UG - Varför tog de Malins bebis? SOC Örebro (igen)

Ja, precis så illa är det. Men de flesta fattar inte det förrän de själva hamnar i klorna på socialtjänsten.

Det är socialtjänsten som sitter på hela informationsövertaget. De bestämmer vad som ska vara med, vad som ska utelämnas, vad som ska omformuleras, vad som ska tonas ner och vad som ska lyftas fram. Domstolen och socialnämnden får inte verkligheten, utan de får socialtjänstens version av verkligheten.

Sedan gömmer man hela processen bakom sekretess och kallar den "rättssäker" eftersom både föräldrar och barn får varsitt juridiskt ombud.

Men hur ska ett ombud kunna upptäcka att något saknas om ombudet aldrig får se samma råmaterial som socialtjänsten? Hur ska någon kunna avslöja ett utelämnande, en feltolkning eller en missvisande sammanfattning när primärkällorna ligger kvar på socialtjänstens kontor?

Det går inte.

Och det är därför socialtjänsten kan vinna LVU efter LVU. Inte nödvändigtvis för att de alltid har lagen på sin sida, utan därför att de kontrollerar vilket underlag som når fram till dem som ska fatta besluten.

Blir det fel då?

I praktiken händer nästan ingenting.

Det finns i många fall inget personligt ansvar. Ingen verklig konsekvens. Man kan i värsta fall lämna tillbaka barnet senare och låtsas som att allt är återställt.

Men så fungerar inte barn.

Om sex poliser stormar in, sliter ett barn från dess biologiska förälder och kör därifrån med barnet under tvång, då har barnet utsatts för ett trauma som kan följa med resten av livet.

Det går inte att sudda ut med ett beslut om återförening några månader senare.

Den skadan går inte bara att säga: "Oj, vi hade visst fel."

För barnet är det redan för sent och skadan blir livslång mentalt. Att detta får fortsätta är faktistk helt bisarrt och vad som är mer bisarrt är att samtliga etablerade partier verkar stå bakom systemet fortfarande.

De säger de rakt ut i telefonen till henne.

Jag håller inte med. Om det nu stämmer att detta upptäcktes först efter att överklagandetiden gått ut är det naturligtvis allvarligt. Men det innebär inte att ombudets roll blir irrelevant.

Ett offentligt biträde ska aktivt tillvarata klientens rättigheter. Det innebär bland annat att granska utredningen, begära ut handlingar, kontrollera att domstolen har ett fullständigt underlag och ge in egen bevisning när det behövs.

Om Sanna Klarén, enligt egna uppgifter, har lång erfarenhet av socialtjänst och LVU-mål borde hon dessutom känna till vilka handlingar som normalt finns i ett sådant mål och hur processen fungerar.
Därför tycker jag att frågan är fullt relevant: Om intygen fanns redan under processen, varför säkerställdes inte att Förvaltningsrätten fick dem? Om de inte fanns tillgängliga förrän efteråt är det en annan sak. Men innan den tidslinjen är klarlagd går det inte att enbart lägga ansvaret på socialtjänsten.

Jo, det är precis det som kan hända.

Fråga Adams pappa i *Adam och övergreppen*, som Uppdrag granskning gjorde.

Han hade stark partsinsyn på pappret. Ändå kunde socialtjänsten hålla undan bevisning som talade emot en placering i över sju års tid.

Är det ett enskilt undantag?

Nej. Det visar att partsinsyn inte automatiskt innebär att en förälder faktiskt får tillgång till allt underlag som är relevant.

Problemet är i praktiken tredelat:

1. Partsinsyn innebär inte att du automatiskt får full insyn i allt material som socialtjänsten har tillgång till.

2. Att begära ut handlingar kostar pengar. För större ärenden kan det handla om tusentals kronor bara för att få ut den dokumentation du behöver för att kunna försvara dig.

3. Utlämnandet av handlingar kan dra ut på tiden. Under tiden tvingas föräldrar in i nya juridiska processer för att få ut materialet. Och när dokumentationen väl kommer kan barnet redan vara placerat.

Det är det här som är den stora obalansen.

Socialtjänsten sitter på informationen från dag ett. Föräldern försöker samtidigt försvara sig mot ett beslutsunderlag utan att ha tillgång till samma underlag som beslutsfattarna utgår från.

Om du inte får se allt i tid blir rätten att försvara sig i praktiken betydligt svagare, oavsett vad som står i lagen.


Du utgår från att socialtjänsten följer lagen och att processen fungerar som den är tänkt.

Jag pratar om hur det kan fungera i verkligheten när en LVU-process väl har inletts.

Om socialtjänsten vill ansöka om LVU och du börjar begära ut handlingar kan processen bli extremt krånglig. Utlämnanden kan dra ut på tiden, beslut kan behöva överklagas och du kan tvingas in i flera parallella juridiska processer bara för att få tillgång till dokumentationen som ligger till grund för ingripandet.

Det är ett problem som inget juridiskt ombud i världen kan trolla bort.

En advokat kan bara arbeta med den information som faktiskt finns tillgänglig. Om centrala handlingar ännu inte har lämnats ut, eller om det pågår tvister om utlämnandet, så begränsas också möjligheten att granska underlaget innan avgörande beslut fattas.

Det är den praktiska verkligheten jag pratar om och inte hur systemet är tänkt att fungera på papper.


Men hur ska ett juridiskt ombud kunna kontrollera akten om ombudet inte får se hur den har satts ihop och vilka originalhandlingar den faktiskt bygger på?

Det är just det som många missar.

