Svara
- Ämnesverktyg
- Visa första olästa
- Hitta inlägg efter datum
Som målsägande att inte se den tilltalade dömas för det brott den har utsatt mig för är förjävligt! Klart som korvspad att alla brott som åklagaren anser ha tillräckligt bevisläge för skall upp i rätten. I nya Sverige skall kriminella dömas för alla brott och låsas in därefter.
Finns en missuppfattning, om USA bland annat, att man kan dömas till 200 år eller 3 livstider osv. Detta är helt rätt! Men ingen kan ju sitta inlåst i 200 år… nä det är för att dom har andra lagar som exempelvis säger att man bara kan sitta inne max, säg 50 år. Så etthundra cykelstölder kanske genererar 200 år. Verkligheten 50 år. 2/3 på det 33 år för 100 cykelstölder. Jag tycker det är rimligt!
Finns en missuppfattning, om USA bland annat, att man kan dömas till 200 år eller 3 livstider osv. Detta är helt rätt! Men ingen kan ju sitta inlåst i 200 år… nä det är för att dom har andra lagar som exempelvis säger att man bara kan sitta inne max, säg 50 år. Så etthundra cykelstölder kanske genererar 200 år. Verkligheten 50 år. 2/3 på det 33 år för 100 cykelstölder. Jag tycker det är rimligt!
Citat:
Inte nödvändigtvis. Ta t.ex den äldre mannen som fick sitt hår påtänt på en buss för några år sedan. Där lades utredningen ner eftersom GM redan var åtalad för annan brottslighet som skulle innefatta hårbränningen. Eftersom han inte blev åtalad för detta så kunde den äldre mannen inte få något skadestånd.
Fast nu blandar du ihop massa saker...
1. Att åklagare/polis förundersökningsbegränsar, och lägger ned utredningar, med motiveringen att den misstänkte redan har dömts, eller förväntas dömas, till en påföljd för ett grövre brott, och det därför inte är motiverat att utreda de mindre förseelserna - har givetvis med mängdrabatten i sig att göra. Men sådana beslut skall ju helt och hållet tillskrivas åklagare och polis. För dels vet man ju aldrig om vederbörande kommer att dömas för de brott han "förväntas" dömas till. Så de brott man lägger ned (till förmån för de allvarligare brotten) kanske i själva verket hade påverkat straffvärdet - om det skulle vara så att vederbörande frias för några av de gärningar han "förväntades" dömas till. Så jag tycker inte att detta skall sammanblandas med mängdrabatten/asperationsprincipen i den dömande verksamheten. För här har ju faktiskt inte någon domstol fått säga någonting i frågan.
2. Sedan har du fel i sak. För i exemplet du nämnde så återupptog man ju förundersökningen och väckte åtal. Om jag förstått det rätt så har man dock tvingats skjuta upp rättegången, så någon dom finns ännu inte på plats. Så håll till godo; dom och skadestånd kommer!
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/gangkriminell-tande-eld-pa-egons-har-atalas-efter-sex-ar-sarskilt-hansynslos
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/gangkriminell-tande-eld-pa-egons-har-nu-skjuts-rattegangen-upp-ett-trauma-som-aldrig-tar-slut
3. Exemplet du nämner handlar ju även om bestämmelserna kring nytillkommen- och nyupptäckt brottslighet, vilket gör att aktuell gärning bakas in i det redan befintliga 12-åriga straff som gärningsmannen dömts till. I praktiken kan detta betyda att man dömer ut ett reducerat straff för aktuell gärning, eller att straffet för gärningen helt och hållet äts upp av den befintliga 12 års-domen. Allt handlar om hur höga straffvärden som förekommit i de båda åtalen. Som svar på det du själv skrev så krävs det ett avsevärt högt straffvärde i det första åtalet, för att det nytillkomna brottet inte skall få någon genomslagskraft i det samlade straffvärdet.
Det är knappast så att någon ser en rak kumulativ beräkning som rätt system, lika lite som ett system där du bara döms för det svåraste brottet är önskvärd. Min uppfattning utifrån vad som rapporteras idag är att nuvarande system ibland leder fel och att det därför är rimligt med en översyn, om man i den då slagit över för långt åt andra hållet får vi väl se när den börjar tillämpas och har prövats.
