Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Du kommer säkert från en stabil familj som håller ihop. Givetvis är sådana familjer det ultimata. Men många vuxna människor kommer från dysfunktionella familjer där bråk och skrik var en del av vardagen, och skilsmässa som sätter trauman i folk. Att skapa egen familj blir kan då vara en frågeställning/problem, istället för en självklarhet, som i ditt fall, som har goda minnen från din familj.

Att skaffa barn är den enda objektiva meningen med livet så ifall man inte skaffar barn får man hitta på egna subjektiva meningar med livet.

Nu vet jag inte vad för sluten verkstad du jobbar på, men det finns en anledning till att vi har så starkt skydd för föräldrar och deras rätt till arbete i lagstiftning i Sverige. Det är sällan man behöver extra skydd till någon som är oumbärlig, håller du inte med?

Föräldrar, framförallt de med små barn, är en riktig huvudvärk för arbetsgivare, och är någon man står ut med snarare än föredrar. De behöver kunna hämta och lämna barn på fasta tider, de kan inte resa i jobbet, de kommer sjukanmäla sig eller vabba tio gånger oftare, de är borta månadsvis på föräldraledighet, de vill jobba deltid, de måste ha semester på specifika veckor annars tar de ut föräldraledigt, de utnyttjar föräldraledighet för att få ledigt storhelger, och så vidare. De flesta arbetsplatser skulle inte klara sig om för många i arbetsstyrkan skulle bli föräldrar samtidigt.

Och även om många växer med ansvaret och blir mer ansvarsfulla och vuxna, så är det alltid sällan på arbetsplatsen det ansvaret tas. Snarare tvärtom, det blir väldigt tydligt att barnen och familjen kommer först, och arbetet är bara en bisyssla som man måste göra, precis som att tvätta och laga mat. De sitter mest av tiden, och eftersom de är borta så mycket och ofta är det omöjligt att ge dem något riktigt ansvar, eftersom det ändå kommer behöva lämnas över till någon annan när lilla Pelle blev hemskickad från dagis.

Och även om det är värst när barnen är som minst, är mycket av flexibiliteten borta under många år. Från att den äldsta föds tills dess att den yngsta klarar sig på egen hand pratar vi ändå 10+ år. När de sedan väl kommer tillbaka och kan jobba på "för fullt" är de minst en bra bit över 40 och har med åldern förlorat mycket av ungdomens neuroplasticitet. De är inte längre anpassningsbara, de har svårt att lära sig nya saker och vill helst göra som de alltid har gjort. De har också mindre relevant erfarenhet än sina jämnåriga utan barn, eftersom de spenderade sina mest formbara år med att koka välling och titta på Greta Gris istället för att utvecklas inom sitt yrke.

Vissa väljer bort barn från deras framtid, det är upp till var och en. De reser jorden runt, har pengar över varje månad och lever sitt liv efter det. Varför skulle det vara nåt fel på dem?

Du kanske är frivilligt barnlös, vad vet jag? Din IQ får folk härleda från ditt inlägg.

Jag skrev om min egen erfarenhet som arbetsgivare; hur duktiga i arbetslivet de kvinnor är som uppfostrat barn och sedan vill satsa på karriären. Jag skrev:
"Den personen är ofta organiserad, tänker rationellt och faller inte i självömkan vid minsta motgång. Dessa kvinnor har tränat 18 år eller mer på att få saker att fungera, och dom är tacksamma för jobbet."
Min erfarenhet är att den gruppen kvinnor VILL prestera på jobbet, nu när dom äntligen kan fokusera på det. Dom tycker det är KUL med något nytt.
Korrelationen till IQ är däremot noll.

Det finns antagligen en del kvinnor som både har hög IQ och är frivilligt barnlösa. Dom kanske oroar sig för miljön, världsläget eller sin egen förmåga att uppfostra barn. Dom kanske tycker jorden är överbefolkad som den är; att det inte behövs ett barn till. Eller så är dom så duktiga på något att dom faktiskt vill fokusera på det.

