Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Jag hade en sjukt bra uppväxt. Tyvärr så kostar huset jag bodde i som barn 10x mer än vad det kostade 1990. Mina föräldrar köpte det för 500.000 och idag går det för minst 5M. Om jag skulle skaffa barn så hade jag velat att de fick samma uppväxt som jag hade. Kunna springa ut genom altanen in på gräsmattan. Leka krig med knallpulver runt kvarteret, vattenkrig. Jag kunde cykla runt och panta burkar och tjuvringa när jag var 8 bast.

Idag har jag råd att bo i en bostadsrätt i stan, men inte fan vill jag ha ungar här. Hela bostadsmarknaden och arbetsmarknaden blev helt jävla rug pullad av boomers. Min chef kan inte stava, hon är dyslektiker och hon kan inget om verksamheten. Men hon fick jobbet på tiden det inte krävdes 4 intervjuer och ett IQ-test för att få ett jobb på golvet.

Allt har blivit en jävla scam enligt mig, allt ska vara på prenumeration. Inget ska ägas men du ska vara nöjd och glad. Skaffa barn, jobba 8 timmar, pendla 2 timmar fram och tillbaka. Handla mat, laga mat, skjutsa till träningar. När har folk ens tid att umgås med sina barn som vanligt Svensson? Inte någon som kan jobba hemifrån eller kan flexa varje dag.

Det låter inte angenämt. Jag är glad att ni har hittat ett liv med barn som ni trivs med. Jag vill inte ha det och trivs med det.

Jag skulle behöva träffa en kvinna och förlora oskulden först. Det verkar mer och mer osannolikt nu när jag snart är 37. Som ungdom hade jag någon naiv förhoppning om att en vacker dag leva ett normalt svenssonliv med fru och barn, men jag har kommit till insikten att det fömodligen är bäst för mitt mående att jag vänjer mig av vid den tanken. Det känns lite bittert men vad ska man göra.

skrev du, hur vet du att det inte är vad du vill ha?

Läs det jag skrev 2 inlägg upp.

Utöver det så har jag dejtat en tvåbarnsmamma tidigare. Insåg att jag inte gillade det, kanske hade det varit annorlunda om det var mina egna barn men jag vette fan. Jag och tjejen har det bra som det är. Ingen av oss är sugna på barn helt enkelt. Vi trivs med livet som det är.

Har hört för många skräckhistorier på jobbet om NPF-diagnoser, sömnlösa nätter, ständigt oroandes, problem med ekonomin, ingen tid att umgås osv osv..

Visst, men man kan säga samma sak om heroin, sex, mat, vandra i skogen med hunden, etc etc etc.
Hur mycket lidande kommer din son inte att behöva genomlida under sitt liv - förutsatt att han har det relativt smooth sailing och inte drabbas av nån vidrig sjukdom eller liknande?
Folk inser inte hur ömtåligt livet är och att majoriteten är 1-3 katastrofer bort under kort tid från att aldrig komma tillbaka igen. Räcker med dödsfall i familjen + av med jobbet + split från sambon så är många rökta livet ut. Inga fisketurer i skärgården täcker upp för det, enligt mig.


Relativt och beror på hur man är som person. Jag tänker för mycket och cashar ut framtidens alla dystopier och djävulskap idag = miserabel tillvaro.
Jag insåg tidigt 2000-tal redan som 11-åring vilket helvete som skulle tillfalla Sverige med all invandring. Alla sa att jag hade fel och att utvecklingen som jag såg var omöjlig. När man lyssnade på alla "experter" i media och politik så sa dom om den framtid jag oundvikligen såg komma: "det kommer aldrig hända". Tänk att sitta år efter år och se katastrofen komma, uttrycka sin oro, bli förlöjligad av 99/100 personer - bara för att 20-25 år senare se exakt det man varnade för? Horribelt.

Man kan ju lika gärna vända på det och säga att din märkliga aversion mot barnlösa och ditt nästan desperata framhållande av din livsstil som den bästa, mest handlar om att du försöker övertyga dig själv om att det var en bra idé, trots att du innerst inne ångrar dig.

Det är sällan så enkelt som du vill få det att låta.

Gör du inte samma gissning som jag gjorde i svaret till den jag citerade?

That’s my point. Att precis det du säger kan vändas mot dig själv. Du framstår som självgod och menar att du säger sanningen. Genom att vända på det visar jag att det inte är så clear cut som du vill få det till.

Nu menar jag inte att det faktiskt är så, jag bryr mig inte egentligen, men tyckte ditt enkelspåriga resonemang behövde nyanseras lite.

Hade du samma gissning eller?

De flesta parförhållanden slutar i kras med varannan vecka-förälderskap i bästa fall. Sen ska man tolerera och förhålla sig till någon ny idiot hon träffat och kanske må dåligt över det om det var hon som valde att lämna (vilket det oftast är).

I värsta fall drar kvinnan ihop några lögner så att hon får ensam vårdnad. Barnen blir i de flesta fall bortskämda idioter som bara väntar på att man ska trilla av pinn så att de kan casha in. Bespara mig det rosa fluffet om fisketurer med sonen och sådant bullshit för det där funkar bara på TV.

Alla dina inlägg i tråden signalerar att du försöker kompensera för något. Du kanske är tillsammans med fel kvinna eller nåt. En person som någorlunda grundad i sina livsval tillfreds med dem har inget behov av att ifrågasätta hur andra lever sina liv. En person som själv lever ett autentiskt liv i enlighet med sina värderingar behöver inte kritisera andra.

Du beter dig lite som den smyghomosexuelle böghataren.

Hade du samma gissning då?
Eller fick du helt plötsligt bara lust att skriva nåt som inte tillhörde diskussionen?