Dumpen - Patrik Sjöberg & Sara Nilsson jagar män som vill utnyttja barn sexuellt

Dumpen uträknad för 100e gången. Nu faller allt. Hur ofta har vi inte hört det?
Tuffar på som vanligt. Två superhärliga bögpeddon igår. Tummelisa skrek "HÖR DU DÅLIGT ELLER TED" till gäddan som hade en bricka på bröstet det stod "jag är stum på". Riktigt guld. Svårt att inte älska Tummen 😆

Hur mycket beror nog på om de vägrar att ta bort en uthängning. Om den tas bort antar jag (utan att veta) att de inte kan få ett retroaktivt skadestånd. Vägrar dumpen kan definitivt skadestånd utdömas.
Rätta mig om det är fel.

Förstår du skillnaden...?

Du har många bra poänger här och jag håller helt med dig om kritiken mot att Justitiekanslern (JK) och myndigheterna har varit extremt passiva i flera år. De har absolut låtit detta fortgå alldeles för länge trots en flodvåg av anmälningar.

Men det finns tre saker i ditt resonemang som bygger på ett par rätt vanliga missuppfattningar om hur IMY och GDPR fungerar men jag tänker att vi benar ut det:

IMY behöver inte 800 enskilda processer: IMY driver inte brottmål för enskilda individer. När de gör en tillsyn granskar de själva systemet och registret. De tittar på Dumpens totala hantering och slår fast: Ni har behandlat personuppgifter för X antal personer i strid med artikel 6 och 10. Det blir ett enda beslut och en totalsumma i sanktionsavgift för hela den illegala verksamheten. De behöver alltså inte sitta och döma i 800 unika fall.

EU-domen handlar inte bara om de med domar: Du skriver att EU bara har specificerat de fall där domar delats, men det stämmer inte. Mål C-199/24 handlade i och för sig om publicering av brottsdomar (vilket träffar Lexbase direkt), men domstolens principiella slutsats river hela grunden för Dumpen också. EU-domstolen slog fast att det svenska systemet med frivilliga utgivningsbevis inte får ge generella undantag från GDPR. Det betyder att Dumpens alla publiceringar av personuppgifter - inklusive videor, ansiktsbilder på gäddor och chattar på personer som inte har några domar alls - nu saknar laglig grund (artikel 6).

Skadestånd och sanktionsavgifter är olika saker: Beloppet på 20 miljoner euro är taket för statens straffavgift (sanktionsavgiften), och nej, IMY lär inte lägga sig på max. Men det är bara spår ett. Spår två är att varje enskild individ som hängts ut har en självständig rätt enligt GDPR artikel 82 att kräva skadestånd i svensk domstol för den ideella skadan. Här pratar vi inte om att dela en pott. Om 100 gäddor stämmer Dumpen och får 20 000 kr var i skadestånd för integritetskränkning, så blir det 2 miljoner kronor rakt av. Det krävs inga ”klumpdomar” för det.

Du har helt rätt i att det ska bli extremt intressant att se hur IMY formulerar sina riktlinjer kommande veckor. Men att Dumpen skulle klara sig med ett litet ajabaja medan Lexbase faller är önsketänkande. De vilar på exakt samma juridiska grund som EU-domstolen just har dragit undan.

Som flera har varit inne på har både Sara och Patrik publika historier om egna upplevelser av övergrepp och svåra livsöden. I en sund värld bearbetar man sådana djupa trauman genom professionell terapi och KBT. Men här har det i stället blivit en form av offentlig självterapi och projektion. Genom att jaga en väldigt specifik nidbild av förövaren (äldre man) försöker de kontrollera sina egna historiska trauman. Det är en klassisk psykologisk försvarsmekanism, men den sker på bekostnad av rättssäkerheten och blir till slut en destruktiv lynchpöbel-verksamhet.

Dumpen drivs som vi alla vet ett kommersiellt medieföretag. För att maximera Swish-donationer och annonsintäkter krävs det dramatik som triggar igång den breda massan. Desto värre män desto mer swish.