Ovanstående grupp är nog ganska liten jämfört med sådan som dejt-hoppat tills det en dag visar sig vara svårt att få barn. Eller där förhållandet gått sönder innan det blev dags för barn. Eller där ens partner redan hade familj i bagaget och inte vill ha fler barn. Eller där det helt enkelt "inte blev av" att skaffa barn. Eler där partnern inte alls vill ha barn (och man vet vad man har men inte vad man får, så man stannar kvar ändå).
Och i dom grupperna är nog kvinnans IQ ganska normalfördelad.

Det jag försökte säga är att 40+ kvinnor som uppfostrat en kull barn är en mycket större resurs på arbetsmarknaden än 40+ incels.
Det är väl inte ett uttryck för kvinnoförakt eller unken kvinnosyn?

PS! Däremot tycker jag nog att kvinnor som på grund av sin höga IQ väljer bort att vara förälder känns som en avvikelse; att inte ha viljan att skaffa en avkomma känns onaturligt. Det OK eftersom vi lever i ett fritt land, men kom ihåg vad Darwin har att säga om den gruppen: "Dom har ingen framtid!". Så nästa generation av kvinnor kommer därmed antagligen ha en lägre IQ. Inte heller det är väl något bra?

Och det blir mycket vabbande. De barnlösa får jobba hård för att täcka för alla frånvarande.

Helt underbart liv.

Russinsmurfen är bara bitter som vanligt. Men fortsätt skaffa barn, behövs när jag ska gå i pension. Behöver även någon som jobbar på ålderdomshemmet när denna gubbkropp ska få ett gott & mysigt sponge bath.

Se gärna till att skaffa barn runt 2050 så dom är runt 20 när jag ligger på ålderdomshemmet. Mums

Tills dess reser jag gött, knullar gött, äter gött, dricker göttoch sover ännu göttare!! Sovmorgon all day long

Haha, upptäckte denna sanning innan jag själv fick barn och pluggade. I vårt första grupparbete sattes jag i en grupp med två småbarnsmammor. Första Teamsmötet vi hade hörde jag deras ungar i bakgrunden och trodde att det skulle sluta med att jag skulle få göra hela grupparbetet själv medan de två distraherades av sina barn konstant. Hade helt fel då jag gjorde allra minst medan de två organiserade allting från start till slut och skrev färdigt sina deluppgifter i god tid medan jag själv väntade till sista minuten hela tiden.

Man får ha barn om man vill eller inte, men barnlösa borde inte ha någon rätt till pension. Dom som inte begriper varför borde gå en utbildning i samhällskunskap och ekonomi.

Nästan ingen som skaffat barn ångrar sig. Men är man lat och självcentrerad så bör man kanske inte skaffa barn.

Åren flyger fram, vänner försvinner. Plötsligt är man en gubbe eller en kärring. Då vill man inte sitta och trycka i en lägenhet utan egna barn eller familj.

Ja, det är det som gör att det blir ett rent hönshus! Vabbande till höger och vänster, där chefen ska pussla ihop det hela och det självklart alltid spiller över på dem som inte har barn, för de andra kommer det ändå sluta med att även de kommer att vabba, så man i vilket fall får höra med någon annan.
Följt av att de är så oroliga och undrar över hur lilla totte mår nu osv, så de inte kan fokusera sig!
Vården är väl en typisk sådan arbetsplats som har de problemen.

Någon nämnde att 40+ kvinnor utan barn är värst att ha att göra med. Kan hålla med. De är minst anpassningsbara. Pratar mest. Prioriterar sämst. Ska tjata om hur de mår dåligt eller blivit dåligt behandlade. Hos dessa är viktiga skruvar lösa.

Men även barnlösa män ger varningsklockor. I bästa fall är de bara fysiskt oattraktiva och blyga, vilket brukar räcka för att de inte får tjejer. I värsta fall är de kufar och besserwissers som kommer stoppa all framdrift pga irrelevanta invändningar om detaljer.

Förvånansvärt många barnlösa har svårt att komma i tid eller bli klara i tid med uppgifter. Det är som att en starttid eller en deadline ändå aldrig kan trumfa en skön sovmorgon.