8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

JO-anmälan mot Förvaltningsrätten i Karlstad och Kammarrätten i Göteborg – sammanfattning

Anmälan gäller inte socialtjänstens agerande, utan domstolarnas rättssäkerhetsbrister vid prövningen av ett LVU-mål ("Fallet Elsa"). Föräldrarna, genom Centrum för rättvisa, begär att JO riktar kritik mot domstolarna för att de inte gjort den självständiga och noggranna prövning som lagen kräver.

De viktigaste punkterna:

• Barnet omhändertogs akut efter en orosanmälan där modern anklagades för fysisk misshandel genom sjukvårdsinsatser. Domstolen konstaterade senare att dessa anklagelser var grundlösa och att modern agerat med barnets bästa för ögonen.

• Trots att den ursprungliga grunden föll ändrade socialnämnden, dagen före huvudförhandlingen, sin talan till att i stället hävda "brister i omsorgen". Någon ny utredning om behovet av tvångsvård eller alternativa frivilliga insatser gjordes inte.

• Förvaltningsrätten beslutade ändå om fortsatt LVU på den nya grunden utan att pröva eller motivera varför tvångsvård fortfarande var nödvändig, varför mindre ingripande alternativ inte räckte eller hur beslutet förhöll sig till barnets bästa. Kammarrätten fastställde senare domen utan att rätta dessa brister.

• Domstolarna fastställde även mycket långtgående umgängesbegränsningar – endast ett handskrivet brev per vecka och hemlig vistelseort – trots att den påstådda akuta misshandelsrisken hade avfärdats. Någon ny proportionalitetsbedömning redovisades inte.

• Under processen framkom ny medicinsk bevisning som kunde förklara barnets förbättrade hälsa utan att koppla den till omhändertagandet. Föräldrarna menar att domstolarna i stort sett ignorerade denna bevisning.

• Anmälan hänvisar till Europakonventionen, Barnkonventionen och den statliga utredningen SOU 2025:38, som konstaterar att det är vanligt att förvaltningsdomstolar inte prövar om LVU verkligen är nödvändigt, om mindre ingripande alternativ finns eller om åtgärden är förenlig med barnets bästa.

JO-anmälans kärna är att domstolarna inte självständigt prövade nödvändighet, proportionalitet och alternativa åtgärder innan de fastställde några av de mest ingripande beslut staten kan fatta mot en familj. Föräldrarna menar därför att domstolarna åsidosatte grundläggande rättssäkerhetskrav och bör kritiseras av JO.

I Läkartidningen publiceras nu flera debattartiklar där Björn Lundins resonemang kritiseras och Lundin själv bemöter det. Barnpsykiatern Göran Högberg uppmanar Barnläkarföreningen att omedelbart dra tillbaka de utvidgade diagnoskriterierna för MSBP/BMSI. Han menar att regeringen måste tillsätta en kommission som utreder fallen, återför barnen och reparerar de skador som drabbat familjerna.

Tack vare Kalibes granskning vet vi att över 60 barn omhändertagits med direkt hänvisning till dessa teorier, teorier som Lundin själv varit med och operationaliserat i sitt konsultarbete för Sveriges socialtjänster, regioner och rättsväsende. Lundin har gett sig in i debatten i Läkartidningen och skriver:
”Högbergs synpunkter på diagnoskriterierna är värda att diskuteras, men hans inlägg, tillsammans med Sveriges Radios nyligen sända reportage, riskerar att sprida betydligt mer oro än det arbete som görs för att utreda och förhindra misstänkt barnmisshandel genom förfalskning av symtom (BGFS).”

Det är en remarkabel formulering. Lundin uttrycker en orubblig övertygelse om att hans teorier är korrekta, men han nämner inte med ett ord de barn som felaktigt omhändertagits, traumatiserats och i vissa fall fått sina liv oåterkalleligt förändrade. Han talar om ”oro” som om det vore problemet, inte de faktiska konsekvenserna av hans eget arbete.

Man undrar om Lundin fullt ut förstår vad hans teorier och konsultationer bidragit till:
Flertalet barn som ryckts från sina familjer, barn som utsatts för omfattande utredningar utan grund, barn som fått sin tillit till vuxenvärlden sönderslagen.

Är det verkligen barnen han vill skydda - när resultatet blivit trauma?
I detta ligger också ett ansvar som inte kan skjutas över på någon annan, eller tas av någon annan:
1. Sjukvården överlämnar oro. Varken mer eller mindre. De har inte mandat att styra varken insatser eller bedömningar.
2. Socialtjänsten måste göra egna, självständiga bedömningar. En orosanmälan är inte en dom - och får aldrig behandlas som en. I Elsas ärende orosanmälde sjukvården resultatet av sin egen bristande vård, kan vi konstatera. Elsas mamma lider inte av MbP. Elsa har inte blivit utsatt för BGFS. #lexelsa

Hur kunde prestigen få företräde? Frågan återkommer från alla håll, och många vill att vi ska förklara: Hur gjorde ni?

Det korta svaret är att vi kämpade för våra liv - i nästan ett år. Initialt var det bara familjen, men längs vägen mötte familjen människor med olika professioner, erfarenheter och insikter om systemet. Tillsammans formulerade vi sedan mail till vården, hundratals mejl och skrivelser till socialnämnden, till ansvariga tjänstepersoner i förvaltningen och till kommunens högsta politiska ledning. Varenda väg vi hänvisades till prövades.

När det inte gav effekt fortsatte vi. Vi upprepade. Vägde varje ord. För insikten kom snabbt: om Elsa ska få komma hem krävs det att vi håller en respektfull ton och aldrig riskerar att bli avfärdade som rättshaverister. Vi måste fortsätta att prata till dom som inte lyssnar.

Mönstret är detsamma i många fall: barnets röst försvinner. Fallet Nova och Fallet Danaya är två fruktansvärda exempel på när barn försöker berätta, och ingen lyssnar. När barnet pratar måste systemet lyssna. I stället tystnar det. Ingen lyssnade på Elsa.

Vi ser gång på gång hur ansvariga misslyckas med det mest grundläggande: att sätta barnet i centrum. Det var inte den juridiska processen som fick hem Elsa. Det var det sammantagna trycket kraften från civilsamhället, professionella från olika håll som sa ifrån via mail, i vuxna som såg vad som höll på att hända och inte kunde stå tysta -därför att dom förstod att Elsas röst och rätt tystades.

Vi ser också att vården, socialtjänsten och ansvariga politiker tycks utgå från samma grundinställning: kritik är inte en möjlighet till förbättring, det omformuleras istället handla om en kampanj eller hot och hat. Fel. Vi framför allvarlig kritik, sakligt och konstruktivt.

Ska du få hem ditt barn förväntas du hålla med, även när det inte är sant. Det är en ordning som inte bara är orimlig, den är farlig. Förändring sker när vi krokar arm - från socionomer till jurister, från politiker till tjänstepersoner, tillsammans med de familjer som lever i konsekvenserna av besluten. #lexelsa #falletelsa