Det absolut mest effektiva sättet att göra det på är att spela på samhällets starkaste moraliska tabun: stora åldersskillnader och den stereotypa bilden av en pedofil. En 21-åring och en 14-åring skapar inte samma typ av viral folkstorm och upprördhet på Facebook som en 50-åring gör. Det handlar om att ge sekten den underhållning och det hatobjekt de vill ha. Vem är intresserad av att läsa om en 21-åring som vill träffa en 14-åring? Ingen.

Det handlar om moralism snarare än barnrätt. Det är därför det har blivit en sektliknande gemenskap. Följarna drivs inte av en önskan att förbättra rättssystemet eller stötta brottsoffer - de drivs av kicken att få känna sig moraliskt överlägsna och kollektivt hata utvalda måltavlor.

När man tittar på det ur ett rent terapeutiskt och psykologiskt perspektiv så ger de här uthängningarna en omedelbar men skadlig vinst för grundarna. Istället för den läkning man får i KBT, där man bearbetar smärtan och accepterar att man var ett offer som inte kunde kontrollera situationen då, så uppnår de saker genom Dumpen:

Det trauma de själva bär på grundar sig i en absolut maktlöshet - att ha blivit utsatta utan att kunna värja sig. Genom att nu själva sitta på makten, kontrollera situationen, jaga ikapp männen med en kamera och bestämma över deras öden, vänder de på rollerna. De går från att ha varit det maktlösa offret till att bli den allsmäktige förövaren över förövarna. Det ger en enorm, temporär kick av kontroll.

Att bära på obearbetade trauman innebär ofta att man bär på en enorm, innestängd ilska och skam. Genom att rikta all denna ilska utåt, mot en specifik och fysisk måltavla, får de utlopp för sina egna innestängda känslor. Varje gång de skriker åt en gädda eller hänger ut en man på nätet, är det egentligen de historiska personerna som skadade dem som de straffar. Det är en klassisk projektion som det heter.

Genom att bygga en hel sekt runt sig som applåderar, Swishar och hyllar dem som hjältar, dövar de den inre smärta och tomhet som trauman ofta lämnar efter sig. De får rollen som barnens beskyddare och frälsare. Den massiva externa bekräftelsen fungerar som en bedövning mot att faktiskt behöva sätta sig i terapisoffan och möta sina egna demoner på riktigt.

Det är därför de vägrar att sluta. Det handlar inte längre om juridik - det handlar om ett psykologiskt beroende av den kick och den upprättelse de tror att de får genom att förstöra andras liv.

Ja, vi får se vad som sker.
Dock tvivlar jag att det kommer att straffa Dumpen på de sätt som du beskriver. För rent allmänt hade det isf straffat alla tidningar som då skulle behöva ett skriftligt medgivande om att de kan visas på bild.
I vissa fall skulle det totalt förstöra för all medial verksamhet och skapa en ökad kostnad för konsumenten.

Som jag ser det även om EU upprättat det i linje med som du säger kommer IMY tolka det mildare i dagsläget och lämna öppet för mer.

Ingen av de som blivit uthängda kommer troligen kunna få ersättning via gdpr som det ser ut idag. Även om staten kan få betala om de inte tar tag i potentiella problem, så de kan begära bortplockning men troligen inte få ersättning.

Utan för att få ersättning krävs förtalsrättegång och om de fälls och beordras ta ner så kanske de kan få IMY inblandade för bortplockning utav materialet samt ersättning för felaktig behandling enligt gdpr.

Som det ser ut idag bör Dumpen anpassa sig och potentiellt radera material. Något som de inte kommer att göra.

Du är inne på väldigt mycket i texten som du beskrev särskilt när det gäller stora åldersskillnader, som du sa 01:21 åring som träffade en fjortonåring på nätet väcker inte lika mycket hat och det råder inte lika mycket moral panik kring detta. Detta är bara dumpen spela på, de vill få samhället att tro att de rädda någon och hänger ut fula gubben i busken eller i det här fallet fula gubben på nätet. Troligtvis på grund av deras egna trauman.