Tycker en mer relevant fråga tog rätt många inlägg innan den lyftes och det är hur vi ska hantera återfall. Ska förstagångsförbrytaren få samma straff för exakt samma brott som den begår som gjort och dömts för det 10 gånger tidigare? Det enskilda brottet vid senaste tillfället är ju helt lika, men visar inte återfallsförbrytaren att man inte kan/vill anpassa sig till de lagar som finns och därmed är mer "förtjänt" av ett hårdare straff.
Tycker en mer relevant fråga tog rätt många inlägg innan den lyftes och det är hur vi ska hantera återfall. Ska förstagångsförbrytaren få samma straff för exakt samma brott som den begår som gjort och dömts för det 10 gånger tidigare? Det enskilda brottet vid senaste tillfället är ju helt lika, men visar inte återfallsförbrytaren att man inte kan/vill anpassa sig till de lagar som finns och därmed är mer "förtjänt" av ett hårdare straff.
Citat:
Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.
Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.
Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.
Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.
Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.
Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.
Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.
Diskussionsfrågor:
1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?
2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?
VIKTIGAST:
3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?
Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.
När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?
OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.
Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.
Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.
Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.
Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.
Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.
Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.
EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.
När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.
Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?
Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?
Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.
Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.
Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.
Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.
Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.
Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.
Diskussionsfrågor:
1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?
2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?
VIKTIGAST:
3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?
Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.
När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?
OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.
Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.
Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.
Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.
Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.
Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.
Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.
EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.
När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.
Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?
Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?
Citat:
Proportionalitet är när man får hårdare straff för upprepade förseelser. Egentligen borde "återfall" resultera i hårdare straff än föregående dom, eftersom man tydligt visar att man inte kan, eller vill, förändra sitt beteende i en laglydig riktning.
Återfall i brottslighet efter avtjänat straff/frigivning visar också att man inte är "rehabiliteringsbar", därför bör nästa frihetsberövande automatiskt bli längre av den anledningen.
Utvisning när det är möjligt är så klart den allra bästa lösningen, gärna omedelbart efter dom, utan att passera ett fängelse.
Alternativt att vi skaffar avtal med mottagarlandet att straffet ska avtjänas där, kanske på vår bekostnad.
Återfall i brottslighet efter avtjänat straff/frigivning visar också att man inte är "rehabiliteringsbar", därför bör nästa frihetsberövande automatiskt bli längre av den anledningen.
Utvisning när det är möjligt är så klart den allra bästa lösningen, gärna omedelbart efter dom, utan att passera ett fängelse.
Alternativt att vi skaffar avtal med mottagarlandet att straffet ska avtjänas där, kanske på vår bekostnad.
Citat:
Mängdrabatten skall bort, hela idén att belöna någon ju fler brott dom begår är ju helt morbid.
Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.
Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.
Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.
Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.
Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.
Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.
Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.
Diskussionsfrågor:
1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?
2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?
VIKTIGAST:
3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?
Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.
När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?
OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.
Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.
Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.
Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.
Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.
Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.
Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.
EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.
När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.
Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?
Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?
Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.
Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.
Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.
Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.
Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.
Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.
Diskussionsfrågor:
1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?
2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?
VIKTIGAST:
3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?
Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.
När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?
OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.
Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.
Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.
Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.
Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.
Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.
Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.
EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.
När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.
Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?
Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?
Säkert hamnar några notoriska kexchoklad tjuvar i kläm i början, men det är bara bra för då har staten statuerat ett exempel så andra tänker sig för innan dom begår brott.
Det allra viktigaste är ju att så länge dom yrkeskriminella sitter i fängelse kan dom inte begå nya brott och terrorisera skötsamma människor.
Ett mord, två mord, tre mord. Får inte brott konsekvenser drabbas vanliga människor. Blir det dyrt skickar vi fångar till Rumänien. Lös problemen på ett resolut sätt. Finns det klara spelregler i ett samhälle gynnar det alla. Även knarkaren som kanske aldrig blivit knarkare om han hade något att förhålla sig till.
