Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Fast gör de verkligen det? Föreningen stoppade alla nya ansökningar i slutet av 2024 eftersom de inte hade pengar. De skrev att de öppnade upp igen förra året, men ingen årsredovisning har publicerats eller skickats till medlemmar för 2025. Varför?
Var hamnar pengarna? Har de använts till Saras cancerbehandling?
Ingen skriver om föreningen längre, för att den inte gör något?

Det hela beror på hur frekvent du menar att det talas om dumpen? Menar du dagligen eller någon enstaka gång? På min arbetsplats , mina fritidssysselsättningar, grannar och bekantskapskrets pratas det definitivt inte om dumpen , mer än att det har nämnts någon enstaka gång när det uppmärksammats i media. I det senaste politiska debatterna har dumpen inte nämnts en enda gång.
Det är färre än du tror som dagligen konsumerar dumpen. Jag tror att det beror på umgänge och arbetsplats hur frekvent man talar om dumpen. Bland lågutbildade med ett innehållslöst liv är naturligtvis dumpen oerhört spännande och förgyller tillvaron.
Var tog lyftet vägen?

Problemet är inte målet, utan medlet. När man väljer privatiserad vigilantism som verktyg då underminerar man den rättssäkerhet som faktiskt är designad för att skydda de svagaste i samhället.

1. Stärk det professionella skyddsnätet istället för att ersätta det
Istället för att privatpersoner leker utredare så måste vi kräva att resurserna till Polisen, Socialtjänsten och BUP prioriteras och utökas. Ett effektivt skydd för barn kräver en professionell och koordinerad rättsprocess - inte en publikation på sociala medier.

2. Fokusera på prevention och tidiga insatser
Vi måste prata mer om det förebyggande arbetet. Det handlar om digital bildning i skolor, föräldrastöd och framför allt, en faktisk vårdapparat som kan fånga upp individer innan de begår brott.

En avgörande del i det förebyggande arbetet, som vi ofta är rädda för att diskutera, är behovet av anonym och trygg vårdkontakt för personer med pedofila drag. Idag lever dessa individer med en enorm skräck för att söka hjälp, av rädsla för att omedelbart bli föremål för rättsliga åtgärder eller bli uthängda.

Resultatet blir paradoxalt: genom att stänga dörren för samtal och terapi så minskar vi chansen att bryta ett mönster innan ett brott begås. Om vi nu verkligen vill skydda barn på lång sikt så måste vi våga ställa oss frågan om en form av preventiv amnesti eller anonym rådgivning - där man kan söka hjälp för sina drifter utan att bli anmäld - skulle kunna vara en säkrare väg för samhället. Att förvägra människor möjlighet till professionell vägledning innebär i praktiken att vi lämnar dem ensamma med drifter som de kanske inte vill ha, vilket i förlängningen är att svika både den enskilde och de potentiella offren.

3. Rättssäkerhet är det ultimata skyddet
Att sedan acceptera att en enskild plattform agerar domare och bödel öppnar för en farlig utveckling där godtycke och mobbmentalitet ersätter bevis och lag. Hur ska vi agera? Vi ska agera som medborgare i en rättsstat: genom att ställa krav på våra politiker att göra rättsväsendet effektivare. Vi ska inte ge legitimitet åt plattformar som gör rättvisa till en tävling.

4. Sluta att glorifiera hämnd
Vår roll som medborgare är att upprätthålla det civiliserade samtalet. Att då normalisera förnedring som en metod för att nå framgång är i förlängningen väldigt skadligt för hela samhällsklimatet. Vi skyddar inte barn genom att bidra till en kultur där hat och drev blir den primära drivkraften i samhället.

Det som också händer ofta när argumenten inte möts på samma nivå är:

Om någon säger:
Hur påverkas anhöriga?

…och svaret blir:
Han skulle inte ha åkt dit.

Då har man inte besvarat frågan. Man har flyttat fokus från anhöriga till den utpekades ansvar.

Om någon sedan säger:
Är metoden rättssäker?

…och svaret blir:
Han trodde att han skulle träffa ett barn.

Då har man inte heller besvarat frågan. Man har svarat på om beteendet är moraliskt klandervärt och inte på hur rättssäker metoden är.

Det är därför samtalen kör fast oftast. Man upprepar samma mantra men man svarar inte på kärnfrågan.

Det finns faktiskt också ett begrepp inom argumentation för just det här beteendet som många använder: att byta tes. Man väljer helt enkelt att inte besvara den invändning eller den fråga som framförs, utan en annan, en mycket enklare fråga.

