Rationellt självmord

Känslan av så kallad meningsfullhet kan inte frikopplas från upplevelse av välbefinnande. Att intellektuellt bedöma att något är meningsfullt, är inte samma sak som att uppleva samma sak som så. Det finns ingen "mening" bortom oss själva, utan den återfinns i våra upplevelser och i vår motivation till handling. Och vi måste alltid, ytterst, motiveras av välbehag och obehag.

Anhedoni innebär oförmåga att erfara välbehag eller att få en positiv känsla av aktiviteter. Med ett sådant tillstånd tynar även känslan av mening, även om det inte är rakt översättbart.

Detta ska inte betraktas som att likställa meningsfullhet med (endast) omedelbar eufori. Att exempelvis vaka vid en närståendes sjukbädd skulle många nog kalla meningsfullt, men knappast njutbart. Det är dock så, att det blir det mest välbehagliga man kan göra i den stunden och att inte göra det skulle ofta innebära en oerhörd olycka. Utan denna affektuella komponent töms saken på mening, även om man fortsatt kan tänka ut att det nog är en meningsfull aktivitet.

I tillägg till detta så är välbefinnande och lidande meningsskapande även på så vis att det är den grund en objektiv och av människan oberoende moral vilar på.

---

Angående rationellt självmord. Saken kan inte besvaras utan att begreppen preciseras.

Om det är rationellt att lämna tillvaron om livet, sammantaget, inte är värt att leva för den som lever det, så är det svårt att finna skäl för vederbörande till att leva det hela vägen. Livet är inte värt att leva i de stunder som hellre hade tillbringats i medvetslöshet. Är det den dominerande livserfarenheten samtidigt som utsikter till förändring objektivt sett saknas, ja, då framstår det som rationellt att avsluta sig (om man nu undantar hänsyn till andra berörda).

Det är nog ett ovanligt tillstånd dock, i de flesta fall finns utsikter till ljusning, även vid sådant som envist behandlingsresistenta svåra depressioner (och med sådana följande förlust av "mening").

Det finns en viss andel människor som lika envist inte kan finna mening med saker och ting trots avsaknad av depression och liknande. I den mån det handlar om en existentialistisk läggning där man går runt och lyfter på saker och kollar efter mening men inte hittar någon och därför ger upp, så tycker jag nog att man kan skärpa sig bara.

"Livet är inte värt att leva i de stunder de hellre hade tillbringats i medvetslöshet"
Det är säkert många människor som hade velat stanna hemma från jobbet och sova istället för att arbeta.
Största delen av våra liv går åt till vardagsplikter man gärna hade sluppit.
Måhända att man kan skapa mening trots att livet ofta är mer jobbigt än roligt.
Men jag har lite svårt att vänja mig vid tanken på det, är det verkligen värt det?

Nu menar jag inte att mening skulle ersätta välbefinnande, tvärtom när man finner mening i tillvaron så kan även obehagliga erfarenheter skapa välbefinnande.

Meningen finns inte bortom oss själva utan inom oss.

Det rationella om man inte vill leva är att undersöka varför man upplever sin tillvaro på det sättet och hitta lösningar.
För många krävs det både hjälp utifrån och eventuellt medicinering.
Jag är för dödshjälp i livets slutskede men för en överväldigande majoritet finns det bättre lösningar än att avsluta livet.

Möjligen kan dagens samhälle med en så stor andel ensamma skapa förutsättningar som är tuffa att bryta. Men det rationella är att undersöka hur man kan hjälpa dessa ensamma inte förespråka självmord.

Jag menade en betydligt djupare medvetslöshet än den varierande och oklara sådana som sömn innebär. Alltså ett tillstånd som är lika med ingenting. Att sova är väl något som ofta uppfattas som njutbart.

Att hellre vila än att plocka ur diskmaskinen innebär inte att djup medvetslöshet vore att föredra framför den sysslan. Knappt ens de gånger det känns extra tråkigt. Jag tror också att det är så att de flesta upplever ett värde och tillfredsställelse i vardagslunk.