Citat:
Jag har studerat den nya straffreformen där mängdrabatten slopas till förmån för ett kumulativt system (där straff plussas ihop). Politikerna säljer in detta som hårdare tag mot gängen, men frågan är om man har tänkt på konsekvenserna för vardagsbrottsligheten och de mindre allvarliga seriebrotten.
Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.
Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.
Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.
Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.
Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.
Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.
Diskussionsfrågor:
1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?
2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?
VIKTIGAST:
3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?
Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.
När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?
OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.
Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.
Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.
Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.
Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.
Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.
Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.
EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.
När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.
Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?
Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?
Först en viktig distinktion: Jag har själv blivit av med två cyklar och vet hur frustrerande det är. Jag blev jätteledsen båda gångerna. Men man måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Den som stjäl i den här skalan gör det sällan för att jävlas med enskilda individer: det handlar nästan uteslutande om personer i ett djupt missbruk som agerar i ren desperation efter nästa fix, fixa pengar till hyran eller mat för dagen.
Låt oss titta på ett konkret scenario:
Tänk er en klassisk serie-cykeltjuv. Han finansierar ett narkotikaberoende som är extremt dyrt just för att det är olagligt. Han kan inte få ett reguljärt jobb på grund av Lexbase och tidigare domar, en spiral som ofta började redan i 16-årsåldern när han fastnade i rättssystemet för ringa narkotikabrott och blev klassad som kriminell. Han har blivit institutionaliserad och exkluderad från samhället, trots att han i grunden är en bra kille och har potential att leva ett normalt och hederligt liv.
Hur det såg ut förut jämfört med idag:
Tidigare praxis: En enstaka stöld gav oftast böter. Åkte personen fast för en serie på till exempel 30 cykelstölder klumpades det ihop till ett sammanhängande brott. Straffet landade kanske på ett par månaders fängelse eller skyddstillsyn. Det gav en proportionerlig påföljd och en chans till rehabilitering.
Det nya systemet: Nu ska varje enskild stöld prissättas och plussas ihop. Det innebär att 30 cykelstölder snabbt slår i det lagstadgade maxtaket för stöld, vilket innebär 4 års fängelse.
Den farliga bieffekten:
När straffet för småbrott blir så här extremt högt försvinner spärrarna för att ta nästa steg. Om en missbrukare vet att han redan riskerar 4 års fängelse för att rulla iväg med några cyklar, vad har han då att förlora? Det marginella straffet för att uppgradera till grövre kriminalitet, som personrån eller inbrott blir i princip noll. När risken ändå är maxad kan tjuven lika gärna "löpa hela linan ut" och begå betydligt allvarligare eller mer våldsamma brott, eftersom straffet ändå blir för högt.
Genom att införa det här systemet går man inte till roten med problemet (missbruk, utanförskap och bristen på vägar in i arbetsmarknaden). Istället symptomlindrar man med drakoniska straff som förvärrar kriminaliteten och göra småtjuvar till hårdbarkade yrkeskriminella under de fyra åren på kåken, allt dessutom till en enorm kostnad för skattebetalarna.
Diskussionsfrågor:
1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?
2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?
VIKTIGAST:
3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?
Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.
När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?
OBS!!!!
EDIT / UTÖKAD REFLEKTION (Narkotikabrott):
Nu tog jag ett exempel med cyklar där det finns direkta brottsoffer. Men situationen blir ännu mer absurd om vi tittar på narkotikabrott. Den lagändring som kom för ett par år sedan innebär att varje enskild överlåtelse av narkotika ska ge minst 6 månaders fängelse, oavsett hur liten mängden är.
Tänk er en kille i ett eget missbruk som köper hem 2 hekto cannabis. För att finansiera sitt egna bruk säljer han av det i femgrammare till polarna. 2 hekto fördelat på 5-gramsbitar blir totalt 40 stycken överlåtelser.
Tidigare praxis: Att sälja en enstaka femma gav dagsböter. Hela verksamheten på 2 hekto klumpades ihop till ett fortsatt brott som gav på sin höjd ett par månaders fängelse.
Med de nya reglerna: 40 överlåtelser multiplicerat med minimistraffet på 6 månader blir teoretiskt 20 års fängelse för två hekto gräs. Eftersom domstolen bara kan döma till max det dubbla maximistraffet för brottsnivån (narkotikabrott av normalgraden har max 3 år), kommer straffet att landa på 6 års fängelse.
