Min far knäcker mig

Han låter ensam
Spela lite brädspel, gå på livemusik, laga mat etc

Du får välja om du vill bli hans ledsagare/terapeut

I vilka sammanhang träffar ni andra människor?

Skriv komihåg-listor och förklara för honom vad han bör göra varje dag. Sätt upp dem där han ser dem och relaterat till vad som behöver göras var i hemmet.

Nyss knäcker din far dig nu är du som charmad över att ringer dig ofta. Jag fattar inte vad det är som är problemet?

Nej men jag är inte charmad av det. Det är ju ett tungt ansvar att vara behövd och inte riktigt orka. Att vara den enda som finns för en annan person.
Hade gärna delat ansvaret för en gammal förälder och ev hade jag kunnat göra det om min far hade varit en bättre förälder.
Jag har svårt att strunta i honom trots att han inte varit en så bra pappa

Ibland är det inte helt enkelt att bryta med sina föräldrar, av så många olika anledningar. Och det är inte heller alltid målet tänker jag. Eller enda rätta. För vissa. Absolut. Men inte för alla.

Ibland kanske det snarare handlar om att se om det är möjligt att ha kvar relationen men under villkor som känns okej för en själv. I
Kanske att kunna finna sätt att leva med komplexiteten (såsom att vi kan ha en uppsjö av varierande och motstridiga känslor eller minnen ihop etc) till en annan människa och givetvis (träna många gånger att) sätta gränser för sig själv när så behövs.

Finns det något som är bra i relationen mellan er? Några stunder? Finns det något du uppskattar med din far, trots allt det andra?

Jag har själv en far som inte är helt lätt och som gjort flertalet saker mot mig jag har svårt att förlåta honom för. Men han är fantastisk också. Jag har bestämt mig för att försöka balansera detta, vara noga med mina gränser och jag har försonats (det är skillnad på det och att förlåta) med det han gjort.

Ingen människa är perfekt. Varken våra föräldrar eller vi vuxna barn till dem tänker jag.

Och med det menar jag förstås inte på något sätt att du eller någon annan ska acceptera skit eller vara kvar i relationer som bara knäcker en. Absolut inte.

Ibland vill vi ha kvar vissa relationer och behöver då hitta våra egna strategier för hur vi ska kunna vara i dem. Andra gånger kanske vi behöver fråga oss varför vi håller så hårt i en relation där vi skulle må bättre av att släppa taget...

Inga enkla saker detta och jag ger dig inga råd här. Snarare tänker jag högt. Det låter kämpigt för dig och jag tror många kan känna igen sig I det du beskriver.

Livet är sällan svartvitt.

Glöm honom.
Du har ingen skyldighet till föräldrar. Och det där med arvet, det är väl det viktigaste som det låter. Är du girig?

Min far är 88 år och ett riktigt äckel. Ett stinkande sjävupptaget svin som alltid tror sig veta bäst, när det i själva verket är tvärtom. Jag har avskytt honom starkt de senaste 30 åren - men jag är som den ende närstående tvungen att ta hand om honom. Hemtjänsten vill han inte veta av.

Du har totalt fel och barn är lika skyldiga att ha hand om sina föräldrar som de har att ta hand om sina barn. Barnen kan inte välja föräldrar men vi föräldrar kan inte heller välja hur våra barn blir så den vanliga svenska ramsan stämmer inte heller.

Det är alltså INTE samhällets skyldighet att ta hand om de gamla. Det är VÅR skyldighet. Utöver sjukdomar naturligtvis.

Med detta menar jag inte att man ska ha en negativ destruktiv relation, utan mår man dåligt som måste man vara smartare än sina föräldrar och hjälpa dem på traven att bli bättre och må bättre.

Låter som någon efterhandskonstruktion för att det är sånt jävla tryck i vården?

Det är inget särskilt tryck i vården, jag har precis använt den, svensk vårdkostnad är bland de lägsta i väst-världen. Däremot blir vi äldre och behöver mer hjälp av sjukvården men den puckeln försvinner om 20 år när alla 40/50-talister dött ut.

Tvivlar på att så många håller med dig i din åsikt om att Barn är lika skyldiga att ta hand om oss som vi om dem. Jag själv tex skulle hellre dö instängd i någon grotta någonstans än att gå bli en jobbig börda för mina ungar...


Sure det finns säkert någon familj någonstans som skiter ur ungar i hopp om att de ska generera inkomst och kunna hjälpa dem, men jag själv har då aldrig sett det fenomenet.

Det problemet löser du lätt genom att behandla dina barn bra och hjälpa dem på alla sätt, så att de gillar dig. Vilket iofs underlättas om dina barn blev vettiga och inte skit, vilket man som förälder inte alltid kan styra eller rå för.