Elitsatsning på barn = meningslöst? Norge har förbjudit

I Sverige har vi elitsatsning av barn. Tydligaste exemplet är Brommapojkarna som börjar toppa lag, inhämta spelare från hela Stockholm från 8-10 års ålder. Finns även många andra exempel numera i storstäderna.
I Danmark pågår precis samma sållning som vi här sysslar med, fast i större omfattning.
I Norge är det tills förbjudet med elitsatsning, toppa osv innan barnen fyllt 15 år. Där finns inga u11, u12,u13,u14 lag som elitsatsar.

Är du för eller emot elitsatsning av småbarn? Ger det nått? Väger nyttan över nackdelarna?

Vad är bäst? Att träna 6 dagar i veckan med avlönade tränare i klubben från 8 års ålder, eller att träna 2-3 gånger i veckan och resterande tid ägna sig åt spontanfotboll som Zlatan?

Brasiliens landslag var bättre när spelarna kom från gatan och inte tillhört en akademi sen barnsben med avlönade tränare osv.

Riktigt intressant. Jag hörde också det där radioinslaget där det nämndes att i Norge fokuserar de på att alla glada ungar skall få spela vidare med sina kompisar istället. Jag tror framför allt det har bra inverkan på folkhälsan för ungdomarna.

Enögt fokus på att dammsuga talang och strunta i resten tror jag är sämre. Finns det siffror på hur många kids i Norge jämfört med andra länder som relativt håller igång respektive sitter som gamnackar över sina mobiler och blir pluffsiga?

Känns som akademierna dödar glädjen, spontanitet, kreativitet. Bortsett från att de också förstör självkänslan hos många.

Italien har elitsatsning.

De har dock en regel inom all barnfotboll att ingen spelare i laget får spela mindre än 30 min. Domaren noterar och om lagen vägrar blir de WO förlust med 3-0.

Finns säkert undantag men generellt är väl Sverige det minst barnelitsatsande landet i världen. Det finns alla möjliga bestämmelser för att alla skall få vara med lika mycket, man får inte räkna mål förrän vid 12 års ålder, man får inte försöka ta bollen av motståndarna när de passar runt i backlinjen, osv osv.

Frågeställningen borde vara om den svenska modellen med icke-elit är rätt. Förresten förbjöds akademier för barn nyligen.

Min åsikt är att Sverige gått för långt och att viss elitsatsning borde tillåtas.

Jag tror inte på att börja pressa dem för tidigt.
Innan de blivit säg 16 så handlar det om att det ska vara kul, först efter det kan man sikta på vad som är effektivt etc.
Om Messi slutat före 16 hade han inte blivit Messi.
Tycker de inte det är kul så slutar de, det finns massor av annat att göra än att spela fotboll.

Man måste se frågan ur olika perspektiv. Det är viktigt att alla får spela och för att ha enfungerande grupp så är det viktigt att ha spelare som kanske inte är så duktiga, både ur kamratsynpunkt och även för att få meningsfulla träningar med spel.

En sak som aldrig belyses är tränarna. De är tränare helt ideellt. Det är ofta en förälder med ett gediget fotbollsintresse och har också varit fotbollsspelare på en viss nivå. Dessa tränare lägger ner oerhört mycket tid, dels för att eget barn är med i verksamheten och för att de är fotbollsintresserade. De drivs av ett engagemang för fotboll och inte av att alla barn ska få röra på sig. Att minska tävlingsmomentet i barn- och ungdomsfotbollen skulle minska deras intresse att lägga ner alla dessa timmar. Det skulle då få bli socialtanter eller andra som måste ta över den sysslan.

Finns väl exempel på superspelare som växt lite i taget och inte varit bäst de första åren? Och om man då har för stor utsållning så sållas de ju bort.

Hockey har ju en extrem utsållning och lägger man inte ner 100% redan som 16-åring är man ju körd. Men då talar vi om en extremt dyr sport som kräver full attention.

Norge har inte förbjudit elitsatsning på barn.
En klubb kan fortfarande erbjuda träning 6 dagar i veckan med avlönad tränare.
Erbjuder inte klubben det kan man ju fixa det på egen hand med extra fys
Det man vill värna är att barn tränas allsidigt, inte blir utslagna, att alla får vara med om de vill, att resultatfixering minskas, inga nationella tävlingar för 12 år m.fl.
-----------
vad är bäst? Jag spelade hockey och tennis alla dagar i veckan och sex dagar i klubbens regi under 12 år. Det tyckte jag var bäst. Så det där med bäst ärr väl individuellt och får väl var och en bestämma.
det var djävligt kul. det var väl elitsatsning både på hockey och tennis från 10 års ålder med läger och resor. När det gällde tennis t ex var man ju tvungen att dela in barnen i skicklighetsgrupper. Jag blev en smula uttråkad när jag var tvingad att spela med de som inte kunde spela. men vi fick lära oss att ge till de som var sämre. Det var inte så ofta heller och man förstod att man fick bjuda på det då och då för att få spela mot de äldre juniorerna som var bättre. Även de som var sämre i tennis tyckte det var tufft att spela mot de bättre under parollen "alla skall vara med och vi skall inte ha några elitgrupper". De blev ju krossade och förnedrade och man kan ju inte säga
- du får inte dribbla förbi honom hela tiden utan måste låta honom ta pucken!!

Ja, varför stanna vid att alla ska få spela? Låt oss göra det riktigt rättvist - avskaffa löpandet. Bollen kan fjärrstyras mellan spelarna så att alla får exakt lika många bolltouch. Ingen ska behöva bli av med bollen heller, för det kan ju skada självkänslan hos Liam eller Noah. Mål räknas förstås inte, och vid 1-1 efter full tid utses båda lagen till vinnare.

Problemet med idrott verkar numera vara att den innehåller för mycket idrott.

Elitsatsningar i unga år är förskastligt. Däremot ska man inte ta bort tävlingsmomentet, det ska finnas där från början. Spela serier och cuper minns man ju hur kul det var.