bredare betydelse.

Vi skickar ut AI i rymden så får denna utvecklas och fixa skiten åt oss - case closed...

Låter i och för sig trevligt. Men är det inte mer troligt att civilisationen förfaller eller något annat går fel innan dess? Eller att resursbrist eller naturlagar helt enkelt sätter punkt för fortsatt teknisk expansion.

Embryokolonisering är svaret: Genom att använda nedfrysta embryon och AGI/ASI-robotar kan vi nå avlägsna, jordliknande planeter. Robotarna övervakar transporten under rymdfärden, för att sedan föda upp och fostra den första generationen människor på plats på den nya världen.

Fick en härlig bild i skallen genom ditt sista stycke:
Raketen når efter dryga 40 000 år och jordens alla resurser till slut på planeten med exakt samma storlek som jorden. Den landar efter generationer i vakuum, mörker och umbäranden på denna grönskande planet fylld av vänliga varelser och rinnande, klart vatten som formar naturliga springbrunnar som glittrar i ljuset av en ung stjärna på perfekt avstånd från planeten. Den bördiga jorden bara väntar på att få användas.

Raketens dörrar öppnas men ingen kommer ut; där inne ligger högar av vitnade ben med jack och hugg i och kranier med uppspärrade käftar fastfrusna efter deras sista skrik innan de slog ihjäl varandra allihop.

Haha det är sådant här man börjar tänka på när fotbolls-VM är över.

Skämt åsido; problemet är att även om vi mot exakt all förmodan skulle lyckas med något liknande för att vi om ett par miljarder år behöver en ny stjärna, så kommer ju även nästa brinna ut och till slut kommer ju inga nya att bildas…
Det är så jävla underligt alltihop.