Ska en person alltså sitta av 6 år på kåken för att ha portionerat ut två hekto cannabis till sina kompisar? Det är helt sinnessjukt.
Till er som kommer att skriva "mördare ska inte ha rabatt":
Jag vet att många direkt kommer vilja avfärda det här med att gängkriminella och mördare ska sitta inne på livstid. Men tänk efter lite nu. Ett mord ligger redan på maxstraff, och nej, en dubbelmördare får inte halva priset på mord nummer två i det här sammanhanget på det sättet folk tror.
Att slopa straffrabatten kan absolut argumenteras vara rimligt vid riktigt grova brott såsom överfallsvåldtäkter, rån eller grov misshandel. Men när samma princip tillämpas på "vanliga" småbrott, egendomsbrott utan våld och missbruksrelaterad kriminalitet, då blir slutresultatet helt absurt.
EDIT 2 (Ett filosofiskt och juridiskt perspektiv):
Jag utgår från att tråden kommer att locka till sig en del tangentbordskrigare som argumenterar som barn, så låt oss lyfta blicken lite. Människorov är ett extremt allvarligt brott som helt rättmätigt kan ge lagens strängaste straff. Att kidnappa en människa mot dennes vilja och låsa in vederbörande i ett litet rum i flera år är en djupt kränkande och nedbrytande handling.
När staten gör detta kallas det inte för människorov, utan för lagföring och verkställighet. Men den fysiska och psykologiska verkligheten för den som blir inlåst är densamma.
Det är här proportionalitetsprincipen till varje pris måste beskyddas. Om en person har sålt ett hekto gräs till sina vänner, där alla inblandade parter är vuxna, med på affären och det saknas ett faktiskt brottsoffer, ska han då verkligen behöva utsättas för ett så extremt grovt ingrepp från statens sida?
Är det rimligt att staten svarar med metoder som bär människorovets praktiska signum för handlingar där ingen har kommit till skada?
Vet flera stycken återfallsförbrytare som åker in och ut. Så här kan det oftast vara:
Kör narkotikapåverkad, utan körkort, krockar med civila (Straff runt 6 mån - 1 år) i vanliga fall.
Slår ner någon på krogen (1-2 år i vanliga fall)
Tar droger, bär kniv, m.m, bedrägeri, dopingbrott.
I slutändan skrevs flera brott ned och klumpades ihop med ett nuvarande straff på ca 2 ½ år.
Det är ju helt sinnessjukt?!
Dom får alltså rabatt för att det är många brott samtidigt under en viss period.
Det här är grabbar som har ett långt straffregister.
Lägg sedan till rabatten på själva tiden avtjänad.
Ni tror att straffen har blivit hårdare, ja tiden att sitta har höjts men många döms fortfarande till ihopklumpade straff vilket är helt sjukt.
Att i stundens hetta klappa till någon på krogen är en sak. Att regelbundet under tio års tid ägna sig åt kriminalitet är inte ett snedsteg, det är en livsstil.
__________________
Senast redigerad av Hirmas142 2026-07-06 kl. 16:01.
Senast redigerad av Hirmas142 2026-07-06 kl. 16:01.
Citat:
Diskussionen i tråden blir förvängd pga de meningslösa exemplen med t.ex "stöld av kexchoklad".
Det som retar folk är ju att allvarliga brott, med seriöst skadade offer, kommer undan med noll straff för alla extra brott. Men självklart ska tre mord vi olika tillfällen ge tre straff, tre våldtäkter ge tre straff. Allt annat är orimligt sett från offrets perspektiv.
Se det från offret så löser sig frågan i TS enkelt.
En ICA-butik som får 10 kexchoklad stulna har EN stöld. 10 olika ICA-butiker som får 10 kexchoklad stulna är däremot 10 stölder. Hur svårt kan det vara.
Jag spekulerar i att TS tillhör det liberala gardet i Sverige com egentligen inte vill ha några straff alls och tycker synd om brottslingar och håller för öronen och säger oaoaoaoaoa när man nämner ett offer.