Det jag pratar om är att på ett djupare plan inte kunna känna mening med eller kanske inte ens kunna motivera sig till att ställa något i diskmaskinen. Och om att hellre vara djupt medvetslös än att genomleva en vanlig dag och inte bara föredra det i särskilt jobbiga situationer.


Jag menar att så kallad mening och välbefinnande är intimt sammankopplade. Möjligen inte fullständigt överlappande. Du verkar mena att dessa fenomen är frikopplade från varandra och det var det jag vände mig emot. Att de är frikopplade behöver inte innebära att det ena ersätter det andra. Men jag menar alltså att de hör ihop.

Ja, det är klart att psykisk ohälsa ska behandlas.

Men det kommer oavsett kvarstå fall i vilka den här meningen aldrig upplevs.

Självmord är nog ingen metod som bör förespråkas i allmänhet, men visst skulle det kunna vara rationellt i enskilda fall. Och att dödshjälp borde begränsas till fysiska åkommor är svårt att se förnuftiga skäl till.

"Många hade nog hellre legat kvar i sängen istället för att gå och jobba" 👌

Haha bästa citatet idag 😂

Din vana trogen så förenklar du frågeställningen så mycket att du försöker förklara ett komplext fenomen med en enda dimension. Jag hävdar i stället att ett gott liv består av flera irreducibla värden, där välbefinnande är ett av dem, men inte det enda.
är logiskt felaktig. hedonismen har för låg förklaringskraft: den fångar en viktig del av det goda livet, men inte hela bilden.

Min invändning är inte att hedonismen är inkonsekvent, utan att den köper sin enkelhet till priset av människans erfarenhet. Vi verkar faktiskt värdera sådant som sanning, kärlek, lojalitet och ansvar även när de inte maximerar vårt välbefinnande. Om teorin måste omtolka alla dessa erfarenheter för att passa sin modell, är det rimligt att fråga om det är teorin snarare än erfarenheten som är problemet.

Om de vore identiska skulle vi tvingas säga att ett liv med mer njutning alltid är mer meningsfullt än ett liv med mindre njutning. Det tycker jag leder till orimliga slutsatser. Den förälder som under många år vårdar ett svårt sjukt barn lever sannolikt med mindre välbefinnande än den som lever ett bekymmersfritt och nöjesinriktat liv. Ändå är det svårt att hävda att den förstnämndes liv därför skulle vara mindre meningsfullt.

Det visar, enligt min mening, att mening inte bara är en viss typ av välbefinnande. Mening handlar också om relationer, ansvar, värden, trohet och ändamål – sådant som ibland kostar mer än det smakar i termer av njutning, men som vi ändå uppfattar som genuint värdefullt.

Så jag förnekar inte sambandet mellan mening och välbefinnande. Jag förnekar bara att sambandet är ett identitetsförhållande. Två saker kan vara starkt korrelerade utan att vara samma sak.

Det låter inte så vackert poetiskt men det har betydligt högre sanningshalt än många andra filosofiska citat.

Haha ja. Ska man vara ärlig så måste man nog säga att alla självmord är rationella. I alla fall lika rationella som att välja den långsamma sjukdomsdöden som är slutmålet för gruppen som inte väljer självmord. Värt att tänka på 😊

Ja, alla självmord är rationella, man tar sitt liv för att man inte orkar och vill leva längre. Det är ganska logiskt.
Hur skulle ett irrationellt självmord se ut? Att man tar sitt liv trots att man vill fortsätta leva.
Det där händer bara inte.

Det är en hög andel av de som försökt och misslyckats som ångrar att de försökte.
Många som försöker lider vid försöket av olika psykiska tillstånd som depressioner ångest osv.

Så det finns mycket som tyder på att självmord är irrationellt

Ja inga döingar har klagat än.

Nej, inte vad vi vet…

Däremot har en hög andel av de som misslyckats med självmord beskrivit hur de ångrat sin handling.