Det betyder inte att alla anhängare medvetet gör så. Det säger jag inte. Men om det sker gång på gång då blir resultatet detsamma: diskussionen kommer inte vidare.

Kan man då ställa kritiska frågor om Dumpens metoder utan att bli anklagad för att försvara sexualbrott mot barn?

Svaret blir nej och då finns det ett problem med samtalsklimatet - oavsett vad vi väljer att kalla det.

När man stämplar tunga namn som Thomas Bodström, Robert Aschberg eller Maria Abrahamsson som "pedofiler" för att de kritiserar Dumpens metoder, så blottlägger man kärnan i hela projektets destruktiva retorik.

Det är fullständigt omöjligt att rationellt försvara att privatpersoner bryter mot lagar, förstör bevisföring eller agerar domare i en rättsstat. Därför är det strategiskt mycket enklare att attackera kritikerns moral. Genom att påstå att "du försvarar pedofiler" så slipper man att svara på den obekväma frågan om varför rättssäkerheten sätts ur spel. Det blir en fråga om "god mot ond" istället för "laglig mot olaglig".

Och sedan genom att klistra en diagnos som pedofili på alla kritiker så förstärker man gruppens sammanhållning. Det skapar en inre logik där alla som ifrågasätter Dumpen per definition blir en del av det "onda". Det fungerar som en mur som skyddar anhängarna från att behöva ta till sig någon form av kritik - om kritikern är en "pedofil" då behöver man inte lyssna på vad de har att säga. Det är en form av intellektuell immunitet som det så fint heter.

Att använda etiketten pedofili för att tysta kritiker är ett klassiskt drag i totalitära rörelser och stater. Det handlar kort och gott om att avhumanisera meningsmotståndaren. Om man lyckas likställa kritik av en metod med sympati för ett brott, så har man i praktiken förbjudit alla former av nyanserat samtal.

Om de plötsligt skulle sluta använda detta epitet, att kalla alla kritiker för pedofiler och istället välja att ta en saklig diskussion, då skulle hela Dumpens korthus sannolikt rasa samman. Varför? Svaren är inte så komplicerade.

Utan att kunna gömma sig bakom anklagelser om "pedofili", skulle de tvingas svara på frågor om proportionalitet, rättssäkerhet och den mänskliga skada som deras drev orsakar. Det är frågor som de inte har några bra svar på då svaren alltid är - han skulle träffa ett barn eller han får skylla sig själv.

Istället för de standardsvaren så skulle en nyanserad debatt uppstå som jag tror är väldigt viktig för då skulle samtalet äntligen kunna handla om det vi behöver diskutera - hur vi faktiskt skyddar barn bäst, hur vi förebygger brott och hur vi bygger ett samhälle som håller ihop - istället för ett samhälle där vi splittras i olika läger som hatar varandra.

Men att lägga undan pedofilikortet kräver en intellektuell mognad. Det kräver att man erkänner att världen inte är svartvit.

På samma sätt kan man fråga:
-Kan vi diskutera rättssäkerhet utan att misstänkliggöras?
-Kan vi diskutera proportionalitet utan att bli kallad “pedofilkramare”?
-Kan vi diskutera anhörigas situation utan att få höra “de får skylla sig själva”?

De frågorna besvaras regelmässigt med etiketter i stället för argument, då blir också debatten polariserad som den många gånger blir i denna tråd.

Det kan mycket väl finnas ett allmänintresse i att granska sexuella kontakter med minderåriga. Men allmänintresse är inte samma sak som att varje metod, varje uthängning och varje konsekvens är försvarlig.

Om det inte var underhållande då skulle det inte vara populärt. Gladiatorspel hade också publik. Offentliga avrättningar drog massvis med folk. Popularitet säger ingenting om huruvida något är sunt, proportionerligt eller rätt.

Om sedan ”upprättelsen” består i att en verklig människa förnedras offentligt, förlorar arbete, kartläggs och får sin familj indragen, då går det inte riktigt att separera upprättelsen från lidandet. Det är samma händelse men sedd från publikens sida.

Finns det en risk för felaktiga utpekanden kan man undra?

Här är svaret alltid: Nej

…då återstår fortfarande frågor som:
-Hur vet vi att risken är noll? Vem vet det?
-Vad händer om ett misstag ändå sker? Vem
tar ansvar för det?
-Vilka rättsmedel finns?

Vi kan illustrera det med ett enklare exempel:
Person Y: ”Jag tycker polisen använder för mycket våld i vissa ingripanden.”
Person Z: ”Men polisen bekämpar ju brott. Eller hur?”

Det är så sant att polisen bekämpar brott, men fortfarande bemöter svaret inte frågan om våldsanvändningen.