Det som retar folk är ju att allvarliga brott, med seriöst skadade offer, kommer undan med noll straff för alla extra brott. Men självklart ska tre mord vi olika tillfällen ge tre straff, tre våldtäkter ge tre straff. Allt annat är orimligt sett från offrets perspektiv.
Se det från offret så löser sig frågan i TS enkelt.
En ICA-butik som får 10 kexchoklad stulna har EN stöld. 10 olika ICA-butiker som får 10 kexchoklad stulna är däremot 10 stölder. Hur svårt kan det vara.
Jag spekulerar i att TS tillhör det liberala gardet i Sverige com egentligen inte vill ha några straff alls och tycker synd om brottslingar och håller för öronen och säger oaoaoaoaoa när man nämner ett offer.
Det där funkar ju inte heller! Du blir av med något helt värdelöst exempelvis en massa fotografier som någon tomte bar ut och eldade upp! för dig är det obetalbara ninnen men värdet är inte mer än en kexchoklad ska då skiten till människa klara sig bara för värdet är lågt? Är man tjuv så är man, är man missbrukare så är man det också. Finns en ganska klar linje här.
Citat:
Diskussionsfrågor:
1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?
1. Är det rimligt att egendomsbrott utan våldsinslag (som cykelstölder i serie) kan straffas i nivå med grova vålds- och sexualbrott?
Svar, ja, varför skall individer få rabatt på sina olagliga handlingar de utför?
Citat:
2. Finns det en risk att vi, genom att höja straffen för småbrott, driver desperata människor mot grövre och mer samhällsfarlig kriminalitet?
Svar nej, vi får mer och hårdare straff, vilket är bara positivt i det långa loppet. Det finns något som heter konsekvens och ansvar, vilket tyvärr många inte begriper sig på och förstår vad det verkligen innebär.
Citat:
VIKTIGAST:
3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?
Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.
När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?
3. Om vi ser till helheten och ritar upp det större mönstret, riskerar vi att skapa ett rent skräcksamhälle?
Samtidigt som straffen plussas ihop görs allt fler småsaker olagliga eller straffas hårdare (t.ex. förolämpning av tjänsteman, folkbokföringsbrott osv.). Parallellt rullas AI-kameror, ansiktsigenkänning och massövervakning ut överallt.
När gränsen för vad som är kriminellt blir allt snävare, straffrabatten försvinner och övervakningen blir total: riskerar vi då inte att bygga en totalitär polisiär kontrollstat? Kommer vanliga medborgare ens våga stå upp för sig själva, protestera eller uttrycka frustration mot myndigheter, när minsta lilla snedsteg i ett övervakat system kan kosta år i fängelse?
Vi skapar ett samhälle där vi ser med mellan fingrarna när brotts har begått, ifall du gör fler brott som tex man blir tagen på bargärning med flertal cyklar. Så skall du givetvis bli dömd för varje cykel du har tagit och inte få en straffrabatt, om du ger ett finger så kommer de ta hela handen. Sverige har varit alldeles för slappa när det kommer till brott och straff överhuvudtaget. Där vi nästan tycker mer synd om gärningsmannen än brottsoffret.
Det är bara se hur det gått i tex Kalifornien där man slopat många småbrott som stöld under en viss gräns och det blev knappast bättre utan betydligt värre. Flertal butiker och större kedjor har fått stänga ner sina butiker i vissa områden för stölderna blev så många och att det inte fanns en rättstat som straffade brottslingarna. På det stora hela så straffade man istället alla laglydiga i området som fick se affärer och butiker ifrån sitt närområde på grund av personer som inte kan hålla sina fingrar i styr dvs en omvänd kollektiv bestraffning.
