Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Du missar fortfarande målet helt och hållet. Ingen har sagt att du inte förstår skillnaden på ditt eget liv före och efter du fick barn. Självklart gör du det, och det är väl jättefint att du har testat det och trivs med det.

Men din Mount Everest-analogi visar exakt varför din logik haltar så fundamentalt. Ja, den som har bestigit Mount Everest vet hur just den klättringen känns. Men den personen blir inte automatiskt expert på hur det är att dyka i Marianergraven, eller hur det känns att hitta sitt livs största lycka och mening genom att köpa en gård med djur, forska på ett universitet eller nå andra stora mål som människor kan ha.,.

När du hävdar att barnlösa lever ”enkla, ytliga och lata liv” och saknar djup, då uttalar du dig inte om din egen erfarenhet av Mount Everest. Du klankar ner på folk som valt att dyka i havet istället, och påstår att deras liv är värdelösa bara för att de inte klättrade på just ditt berg som majoriteten gör.
Det ni vägrar fatta är att en vuxen, medvetet barnlös människa inte sitter och saknar din upplevelse... De har hittat sin mening, sitt ansvar och sitt djup på helt andra platser i livet- platser som du inte har en aning om, eftersom du har fullt upp med att sitta på din egen lilla bergstopp och irritera dig på dem som inte är med där uppe.

Jag vet inte, men om man provoceras så här brutalt av att andra människor väljer en annan livsstil, så måste det ju finnas något i ens eget liv som man saknar eller känner sig begränsad av... Om du och ni andra här i tråden genuint vore så harmoniska, djupa och hundra procent nöjda med ert familjeliv och era uppoffringar som ni påstår, då hade ni bara fortsatt leva era liv i lugn och ro. Ni hade inte ägnat en sekund åt att sitta på nätet och försöka övertyga er själva om att de som lever annorlunda är "misslyckade". Att ilskan och behovet av att nedvärdera andra finns där, bevisar bara att er bergstopp kanske inte är så fantastisk som ni vill göra gällande.

Jag upplever det snarare som att barnfria (frivilligt barnlösa) människor bryr sig om och är insatta i så mycket mer än just det egna jaget och den egna familjen. De mest intressanta människorna är de barnfria som kan vara ensamma med sig själva.

Småbarnsföräldrar upplever jag som mer inskränkta och mer egoistiska. Det är mest "jag och mina barn" som gäller. Många verkar också umågs med andra föräldrar och verkar inte ta in så många andra intryck från omvärlden. Sen när barnen är uppvuxna kommer de oftast tillbaka och blir intressanta igen. Fram till dess är det mest en massa gagg om barnen, barnens kompisar och deras föräldrar, barnens skola och aktiviteter.

De sämsta på en arbetsplats är kvinnor som blivit mor- eller farföräldrar och som sitter och gaggar non-stop om nåt tråkigt barnbarn som man inte har någon som helst anknytning till.

Som vadå? Bli påsatt av toyboys som du skrivit i vartannat inlägg du postat i denna tråden?

Konstigt att du läst mina inlägg men ändå väljer bort resandet som jag skrivit om i vartannat inlägg, om inte mer.
Men visst är det en fördel att få unga, snygga killar istället för att sitta fast med en oattraktiv man för en unges skull.

Hmm, alltså de jag tänker på i huvudet har sagt att de inte vill ha barn sedan de var 23 ungefär.

De är inte korkade personer, intelligenta, högutbildade och ser bra ut.

Men istället skaffar de husdjur vilket jag tycker är lite motsägande om de nu inte vill binda upp sig. well well, alla gör sin grej och vill man inte vara förälder ska man inte ha barn.

Jag tycker bara det är skumt att barn instinkten inte finns hos dem, man tänker att den är inbyggd

Vad har du sen när du torkat mellan benen?

Har några fåtal i 30-40-års ålder utan barn på arbetsplatsen, beter sig ofta som barn själva. Sen upplever jag det som att småbarnsföräldrarna uppskattar att vara på arbetet mer än de som inte har barn. Lite mer driv, ansvarskänsla och initiativtagande.

Lusten lär aldrig dö.
Och vad skulle jag ha om jag hade skaffat barn? Jo en unge och en man jag inte vill ha. Hemska tanke.