Fast förstår vi som samhälle var helt ok med att en kille tjugoårsåldern träffar 14 åriga tjejer. Det är bara för dem att spela fritt fram då eller hur Sara?

Som flera har varit inne på har både Sara och Patrik publika historier om egna upplevelser av övergrepp och svåra livsöden. I en sund värld bearbetar man sådana djupa trauman genom professionell terapi och KBT. Men här har det i stället blivit en form av offentlig självterapi och projektion. Genom att jaga en väldigt specifik nidbild av förövaren (äldre man) försöker de kontrollera sina egna historiska trauman. Det är en klassisk psykologisk försvarsmekanism, men den sker på bekostnad av rättssäkerheten och blir till slut en destruktiv lynchpöbel-verksamhet.

Dumpen drivs som vi alla vet ett kommersiellt medieföretag. För att maximera Swish-donationer och annonsintäkter krävs det dramatik som triggar igång den breda massan. Desto värre män desto mer swish.

Det absolut mest effektiva sättet att göra det på är att spela på samhällets starkaste moraliska tabun: stora åldersskillnader och den stereotypa bilden av en pedofil. En 21-åring och en 14-åring skapar inte samma typ av viral folkstorm och upprördhet på Facebook som en 50-åring gör. Det handlar om att ge sekten den underhållning och det hatobjekt de vill ha. Vem är intresserad av att läsa om en 21-åring som vill träffa en 14-åring? Ingen.

Det handlar om moralism snarare än barnrätt. Det är därför det har blivit en sektliknande gemenskap. Följarna drivs inte av en önskan att förbättra rättssystemet eller stötta brottsoffer - de drivs av kicken att få känna sig moraliskt överlägsna och kollektivt hata utvalda måltavlor.

När man tittar på det ur ett rent terapeutiskt och psykologiskt perspektiv så ger de här uthängningarna en omedelbar men skadlig vinst för grundarna. Istället för den läkning man får i KBT, där man bearbetar smärtan och accepterar att man var ett offer som inte kunde kontrollera situationen då, så uppnår de saker genom Dumpen:

Det trauma de själva bär på grundar sig i en absolut maktlöshet - att ha blivit utsatta utan att kunna värja sig. Genom att nu själva sitta på makten, kontrollera situationen, jaga ikapp männen med en kamera och bestämma över deras öden, vänder de på rollerna. De går från att ha varit det maktlösa offret till att bli den allsmäktige förövaren över förövarna. Det ger en enorm, temporär kick av kontroll.

Att bära på obearbetade trauman innebär ofta att man bär på en enorm, innestängd ilska och skam. Genom att rikta all denna ilska utåt, mot en specifik och fysisk måltavla, får de utlopp för sina egna innestängda känslor. Varje gång de skriker åt en gädda eller hänger ut en man på nätet, är det egentligen de historiska personerna som skadade dem som de straffar. Det är en klassisk projektion som det heter.

Genom att bygga en hel sekt runt sig som applåderar, Swishar och hyllar dem som hjältar, dövar de den inre smärta och tomhet som trauman ofta lämnar efter sig. De får rollen som barnens beskyddare och frälsare. Den massiva externa bekräftelsen fungerar som en bedövning mot att faktiskt behöva sätta sig i terapisoffan och möta sina egna demoner på riktigt.

Det är därför de vägrar att sluta. Det handlar inte längre om juridik - det handlar om ett psykologiskt beroende av den kick och den upprättelse de tror att de får genom att förstöra andras liv.

Vad framgår?

Men det är just där Dumpens hyckleri blir så smärtsamt tydligt. Om deras drivkraft faktiskt var att skydda barn, då hade de överlämnat chattar och bevis till polisen på alla som begår dessa brott - oavsett om förövaren är 21 eller 55 år. Polisen gör ingen skillnad på förövarens ålder, för offret är fortfarande ett barn. Men dumpen gör skillnad på ålder.

Men Dumpen väljer bort 20-åringarna. De väljer bort dem för att en uthängning av en ung kille inte ger samma massiva folkstorm på Facebook, inte genererar samma hatklick och inte drar in lika mycket Swish-pengar som när de kan rama in historien som den sliskiga äldre gubben.