Min tidigare poäng i tråden om Maria Abrahamsson tycker jag också är viktig: att säga att en människa som tittar på övergreppsmaterial inte automatiskt kan diagnostiseras som pedofil är en saklig distinktion. Men i en känslostyrd miljö så svarar folk bara: hon försvarar barnporr. Nyansen försvinner fullständigt i det sammanhanget.

Att titta på övergreppsmaterial är en handling, medan pedofili är en diagnos. Att jämställa dessa två är som att säga att alla som kör för fort i trafiken är diagnostiserade med "vansinneskörning". Det är två helt olika saker.

Om man kan sätta en klinisk stämpel på någon, då behöver man inte längre se dem som en människa. Men att istället erkänna att "vi vet faktiskt ingenting om den här personens bakgrund eller psyke" skulle istället innebära att man måste erkänna att man själv inte har mandatet att agera som domare.

Om vi följer de som sympatiserar med Dumpens retorik - att konsumtion av ett visst innehåll är ett direkt bevis för individens innersta tankar och intentioner - då borde man rimligen applicera samma logik på allt annat innehåll. Eller hur?

Vi som människor förstår ju att fiktion/media inte är detsamma som verklig handling. De flesta förstår att den som tittar på en skräckfilm ofta gör det för spänningens skull, inte för att de har en längtan efter att mörda någon. Om man inte kan medge att samma nyans kan finnas hos andra typer av konsumenter, så har man avsagt sig all form av nyanserat tänkande.

Dom allra flesta vet att dumpen inte bryr sig om barn men det finns ett antal svagsinta dom lyckas blåsa.

Går det bara att ha driv på ett enda primitivt och korkat sätt, som skadar andra eller finns det andra alternativ ? Självklart skulle du skulle gå miste om förnedringsshowen och därmed bli tvungen att tillfredsställa dig på annat sätt. Å andra sidan skulle det vara ett steg närmare humanism om dumpen ruttnade ihop.

När fiskarna börjar på en högre ålder och sedan ändrar till 13 eller mindre, tycker dumpenförespråkarna att männen direkt ska avsluta. Men det finns tveksamhet, hur ska mannen (alltid en man fastän hälften är kvinnor i Sverige) veta vad som var sanningen 23 eller 13. Risken att mannen tror det är ett rollspel när ingångsvärden ändras, med osannolika presenterade förutsättningar som en 13 knappast är intresserad av. Kanske männen blir förvirrade och nyfikna på vad som är vad.

Men om männen själva ändrar till 13 då gör fiskaren enligt Dumpen förbjuden handling om de fortsätter. Då avslutas allt och kan vara ett smart sätt att avslöja simuleringen, och om flickan verkligen är en 13 åring så behöver det inte bli ett avslut för de kan verka passa bra ihop.

Att höja åldern till 18 år som Dumpen vill är korkat, då har både medel och medianåldern passerat, och är ett utmärkt sätt att göra alla till brottslingar, och för att minska till en låg nivå den allmänna lagefterföljningen. Det blir som att förbjuda äta att ost på lördagar, alla kommer att skita i alla lagar efter det förbudet.

Jag har ändra mig angående fjortisar som vill ha gubbmask, hört att det inte är just är gubben i sig utan att få gubben att stå och spruta, en stor prestation. Det ger ett poäng och gubben får signera ett kort som flickan har, typ Impulskollens visitkort. Om hon får den att spruta igen inom en timme blir det 5 poäng till. Vid 10 samlade poäng så ger det tillgång till de flesta. För att få Håkan Hellström lär det behövas 30 poäng har jag hört.

Det förklarar detta med de villiga ungdomarna. Att jag varit ovetande om denna marknad kan jag inte förstå. De väljer gubbar för att få tillgång till de attraktivaste.

Ok, en väldigt lång harang av dig för att indirekt utrycka ditt skydd av förövare och förminska det de utsätter barn för. Alla som försöker skydda barn på något sätt är mer eller mindre uslingar enligt dig, de gör det helt enkelt inte enligt ditt sätt att se på problemet.

Ingen traumabehandling längre ?

Det vet väl bara föreningen? Vart går pengarna som folket betalar som ska gå till traumavård? Varför får medlemmarna ingen årsredovisning? Det är styggt av Dumpen att slå sig för bröstet och skrika att vi visst bryr oss om barnen, vi ger dom trauma vård. Men vem vet om det är sant?

Dumpen har hittat en ny dumskalle som trollar. Tror du verkligen att du kommer få ett konstruktivt och vettigt svar från vederbörande? Han har redan med sina trångsynta inlägg visat att så inte är fallet. men under kan ju ske.