I en LVU-förhandling är det beslutsunderlaget som prövas. Men om det underlaget bygger på sammanfattningar, urval och tolkningar av ett betydligt större material blir den avgörande frågan:

Hur vet någon att sammanfattningen verkligen speglar originaldokumentationen?

Det vet man inte om ingen jämför mot primärkällorna.

Domstolen ser normalt inte hela den bakomliggande dokumentationen. Den bedömer det material som lagts fram i målet. Om det finns ytterligare handlingar, journalanteckningar eller andra primärkällor som inte ingår i beslutsunderlaget, så måste de först bli kända och tillgängliga för att kunna åberopas och granskas.

Det är därför tillgången till primärkällorna är så viktig.

Utan dem blir det i praktiken mycket svårt att kontrollera om beslutsunderlaget ger en rättvisande bild av vad som faktiskt står i originaldokumentationen.

Men i en muntlig LVU-förhandling är det inte det juridiska ombudet som granskas.

Visst finns det formella fel och processuella brister som ett erfaret ombud kan upptäcka och invända mot. Det är en viktig del av uppdraget.

Men den stora utmaningen är en annan.

Ett juridiskt ombud kan inte granska information som ombudet aldrig får se.

Om den ena parten sitter på hela dokumentationen medan den andra parten bara har tillgång till delar av den, blir det betydligt svårare att kontrollera om beslutsunderlaget ger en rättvisande bild av vad som faktiskt framgår av originalhandlingarna.

Det är därför många föräldrar upplever att fokus hamnar på socialtjänstens färdiga berättelse, samtidigt som det bakomliggande råmaterialet sällan blir föremål för samma ingående granskning.

Det är just därför tillgången till primärkällorna är så avgörande. Utan dem blir det svårt att kontrollera om beslutsunderlaget verkligen speglar den dokumentation som det påstås bygga på.


Det är betydligt viktigare att socialnämnden granskas än det juridiska ombudet. Barn ska inte tvångsomhändertas på felaktiga grunder och kontrollen borde vara betydligt bättre än idag. Den är nämligen mer eller mindre obefintlig.

Att Malinfallet blivit som det är har framförallt med rättshaveriet domstolen och socialtjänsten håller på med.

Jag håller inte med om din beskrivning.
Du blandar ihop partsinsyn med utlämnande av allmänna handlingar. En part och dennes offentliga biträde har rätt till insyn i det egna målet. Ombudet ska begära ut akten, kontrollera dagboksbladet och säkerställa att klienten får del av det material som ligger till grund för socialnämndens talan. Det handlar inte om att betala tusentals kronor för handlingar i det egna målet, du har rätt att få ta del av dessa utan kostnad.

Om socialnämnden åberopar handlingar kan de som huvudregel inte samtidigt hållas hemliga för den part som ska bemöta dem. Anser ombudet att något saknas eller felaktigt undanhålls är det ombudets uppgift att reagera och påtala det för domstolen.

Därför förstår jag inte varför du vill göra ombudets roll till en bisak. Tvärtom är det just därför staten förordnar ett offentligt biträde – för att bevaka klientens rättigheter och upptäcka processfel.
Om Malins ombud dessutom uppger sig ha lång erfarenhet av socialtjänst och LVU-processer är det rimligt att förvänta sig att personen känner till dessa regler och använder dem. Därför är det inte orimligt att också diskutera ombudets agerande, inte bara socialnämndens.

Det är tyvärr så som Kurt-sune beskriver det. Rättsprocessen är ett öppet hån mot rättsstaten och samhällskontraktet.

Jag delar uppfattningen att det finns allvarliga rättssäkerhetsproblem i många mål. Om socialnämnden brister i sin utredning, om ett offentligt biträde eller ombud inte tillvaratar klientens rättigheter och domstolen inte upptäcker eller bemöter bristerna, då fungerar inte de kontrollmekanismer som rättssäkerheten bygger på. Det är den typen av konkreta problem som behöver diskuteras och granskas.

Du vet om att processen är byggd på så vis att ombud ligger i kraftigt underläge i alla kategorier? Allt från ersättning och tid till att få tillgång till material.

Ja, vi är alla medvetna om att ombudet har en åverkan på utfallet, men den är marginell.

Att diskutera enskilda ombud över själva strukturen på LVU processen leder ingen vart eftersom en reform hade inneburit att även ombudets roll ändrats.

Jag tror inte Klarén hade någon avgörande åverkan på utfallet.

Jag håller med om att det finns strukturella problem. Men då blir ombudets roll ännu viktigare, inte mindre.
Om ombudet ligger i underläge är det ju just därför det ska kunna processreglerna, begära ut akten, kontrollera dagboksbladet, granska socialnämndens utredning och reagera när något saknas.
Jag köper därför inte att ombudets betydelse är "marginell". Om ombudet inte kan påverka processen nämnvärt, vad är då syftet med att anlita ett ombud?

Du menar att Klarén inte hade någon avgörande påverkan på utfallet. Det vet vi inte. Men om hon marknadsför sig med lång erfarenhet av socialtjänst och LVU är det rimligt att också kunna diskutera hur uppdraget utfördes. Erfarenhet måste väl också innebära att man använder de processuella möjligheter som faktiskt finns.
Och om inte ombudet ska granska socialnämndens handläggning – vem gör det då?

Precis. Varför har vi ett system där man inte får försvara sig.

Fast man får ju försvara sig. Frågan är varför de skydd som finns inte alltid verkar fungera i praktiken. Om socialnämnden brister, ombudet missar det och domstolen inte reagerar – vem ska då säkerställa rättssäkerheten?