Genom att göra den prioriteringen visar Sara och Patrik att barnens skydd är sekundärt. Det primära är underhållningsvärdet, deras egen självterapi och ekonomiska vinning. De har skapat en illusion av att de rensar upp, men i verkligheten har de bara skapat en scen där de kan regissera sina egna trauman och tjäna pengar på kuppen.

Vi behöver ett fungerande rättssamhälle som tar hand om alla förövare, inte en Swish-driven domstol som väljer sina måltavlor efter tittarsiffror.

Som flera har varit inne på har både Sara och Patrik publika historier om egna upplevelser av övergrepp och svåra livsöden. I en sund värld bearbetar man sådana djupa trauman genom professionell terapi och KBT. Men här har det i stället blivit en form av offentlig självterapi och projektion. Genom att jaga en väldigt specifik nidbild av förövaren (äldre man) försöker de kontrollera sina egna historiska trauman. Det är en klassisk psykologisk försvarsmekanism, men den sker på bekostnad av rättssäkerheten och blir till slut en destruktiv lynchpöbel-verksamhet.

Dumpen drivs som vi alla vet ett kommersiellt medieföretag. För att maximera Swish-donationer och annonsintäkter krävs det dramatik som triggar igång den breda massan. Desto värre män desto mer swish.

Det absolut mest effektiva sättet att göra det på är att spela på samhällets starkaste moraliska tabun: stora åldersskillnader och den stereotypa bilden av en pedofil. En 21-åring och en 14-åring skapar inte samma typ av viral folkstorm och upprördhet på Facebook som en 50-åring gör. Det handlar om att ge sekten den underhållning och det hatobjekt de vill ha. Vem är intresserad av att läsa om en 21-åring som vill träffa en 14-åring? Ingen.

Det handlar om moralism snarare än barnrätt. Det är därför det har blivit en sektliknande gemenskap. Följarna drivs inte av en önskan att förbättra rättssystemet eller stötta brottsoffer - de drivs av kicken att få känna sig moraliskt överlägsna och kollektivt hata utvalda måltavlor.

När man tittar på det ur ett rent terapeutiskt och psykologiskt perspektiv så ger de här uthängningarna en omedelbar men skadlig vinst för grundarna. Istället för den läkning man får i KBT, där man bearbetar smärtan och accepterar att man var ett offer som inte kunde kontrollera situationen då, så uppnår de saker genom Dumpen:

Det trauma de själva bär på grundar sig i en absolut maktlöshet - att ha blivit utsatta utan att kunna värja sig. Genom att nu själva sitta på makten, kontrollera situationen, jaga ikapp männen med en kamera och bestämma över deras öden, vänder de på rollerna. De går från att ha varit det maktlösa offret till att bli den allsmäktige förövaren över förövarna. Det ger en enorm, temporär kick av kontroll.

Att bära på obearbetade trauman innebär ofta att man bär på en enorm, innestängd ilska och skam. Genom att rikta all denna ilska utåt, mot en specifik och fysisk måltavla, får de utlopp för sina egna innestängda känslor. Varje gång de skriker åt en gädda eller hänger ut en man på nätet, är det egentligen de historiska personerna som skadade dem som de straffar. Det är en klassisk projektion som det heter.

Genom att bygga en hel sekt runt sig som applåderar, Swishar och hyllar dem som hjältar, dövar de den inre smärta och tomhet som trauman ofta lämnar efter sig. De får rollen som barnens beskyddare och frälsare. Den massiva externa bekräftelsen fungerar som en bedövning mot att faktiskt behöva sätta sig i terapisoffan och möta sina egna demoner på riktigt.

Det är därför de vägrar att sluta. Det handlar inte längre om juridik - det handlar om ett psykologiskt beroende av den kick och den upprättelse de tror att de får genom att förstöra andras liv.

Nej för precis sådär har det låtit varje gång. Det blev gäddor igår och det blir gädda imorgon.