Hejsan Vespasianus
Tack för länk till intressant P4-inslag jag inte uppmärksammat.
Jag tolkar det här som den samtida konflikten mellan skolan (staten) och hemmet (medborgaren), där föräldrarna kontaktar skolan i allehanda frågor och där de vill få skolan att tillpassa sig deras önskningar.
Föräldrarna går numera in i advokatrollen och ser inte skolan som ett kollektivt erbjudande till barnets skyldighet att gå i skolan. De vill ha en skola för just sitt barn i stället för att komplettera med egen insats där man tycker att skolan inte når upp till det man vill ha. I det här fallet - ta med egen mat om man tycker skolan brister.
Återkommande argument när skolmatsfrågan dyker upp är att barnen inte orkar med skoldagen om de inte äter den lagade lunchen.
Men är det verkligen sant?
Tittar man på energiinnehållet i en skollunch (ex makaroner och köttbullar i en normalportion) så ska den vara någonstans kring 500-800 kilokalorier. Eftersom det här barnet ersätter det med två knäckebrödsskivor (ca 100 kcal beroende på sort) så måste hon äta mer för energibehovet. Det finns fler brödskivor och skolor erbjuder smörgåsfett vilket gör att hon kan bre tjockare på mackan och därmed öka energiinnehållet.
Men, och ett viktigt men, uppstår verkligen orkesbrist om ett barn hoppar över ett mål mat?
Rent fysiologiskt har kroppen energidepåer och klarar att inte äta på flera dagar och plockar då från fettlagren. Är det inte snarare så att barn är ovana vid att inte vara konstant mätta och uppfattar hunger som något onaturligt? I vår tid är barnfetma ett större problem för folkhälsan än barnsvält.
Så återigen - Handlar det här inte om något annat? T.ex föräldrar som barns advokater i vår tid? Att barn inte ska behöva lära sig att uthärda det man inte gillar? Att livet ska vara motståndsfritt, och föräldrarna ska ge sina barn detta motståndsfria liv (och det är statens uppgift att också göra det om föräldrarna önskar så)?
I länder med traditionskultur kan alla barn äta rätt lika men i Sverige där vi har en sekulär postmodern jag-matkultur vore det bästa att skolan inte erbjöd skolmat alls utan vi i stället hade ett system som i det flesta länder där föräldrarna skickar med barnen skollunch (eller de går hem och äter om de är större).
Då kan alla barn få en "hemma-kulturell måltid" med de ingredienser som föräldrar vill att deras telning ska ha. Genom att staten skulle kunna lägga på 45 kr per dag till barnbidraget (det är vad en skollunch kostar för råvaror och matpersonalens löner) får föräldrarna en intäkt som de kan köpa extra mat för till sitt barn att ta med som smörgåsar, en fryst Dafgårdslåda, en halv pizza eller vad barnet nu vill ha?
Tack för länk till intressant P4-inslag jag inte uppmärksammat.
Jag tolkar det här som den samtida konflikten mellan skolan (staten) och hemmet (medborgaren), där föräldrarna kontaktar skolan i allehanda frågor och där de vill få skolan att tillpassa sig deras önskningar.
Föräldrarna går numera in i advokatrollen och ser inte skolan som ett kollektivt erbjudande till barnets skyldighet att gå i skolan. De vill ha en skola för just sitt barn i stället för att komplettera med egen insats där man tycker att skolan inte når upp till det man vill ha. I det här fallet - ta med egen mat om man tycker skolan brister.
Återkommande argument när skolmatsfrågan dyker upp är att barnen inte orkar med skoldagen om de inte äter den lagade lunchen.
Men är det verkligen sant?
Tittar man på energiinnehållet i en skollunch (ex makaroner och köttbullar i en normalportion) så ska den vara någonstans kring 500-800 kilokalorier. Eftersom det här barnet ersätter det med två knäckebrödsskivor (ca 100 kcal beroende på sort) så måste hon äta mer för energibehovet. Det finns fler brödskivor och skolor erbjuder smörgåsfett vilket gör att hon kan bre tjockare på mackan och därmed öka energiinnehållet.
Men, och ett viktigt men, uppstår verkligen orkesbrist om ett barn hoppar över ett mål mat?
Rent fysiologiskt har kroppen energidepåer och klarar att inte äta på flera dagar och plockar då från fettlagren. Är det inte snarare så att barn är ovana vid att inte vara konstant mätta och uppfattar hunger som något onaturligt? I vår tid är barnfetma ett större problem för folkhälsan än barnsvält.
Så återigen - Handlar det här inte om något annat? T.ex föräldrar som barns advokater i vår tid? Att barn inte ska behöva lära sig att uthärda det man inte gillar? Att livet ska vara motståndsfritt, och föräldrarna ska ge sina barn detta motståndsfria liv (och det är statens uppgift att också göra det om föräldrarna önskar så)?
I länder med traditionskultur kan alla barn äta rätt lika men i Sverige där vi har en sekulär postmodern jag-matkultur vore det bästa att skolan inte erbjöd skolmat alls utan vi i stället hade ett system som i det flesta länder där föräldrarna skickar med barnen skollunch (eller de går hem och äter om de är större).
Då kan alla barn få en "hemma-kulturell måltid" med de ingredienser som föräldrar vill att deras telning ska ha. Genom att staten skulle kunna lägga på 45 kr per dag till barnbidraget (det är vad en skollunch kostar för råvaror och matpersonalens löner) får föräldrarna en intäkt som de kan köpa extra mat för till sitt barn att ta med som smörgåsar, en fryst Dafgårdslåda, en halv pizza eller vad barnet nu vill ha?