Citat:
Fast nu bygger du upp en extrem halmdocka och fantiserar ihop ett scenario som inte existerar i verkligheten. Det är ingen som påstår att det är hållbart om 1 000 personer synkroniserat plundrar en och samma Pressbyrå. Just den Pressbyrån du nämner verkar det för övrigt gå ganska bra för:
Nettoomsättning: ~16 000 000 kr
Årets resultat: ~352 000 kr
Vinstmarginal: 2,93 %
Men om vi ska prata om vad som faktiskt är ohållbart, låt oss titta på ekonomin i det du förespråkar:
En fängelseplats i Sverige kostar skattebetalarna runt 3 500 till 4 000 kronor per dygn(överlägset största är personalkostnader). Om vi med de nya reglerna ska låsa in en cykeltjuv eller en småskalig cannabissäljare i 4 till 6 år, snackar vi om en nota på 5 till 8 miljoner kronor för en enda person.
Tycker du själv att det är ekonomiskt hållbart eller proportionerligt att du och jag ska betala 6 miljoner kronor i skatt för att hålla en tjackis inlåst, för att han har snott cyklar eller godis för några tusenlappar? Det är en ren förlustaffär för samhället. De miljonerna hade gjort betydligt mer nytta på riktiga poliser eller i vården.
Dessutom kan inte bara tänka som en osympatisk dator. Det handlar inte om att blint "välja tjuven framför offret", utan om att inse att om staten helt knäcker tjuven över småsaker, så garanterar vi bara att det skapas fler brottsoffers i framtiden.
Jag har själv blivit av med två cyklar och var jätteledsen. Men det handlar om att kräva proportionalitet och rationalitet av staten. En tjuv är också en människa. Precis som du inte bara är en "städare" utan mycket mer än så.
Ingen ska behöva bli utsatt för vad som i praktiken blir ett statligt människorov för att man har gjort några småbrott, en destruktiv bana man ofta hamnade på för att man tidigt i livet blev avskärmad från samhället.
Med din retorik så borde du inte ha något emot sharialagar.
Nettoomsättning: ~16 000 000 kr
Årets resultat: ~352 000 kr
Vinstmarginal: 2,93 %
Men om vi ska prata om vad som faktiskt är ohållbart, låt oss titta på ekonomin i det du förespråkar:
En fängelseplats i Sverige kostar skattebetalarna runt 3 500 till 4 000 kronor per dygn(överlägset största är personalkostnader). Om vi med de nya reglerna ska låsa in en cykeltjuv eller en småskalig cannabissäljare i 4 till 6 år, snackar vi om en nota på 5 till 8 miljoner kronor för en enda person.
Tycker du själv att det är ekonomiskt hållbart eller proportionerligt att du och jag ska betala 6 miljoner kronor i skatt för att hålla en tjackis inlåst, för att han har snott cyklar eller godis för några tusenlappar? Det är en ren förlustaffär för samhället. De miljonerna hade gjort betydligt mer nytta på riktiga poliser eller i vården.
Dessutom kan inte bara tänka som en osympatisk dator. Det handlar inte om att blint "välja tjuven framför offret", utan om att inse att om staten helt knäcker tjuven över småsaker, så garanterar vi bara att det skapas fler brottsoffers i framtiden.
Jag har själv blivit av med två cyklar och var jätteledsen. Men det handlar om att kräva proportionalitet och rationalitet av staten. En tjuv är också en människa. Precis som du inte bara är en "städare" utan mycket mer än så.
Ingen ska behöva bli utsatt för vad som i praktiken blir ett statligt människorov för att man har gjort några småbrott, en destruktiv bana man ofta hamnade på för att man tidigt i livet blev avskärmad från samhället.
Med din retorik så borde du inte ha något emot sharialagar.
Fångvakterna är redan anställda och kommer fortsatt vara anställda så länge vi inte river alla fängelser, så varje fånge som sitter 4-6 år kommer kosta exakt lika mycket oavsett om dom har fyllt alla celler eller inte.
Så frågan är vriden på helt fel sätt, den riktiga frågan är "Ska vi betala 1,4miljoner skattepengar per cell per år för att ha dom tomma?"
3 strikes then your out. Polisen vet exakt vilka brottslingarna är, så börja dära.
TS bygger verkligen upp en halmgubbe i den här tråden. Förslaget som har lagt fram innebär fotfarande en mängdrabatt och en sammanvägning vid utdömande av straffet. Skillnaden är att det sammanvägda straffet ska motsvara de sammanlagda straffen för de tre allvarligaste brotten.
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera